Teater.

„Prästens familj“ af M. Canth.

Fru Minna Canth är ovedersägligen en af de djupast anlagda kvinliga författare i norden. Hennes rykte bar också redan gått öfver hemlandets gränser och till och med i Sverigs torde hennes arbeten i den mån de blifvit öfversatta vara fullt ut lika erkända och uppburna som i Finland. I tankens skärpa, i karaktärsteckningens innerlighet och originalitet och i förmågan att träffa på aktualiteten i tidens frågor, har hon i Skandinavien åtminstone icke hittils behöft frukta att bland medtäflarinnor ställas i andra planet.

Företrädesvis är det genom sin dramatiska värksamhet fru Canth skapat sig ett namn. Hennes noveller ha icke väkt samma uppmärksamhet som de alster hon levererat till Scenen, om ock hennes berättande dikter ha vunnit ett så stort erkännande, att ensamt detta hade varit nog att tillförsäkra henne en bestående plats i literaturen.

I alt sitt skriftställeri, både för teatern och för läsning, framstår fru Canth som tendensdiktare. Hon känner sig upprörd af orättvisor och förtryck och hennes glödande harm tar uttryck än i bitande hån, än i ljungande straffprädikningar. På grund af sitt kön drages hon, såsom också naturligt är, främst till kvinnofrågan och i så godt som alla af hennes arbeten går kampen för kvinnans fri- och rättigheter såsom en mer eller mindre tydlig underström. Städse är det dock en mer direkt fråga för dagen, som satt pännan i hennes hand, och frigörelse på alla områden, frigörelse från fördomar och förut fattade meningar, individens rätt att själf bestämma öfver sig och sina handlingar utgör den, ofta nog mer än önskligt vore, starkt färgade, röda tråden i hennes värksamhet.

Att taga samtiden på pulsen är fru Canths både styrka och svaghet, svaghet därigenom att hon trycker för hårdt. Den bästa auktorittet vi ha i afseende å tendensens berättigande i konsten och angående den form i hvilken den får uppträda, dansken Georg Brandes, säger på något ställe, vi komma för tillfället icke ihåg hvilket, ungefär följande: tendensen i konsten är som ådrorna på en välformad hand, man ser dem, men man ser dem icke för mycket; endast när vreden eller annan sinnesrörelse sätter bloden i häftigare svallning, svälla ådrorna ut, men den fina, vackra handen blir med detsamma oskön.

Fru Canth ger oss oftast handen i det senare stadiet. Den af naturen och af ans och vård ursprungligen väl tecknade skönjes nog, ehuru den genom tillfälliga inflytelser fått ett annat utseende. Den bränner i stället för att värma och stöter lika mycket ifrån och mycket mera, än som den drar till. I „Arbetarens hustru“ exempelvis hade fru Canth behof af att, antagligen för större tydlighets skull, emedan hon befarade att „ådrorna“ icke skulle tillbörligt synas, inkarnera kvinnans förtviflade belägenhet och det förtryck hon är utsatt för i tvänne så godt som dramatiskt omöjliga personligheter, Johanna och Risto, i stället för att konflikten och det författarinnan ville ha fram mer osökt och så godt som själffallet hade framgått ur de för hvardera riktningen så typiska representanterna Wappu och Toppo. Kvinnan som försörjer sig själf och epikurén bland männen äro väl a och ö i „Työmiehen vaimo“. Vappu och Toppo har författarinnan därjämte gripit så direkt ur värkligheten, så ur högen som man säger, att de öfveralt igenkännas såsom lefvande varelser. De inneha dessutom den förtjänsten att de med fru Canths originella och själfständiga syn på omgifningen blifvit fullkomligt nya, förut i konsten icke använda karaktärer och därtill ännu genuint finska sådana. Alt det Johanna och Risto, arbetaren och hans hustru, tolka och utlägga å författarinnans vägnar, hade utan svårighet kunnat inrymmas i Vappus och Toppos repliker och handlingar och med det stadiga fotfäste de ha i det pulserande lifvet, hade äfven den af deras sammanstötningar resulterande sanningen blifvit mer påtaglig. Fru Canth hade därigenom undgått att koncentrera sitt drama kring abstrakta personligheter, sådana som Johanna och Risto, och istället, genom att göra Vappu och Toppo till hufvudpersoner, låtit handlingen själfmant utveckla sig från den värklighetsgrund, som med de sistnämda förelåg. Ådrorna på den välformade handen hade då icke svält ut så mycket som nu är fallet.

