Förstasida Böcker Författare Butik Kontakt
Minna Canth

Literatur.

Papin perhe. Skådespel i 4 akter af Minna Canth. H:fors 1891. Förlagsaktiebolaget Otavas förlag.

Fru Canths nya skådespel utkom, som bekant, redan i början af året. Vi ha sparat en redogörelse af detsamma, emedan vi hade hoppats att kunna gifva den i sammanhang med styckets uppförande härstädes af finska teatern, hvilken, som kändt, hade för afsigt att nu i vår gästa denna ort. Häraf torde emellertid ej blifva något af för denna säsong. Fru Canth, mest känd genom sina skildringar ur de lägre klassernas lif, har denna gång hemtat sina personer litet högre upp på rangskalan, icke derför, som skulle ej de missförhållanden, hon bekämpar, finnas också bland de ringare, utan emedan hon synes det oss kommer saken, så att säga, närmare in på lifvet, då hon riktar vapnet mot de bildade, viss om, att hvarje förbättring härutinnan bör utgå från denna klass. Författarinnan vill i ”Papin perhe” visa, kvart det bär, när familjelifvets starkaste band: den ömsesidiga kärleken och förtroendet mellan familjens medlemmar, brustit. En blick på styckets handling förtydligar detta.

Scenen är i en prestfamilj uppe i landet. Pastor Waltari är strängt konservativ i allt, som hör till religionen, och sin varma öfvertygelse om sina åsigters ofelbarhet idetta afseende tillämpar han äfven på alla andra områden. I hans hus få inga motsägelser förekomma. I hvarje minsta invändning spårar han icke blott någonting otillåtet, utan äfven ett brott mot det enda rätta. Så har han uppfostrat sina barn och följden har blifvit, att hvarken barnen känna fadren eller han dem. De äro alldeles främmande för hvarandra. Desto hjertligare sluta sig barnen tillmodren, en stillsam, varmhjertad qvinna, som ej vill någon för när, utan blott söker närma ungdomen, de nya idéernas banerförare, och fadern, de gamlas representant, till hvarandra. Sonen Jussi är student och äldre dottern Hanna går i fortbildningsklassen i Helsingfors. Till familjen hör ännu den 17-åriga Maiju, ”aika hulivili”, som Jussi säger. En yrhätta af första slag, står hon ännu med ena foten i barnkammaren, men är i beråd att också hon taga ut sitt steg i lifvet. Knappt ha de äldre syskonen återvändt till hemmet, förrän de finna, att verlden der ute i lifvet tagit ett steg längre i sin utveckling än hemma på den stilla prestgården, och i sin ungdomliga entusiasm säga de rent ut hvad de tänka och hvad de lärt. Det dröjer derför ej länge innan far och son drabba ihop. Pastorn söker nemligen öfvertala och tvinga sonen att ingå såsom medarbetare i ett konservativt blad, som blifvit uppsatt för att motarbeta vantron, den der, enligt pastorns mening, alltmer utbreder sig och hotar att tillintetgöra hela vår kyrka. Jussi säger sig emellertid höra till de frisinnades läger och kan under inga vilkor mottaga anbudet, helst han redan arbetar för en tidning, hvars åsigter öfverensstämma med hans egna. Detta är mer än pastorn vågat drömma om i sitt hus; att sonen är fritänkare, att han gillar realismen i literaturen och de moderna sträfvandena i allmänhet, det är förmycket. Pastorns häftiga och oböjliga sinnelag brusar upp och han går så långt, att han, efter Jussis bestämda vägran, förnekar sin egen son. Hans hjertegoda hustru och Hanna söka förgäfves sprida försoningens skimmer iett hem, hvarest alla band hota att brista. Hanna tager sin brors parti och akten slutar med att dessa två lemna föräldrahemmet, beslutna att skapa sig sin egen framtid. Men följderna af missämjan i hemmet äro härmed ej förbi. Maiju har kommit till medvetande om,att allt ej är som det borde, och efter ett häftigt anfall ak leda och förtviflan öfver faderns tyranni sätter hon i verket sin hemliga, länge närda böjelse: att resa till Helsingfors och ”gå in” vid finska teatern. Genom list och en väns bistånd rymmer hon från hemmet, och det återstår endast för föräldrarna att konstatera, att alla deras barn öfvergifvit dem. Det gör ett pinsamt intryck att se far och mor skjuta skulden härtill på hvarandra. Trogen sitt trotsiga sinnelag uppsöker pastorn Maiju, besluten att med våld tvinga henne att lemna en bana, som ihans ögon är den mest vanhedrande. Han finner sin dotter, hvars helsa emellertid lidit i följd af de själsskakningar, hon genomgått, i Jussis och Hannas hem, nyss hemkommen från en framgångsrik debut. Då Maiju blir varse fadern, tår hon ett svårt hysteriskt anfall, och nu först, när fadern ser sitt barn tillintetgjordt, kanske nära döden allt detta endast för hans skull nu först öppnas hans fadershjerta och han sluter henne i sina armar. På samma gång författarinnan i skådespelet uttalar sig mot missförhållanden inom den lilla verld, som vi kalla en familj, pekar hon äfven enligt vår mening längre bort, på orättvisor i stort inom menskligheten. Hon ådagalägger huru rika krafter förspillas, när de, istället för att räcka hvarandra handen till gemensamt, ärligt arbete, förskansa sig inom hvart sitt läger för att beskjuta hvarandra med hvassa pilar; hon bekämpar slutligen ofördragsamheten mot olika tänkande, i det hon låter den ädelt tänkande Hanna yttra i slutrepliken, som utgör nyckeln till hela stycket, att kärleken att förstå och uppskatta hvarandras öfvertygelse är den bästa och vigtigaste faktorn för allt framåtskridande.

L.




[Texten hämtad ur Åbo Underrättelser 3/5 1891.]