Och det anförda är icke det enda dylika hos fru Canth. Samma fel vidlåder tyvärr alla hennes sceniska arbeten och vi kunde, om det blott icke skulle föra oss för långt, uppte bevis därpå. Denna gång är det oss tillräckligt att det anmärkta på intet sätt försvunnit eller vore mindre framträdande i det värk af fru Canth, som nu utgör föremål för vårt bedömande.

Likasom i sina tidigare teaterstycken har fru Canth äfven i „Prästens familj“ frånsett det i hennes händer färdigt liggande materialet för att förtydliga den tanke som föresväfvade henne. Idén, om vi må begagna det ordet, har så helt bemäktigat sig henne, att hon för den glömt sannolikheten och det allmänt giltiga och därigenom det första vilkoret för att den sceniska framställningen må bli värklighetstrogen.

Det torde nämligen obestridligen höra till undantagen, att en sådan brytning uppstår mellan far och son som den, hvilken i „Prästens familj“ eger rum mellan pastor Valtari och Janne Valtari. På sådan grund, som den fru Canth uppstält, förskjuter icke en bildad man — och pastor Valtari kan väl icke anses som obildad — sitt barn, allraminst om detta är en son. Häftiga debatter och starka slitningar kunna visst uppstå mellan föräldrar och barn angående det berättigade i den enas eller andras lifsåskådningar, men en skilsmässa för alltid endast på grund af skiljaktig mening i de frågor, som röra sig i tiden, torde sällan, om ens någonsin, bli följden däraf. Tvärtom torde det höra till vanligheten, att fadren och soven, såsom utgångna ur olika släktled, icke i de allmänna spörsmålen draga ett och att de hvardera, den ena af hänsyn till det förgångna och den andra för det kommande, finna sig uti det mot deras åsikt i nämda fall stridande. Så länge icke ett ohjälpligt karaktärsfel eller ett uppenbart brott mot för alla tider gällande sedliga lagar hos någondera parten framträdt, kan man vara säker på, att i finska bildade hem fadren icke mot sin enda manliga ättling utslungar: „jag har icke mer någon son!“ På sin högsta höjd kan han vid en uppkammen divergens i åsikter komma sig till ett: „sköt dig sjelf, från mig har du intet understöd att vänta, då du icke följer min vilja“, och sonen, om han värkligen är beredd att i praktiken stå och falla för det han teoretiskt förfäktat, önskar ingenting högre än att bli försatt i tillfälle att visa, det han i såväl det ena som det andra hänseendet kan reda sig själf. Förhållandet mellan dem blir därför icke spändt, om det också måhända icke alltid präglas af den innerlighet, som tillförene varit rådande.

Döttrarne stå i detta fall ännu till och med i mera framskriden ålder under familjöfverhufvudets förmynderskap.

Sällan torde det inträffa, att en flicka får följa sin egen vilja, om denna strider mot föräldrarnas, och ännu mer sällsynt är det otvifvelaktigt, att hon, om hon går sin egen väg, blir förskjuten. Utvägarna för henne att på redligt sätt få sin utkomst äro så få och farorna för att hon på bekostnad af sin ära skall bli tvungen att förskaffa sig sitt uppehälls så många, att hon just då och kanske mer än eljes är hänvisad till stöd och råd från det gamla hemmet.

Särskildt torde man icke behöfva gå altför långt i vårt land för att finna en prästgård, där teatern betraktas såsom ett syndens näste och aktriserna såsom Baals prästinnor. Det fördärf, en ung flicka efter denna uppfattning utsätter sig för, är så ögonskenligt och själffallet, att med hennes beslut att beträda de bräder, som föreställa världen, alla band mellan henne och hennes prästerliga far brustit. Under såda[da]na förhållanden har faderns förnekande af sin dotter ett visst berättigande, såvida som det är framsprunget ur en brinnande öfvertygelse om, att hon halstarrigt går sin undergång till mötes. Motivet ligger icke i den egoistiska beräkningen, att hon gör det mot hans vilja, utan i ömheten att bevara dottern ren och obefläckad. Konflikten härvid beror på dotterns oemotståndliga kallelse och faderns djupast inneboende förpliktelser mot sitt barn. Därför, att sådana brytningar förekommit och när som hälst kunna förekomma, tror man på dem och man klandrar hvarken den ena eller den andra. Det är alltid det upphöjda och det ädla, som tilltalar oss äfven om vi icke i allo kunna gå in på de förutsättningar, hvarpå det hvilar. Man ger fadren sin lätt och dottren sin och beklagar att dessa bägge icke kunna förenas, men man lastar icke.

[Texten hämtad ur Wasa Tidning 22/1 1892.]

„Pastor Waltaris“ förfarande, då han för alltid skiljer sig fr[å]n sina två äldre barn, har sålunda icke allmängiltigheten och som knappast ens sannolikheten för sig. Det skall vara mycket som förmår en far att lämna sina närmaste vind för våg och, såsom redan blifvit framhållet, kan detta endast ske under sådana omständigheter, att något obotligt moraliskt lyte stält sig emellan dem.

Motsatt lifsåskådning föranleder icke en afgjord brytning och ett uttalande i denna riktning från fadrens sida kan icke rimligtvis tänkas såsom annat än en hotelse. Under sådan form kan en ögonblicklig skilsmässa nog förekomma, därför att möjligheten till återförening icke är upphäfd, så länge ånger och förlåtelse ännu icke blifvit för människonaturen främmande och fortfarande utöfva en försonande värkan.

Så „norsk“ präst den äldre „Waltari“ än må vara, är det otvifvelaktigt att han ändå framför alt annat är människa. Sin dotter „Maja“ kan han visst hota med, att hon aldrig fä öppna hans dörrar, sedan hon uppträdt på teatern, och i känslan af sin vanmakt mot hennes obetvingliga lust att egna sig åt konsten, kan han nog själf tro, att det är af fullaste öfvertygelse han säger det. Men då den äldre dottern besluter sig för själfförsörjning på ett sätt, som, strängt taget, icke bör väcka hans ogillande, om det ock icke fullt öfverensstämmer med hans uppfattning, och då sonen, besjälad och hänförd af sin lifsuppgift, besluter att bryta en ny bana, är fadrens dom om upphäfvande af all förbindelse med dem till och med som hotelse oberättigad. Den ger intryck af en fras, så deklamatorisk och banal, att man icke kan återhålla ett löje. En tragisk konflikt kan på grund häraf icke byggas därpå, alldenstund det nödvändigaste vilkoret, en orubblig tillit till det berättigade i [i] de förutsättningar, som framkallat chismen, saknas.

Med „Majas“ håg för den sceniska konsten är förhållandet ett annat. Hon är ett barn ännu och som sådant lätt mottaglig för intryck. Såsom förut blifvit nämdt, är pastor Valtaris föreställningom teatern icke enstaka bland våra präster, tvärtom torde den vara ganska allmän. Att han under sådana förhållanden motsätter sig „Majas“ böjelse, är en naturlig sak. Hans fadershjärta kan icke tillåta, att hon med öppna ögon och med hans vetskap springer i fördärfvet, och detta så mycket mindre, som han på grund af hennes ungdom står i ansvarighet därför. Man må kalla hans vägran att in på hennes önskningar för trångbröstadt, ensidigt, tyranniskt eller hvad man vill. Att han dock handlar af brinnande öfvertygelse om det rätta och om sina skyldigheter måste inrymmas. Hans myndighet som far mot sitt ännu icke fullt utvecklade barn kan ingen fråntaga honom och hvad han i kraft af denna sin makt gör med uppriktigt uppsåt för sin dotters bästa kan icke tadlas.

Förtviflan må bringa honom ända därhän att han, då intet annat hjälper, utslungar mot henne sin faderliga förbannelse, hans befogenhet därtill behöfver ej ifrågasättas, om hans bärgfasta tro, att dottern mot hans vilja och utan hans förskyllan är förlorad, tages med i räkningen. Han har därmed fritagit sig från alt ansvar för de skyldigheter som både gudomlig och mänsklig lag pålagt honom och hvilka han är urståndsatt att fullgöran.

Med detta upphof för konflikten hade fru Canths „Prästens familj“ erhållit en mer verklighetstrogen prägel. Det låg, synes oss, så nära till hands, att det icke hade bordt undgå.

Sonens och den äldre dotterns affärd från hemmet hade osökt föranledts af den yngre systerns oåterkalleliga föresats att egna sig åt scenen. Förskjuten af fadern stod den oerfarna flickan ensam och värnlös i världen. Om ock fadren efter sitt bästa förstånd hade ansest sig böra ta sin hand ifrån henne, hade väl ingalunda broderns och systerns förpliktelser därmed upphört. Deras ställning till tidsströmningarna var ju sådan, att de icke hade skäl att ogilla „Majas“ handlingssätt äfven för den händelse, att de måste medgifva, det hennes handlingsfrihet köptes nog dyrt.

Närmast för att kunna skänka sin yngre syster ett ekonomiskt stöd hade „Janne“ tagit det afgörande steget att bli, som man säger, sin egen. Uppträdena i hemmet i anledning af „Majas“ opposition mot fadren och även hans egen gensträfvighet mot de af fadren omfattade lifsåskådningarna hade bragt honom att faktiskt öfvergå till det motsatta lägret. Dit hade äfven „Hanna“, den äldre systern, förts, icke allenast af egen inre håg, utan för att häfda „Majas“ rätt att följa sin öfvertygelse och främst för att den unga flickan icke alde[le]s skulle sakna kvinlig vård och moderligt öfvervakande.

„Stora systers“ roll i hvarje familj, där flere barn finnas, har alltid varit medlande mellan föräldrarne och den sistfödde. Hon står midt emellan dessa, mellan två olika tider. Bättre än någon annan fattar hon därför de bevekekelsegrunder, som leda familjens älste och yngste medlämmar. Hon jämkar och söker ställa alt till rätta och där detta icke lyckas och där hennes egna åsikter äro i strid med fadrens och moderns, kan man i nittionio fall af hundra vara säker på, att hon förr går öfver på den yngstes sida än på föräldrarnes.

Det tvifvelaktiga eller åtminstone exceptionella i „Hannas“ tillvägagående, då hon öfvergifver hemmet, hade genom här ofvan anförda sammanställning bortfallit. Fadren hade näppeligen, huru uppretad han än må ha varit, kunnat motsätta sig hennes beslut och att hon erhållit modrens icke allenast medgifvande, utan äfven uppmaningar därtill, behöfver icke ens dragas i tvifvelsmål.

Dispyten mellan fadren och sonen angående rättmätigheten af de olika åskådningarna hade erhållit en reelare grund, om den rört sig kring frågan om det berättigade eller icke i „Majas“ val af lefnadsmål. Kampen mellan kyrkan och teatern, så gammal den än är, har ännu i dag sin fulla lifaktighet och representerar lika väl som något annat brytningen mellan det gamla och det nya. Det föga väl funna förslaget till sonen om medarbetarskap i den stockkonservativa landsortstidningen och däraf föranledda vidlyftiga utläggningar och tillförda slitningar hade, till obestridlig fromma för stycket, icke behöft ifrågakomma.

Också modern hade genom den af oss förordade planläggningen fått tillfälle att i någon mån öfvergifva sin passivitet. Det gälde ju hennes yngsta barn och om någon hade hon bordt träda i förgrunden. Nu är hon icke ens med vid själfva den slutliga uppgörelsen, som, äfven den, är alt annat än tillfredsställande.

Fadrens „omvändelse“ i styckets slut kommer nämligen för hastigt och omotiveradt.

Att han i en handvändning, om också i ett upprördt tillstånd, ofvergifver en åskådning, som grundar sig på lifslång erfarenhet och på mångårigt begrundande, bevisar ingalunda att han är en öfvertygelsens man. Han blir ju [h]elt enkelt en charlatan och som sådan har fru Canth må hända äfven velat teckna honom, men i detta fall är han icke lämplig som hufvudperson i det alvarligt anlagda och alvarligt hållna skådespel „Prästens familj.“ Ingen tror pä hans frontförändring, därför att den är så godt som omöjlig. Nödvändig är den icke häller för dramens upplösning i sann och human riktning.

„Det gamla“ behöfver icke stiga i grafven med den bekännelse på läpparne, att det varit falskt och oberättigadt. Det har haft sin tid, då också det varit nytt och ungdomsfriskt. Utan det skulle icke „det nya“ finnas till och lika säkert som det nya en gång blir gammalt, lika så afgjordt är det, att utvecklingen icke går ut på ett enbart antagande af den ena eller den andra af de gängse åskådningarna. Alt värkligt och godt framåtskridande är ju ett resultat af striden mellan det gamla och det nya och innehåller i följd häraf elementer från hvardera. Bägge ha de sålunda varit nödvändiga och endast ensidigheten finner det ena absolut förkastligt och det andra helt och hållet acceptabelt.

För dem, som äro midt in i striden, är en sådan ofördragsamhet förklarlig och tyvärr nog allmän. Skalden, och framför alt den dramatiska, står upphöjd öfver en sådan småsinthet. Det är sanningen han söker, icke på det ena eller andra hållet, ty där finner han den icke, utan hos hvardera. I och med detsamma han, utan att afgjordt hålla med någondera parten, skildrar människosläktets äflan att på skilda vägar och emot hvarandra komma till klarhet, blir han rättvis, utom att han endast på detta sätt kan nå sanningen.

[Texten hämtad ur Wasa Tidning 24/1 1892.]

Lika litet som i sina tidigare sceniska arbeten har fru Canth i „Prästens familj“ visat sig mäktig af en för skipandet af dramatisk rättvisa erforderlig objektivitet. Hon ställer sig afgjordt på de ungas sida och de gamle, eller rättare sagdt den gamle fadern, får sitta nog hårdt emellan. Denna praktiskhet är ovilkorligen ett fel och ett stort fel, så mycket mer beklagligt, som förtjänsterna i fru Canths skådespel äro många och i flere hänseenden ensamstående.

Det är isynnerhet i karaktärsteckningen fru Canth besitter en sällspord styrka. Detta, då hon utgår från personerna själfva och icke i framställningen af dem låter sig behärskas af den fråga, som för tillfället sysselsätter henne.

„Pastor Valtari“ och hans son, de egentliga representanterna for de olika riktningar författarinnan velat ha fram, ha råkat i den senare kategorin och därför icke häller utfallit rätt tydligt. De ge mera intryck af språkrör än af med lidelser utrustade människor.

Så mycket lyckligare har fru Canth varit vid tecknandet af de uti „Prästens familj“ förekommande kvinliga karaktärerna. Särskildt gäller detta „Maja“, som ensam för sig hade kunnat tillförsäkra hvilket stycke som hälst framgång. Så ingenue hon är, afviker hon dock helt och hållet från de vanliga och framträder så lifslefvande och frisk, att äfven den trögaste fantasi vid läsningen af stycket måste få henne klar för sig. I början barnet eller flickan i öfvergångsstadiet, är hon i slutet den fullt utvecklade kvinnan. Hon är som blomman, hvilken om aftonen ännu varit i knopp, men under natten slagit ut och om morgonen med sin skära finhet tilltalar alla. Det är ett vackert fynd fru Canth gjort med „Maja“ och fyndets värde minskas ingalunda däraf, att det sedermera öfveralt i den stora, vida världen kan uppvisas.

Men äfven „pastorskan“, „Hanna“ och den gamla trotjänarinnan ha förut åtminstone icke i de gestalter som nu förekommit på scenen. De ha hittils varit hänvisade till hemmets fridlysta område och att de nu trädt fram från sin undangömda plats i en så sann ock sympatisk form, länder fru Canth till ovansklig ära. De representera alla tre den del af vårt folks historia, som varit mindre bemärkt och därför äfven erhållit mindre offentligt erkännande, men som ingalunda varit betydelselös for den fosterländska kulturen.

Inom familjen och kanske mest i den enskildes medvetande har deras lifsgärning nog varit känd, så godt som en hvar har en gång i sitt lik dragit nytta och rönt intryck af deras hängifna, uppoffrande kärlek och från den tiden bevarat dem i godt och tacksamt minne. Det käns därför helt varmt om hjärtat att se dem komma en till mötes så, värklighetstrogna och helgjutna, som i „Prästens familj“, tack vare fru Canths skapande geni och förstående finkänslighet, är fallet.

Utan tvifvel är det en ömtålig och svår uppgift att värdigt på scenen återgifva dessa med till det omärkbara grälande psykologisk minutiöshet tecknade gestalterna. Det för dem hufvudsakligast karaktäristiska känner man mera än man kan beskrifva. Det ligger mera i luften än att det med några mer framträdande påtagliga drag kunde preciseras. De erfordra under samma förhållanden som de själfva uppvuxna kvinliga rep[re]sentanter eller åtminstone dem i deras minsta skrymslen förstående, djupt kännande kvinnohjärtan.

Onekligen var det också sist antydda omständighet, eller närmare, de kvinliga rollernas i „Prästens familj“ genuina finskhet, som gjorde, att de mest framstående af Arppeska sällskapets skådespelerskor såsom svenskor lyckades mindre väl i återgifvandet af respektive uppgifter, än de af truppens i landet födda, mindre bemärkta kvinliga förmågor, som i detta stycke uppträdde.

Både fru Larsson och fröken Strömberg hade synbarligen icke sett de lefvande modellerna till „pastorskan“ och „Hanna“. I hvarje händelse hade de icke förstått dem så innerligt att deras framställning af dem skulle helt ha tilltalat finska åskådare. Vana och begåfvade sceniska artister, skämde de visserligen icke bort sina roller, den uppfattning de gjort sig var konsekvent och deras spel öfverhufvudtaget väl utarbetadt i detaljerna. Fodringarna på ett djupare inre förstående af „pastorskans“ och „Hannas“ själslif uppfylde de emellertid icke.

Sålunda sökte man i fru Larssons framställning förgäfves den blida, för mannen och barnen städse ömmande makan och modern. Man såg endast värdinnan och af den mannens tyranni på ytan kvästa, men genom det oaktadt i lynnet och karaktären än[nu] inneboende intet. Fru L.g af sin pastorska en tafatthet och slöhet, som gjorde, att hon i familjen icke framstod som annat än en nolla. Och det var väl ändå genom henne, som alla barnen erhållit de första friska fläktarna af den nya tiden.

Likaså var fröken Strömbergs „Hanna,“ mer den representativa väninnan, än den hjärtevarma, deltagande systern. Hon satt „på visit“ både i prästgården och på redaktiousbyrån och någon synnerlig syskonkärlek visade hon sig icke mäktig af. På grund häraf framträdde särskildt icke häller den med värklig poetisk inspiration väl träffade scenen vid barnens återkomst till hemmet så fördelaktigt, som den med större hjärtlighet ocn med mer naturlig, enkel glädje hos „Hanna“ hade gjort. Fröken S. eger förmånen af en vacker yttre apparition och en långt drifven scenisk teknik, men någon omedelbarhet i känsloutbrott spårar man högst sällan hos henne.

Detta sistnämda besitter däremot fröken Vesander, som utförde „Majas“ parti, i högre grad, ehuruväl icke i den mån, som den svåra och på mångartade känsloskiftningar rika rollen hade fordrat. Frkn V. har många omständigheter emot sig i afseende å yttre medel. Mest besväras hon af en svag och ingalunda färgrik röst. Intelligens och ett känsligt sinne ersätter hos henne hvad i nämda hänseende brister och framför alt måste det räknas henne tillgodo, att hon aldrig går öfver sina resurser. Mångt och mycket kan anmärkas mot hennes „Maja“, att hon emellertid träffat på rollens grundton måste alltid erkännas, och om man äfven hade önskat en starkare poetisk fläkt i hennes framställning och djupare och varmare färger för de olika stadierna i „Majas“ utvecklingsgång, förtjänar dock frkn V:s återgifvande af rollen loford för åskådlighet och sann uppfattning. Samvetsgrant och med det naturliga i ögnasikte hade hon äfven instuderat detaljerna i sin uppgift.

I likhet med frkn Vesander hade äfven frkn Tschernichin medfödda och af uppfostran beroende betingelser för att rätt förstå sin roll. Det var en präktig typ hon gaf af den gamla trotjänarinnan, sådan som hon förekommer i många finska hem. Det enda som kunde anmärkas är, att frkn T. altför afsiktligt lät publiken skratta åt det gamla „inventariet“. „Martha“ är visserligen komisk, det kan ej bestridas, och som sådan väcker hon naturligtvis löje. Men det är skilnad på ett godt leende och ett hårdt skratt. Det förra går mera ut från hjärtat, det senare från förståndet, beroende på alt efter som den, hvilken framkallat munterheten, begagnar det ena eller det andra. Under „Marthas“ grofva yta fins så mycken känslighet och tillgifvenhet för dem, med hvilka hon, ehuru icke på grund af blodsband, är förenad, att hon icke borde göras till ett uppenbart „spektakel“. Man kan le åt hennes kantigheter, men på samma gång måste man också röras af hennes trohjärtenhet.

Om utförandet af de manliga rollerna i „Prästens familj“ kunna vi yttra oss kort. Det är ingen lätt sak att af sådana retoriska figurer, som pastor Valtari och dans son, åstadkomma lifslefvande personer. Hr Zachrisson förnekade ingalunda sin talang i återgifvandet af prästens maktpåliggande parti. Replikbehandlingen var på många ställen ypperlig och icke sällan mönstergill. Känslostämningarna erhöllo behörigt uttryck och äfven masken var karaktäristisk. Likväl erhöll man icke en hel och trovärdig bild af den ortodoxe prästen och den stränge fadern, detta emellertid på grund af att icke ens författarinnan lämnat tillräckliga förutsättningar därför. Ännu mindre är detta fallet med Janni Valtari, hvarför äfven hr Olins återgifvande af denna roll, oaktadt många sympatiska och vinnande drag hos den utförande, icke var egnadt att ge åskådaren ett klart begrepp om hans karaktär.

De öfriga i detta stycke uppträdande hade så mindre betydande roller, att de här kunna saklöst förbigås. Endast hr Hansson hade som studenten „Trast“ litet mera att säga och göra, dock icke så mycket och så betydande, att kreerandet al denna roll skulle påkalla ett vidlyftigare omnämnande. Den är för resten ännu mera dimhöljd och osäker än de andra manliga rollerna i detta stycke och lämnar iföljd däraf åt skådespelaren en alt annat än tacksam uppgift.

[Texten hämtad ur Wasa Tidning 26/1 1892.]