— Finska teatern. Enligt „Aura“ är finska teatern sysselsatt med inöfwandet af ett nytt treaktsskådespel af fru Minna Canth, bärande namnet „Köyhiä“ („Bland fattigt folk“). Detta stycke skall ej stå i samband med fru Canths novell „Köyhää kansaa“. Det utgör en skildring ur järnwägsarbetarnes lif. Stycket torde blifwa färdigt att uppföras under den tid, truppen uppehåller sig i Åbo.
[Texten hämtad ur Hufvudstadsbladet 11/10 1888.]
Till Redaktionen för „Finland“.*)
[Fotnot: *) „Finland“, öfvertygad om, att det sunda vettet och smaken skola utan vidare uttala domen öfver det stycke, som senast utförts på finska teatern, anser ej nödigt spilla några ord derpå för egen del, men tror sig ej heller berättigad att undertrycka uttalandet af den indignation det väckt hos allmänheten.]
I förgår gafs på finska teatern ett nytt stycke af Minna Canth, benämndt „Kovan onnen lapsia.“ Stycket skall, såsom ryktet redan förut vetat berätta, afse att vara något slags inlägg emot en arbetsinställning på Savolaksbanan. Emellertid är styckets innehåll af den art, att detsamma ej kan undgå att väcka häpnad och bestörtning. Arbetsinställelsen, hvilken skulle inträffa 2 veckor efter handlingens början, ger anledning åt några arbetare att lemna sitt arbete, ofreda arbetsledaren på hans kontor och derefter olofligen tillgripa kronobetjeningens häst, då polisen är i beråd att häkta orostiftarene. Efter denna inledning i första akten skrider handlingen i den andra vidare till mordbrand, stöld och mord, hvarefter hufvudpersonen i detta uppbyggeliga skådespel i tredje och sista akten ger sig tillfånga åt rättvisans tjenare, då han ej lyckats genomföra sin samhällsreform, hvilken tyckes bestå i att taga af de rika och gifva åt de fattiga. Denna nya Rinaldo Rinaldini [=en litterär rövare] är nu jemte hans medbrottslingar de „kovan onnen lapsia“ pjesens namn åsyftar. För öfrigt förekommer näml. ej i stycket någon handling. Ty såsom sådan kan ej avses att ett sjukt barn dör, att dess moder klagar sin nöd och att hennes andra barn med barnslig naivitet söker trösta henne. Således en räcka af brott på brott såsom dramats handling, utan tillstymmelse till sedlig konflikt eller djupare karaktärsteckning. Men icke nog dermed. Stycket är allt igenom späckadt med angrepp mot „herrrrrrat rrrrikkaat“, de förmögna och bestående samhällsförhållanden. Egendomen betecknas på äkta socialistvis såsom stöld. „Skilnaden består endast deri, att några åtnjuta lagens hägn, medan andra förföljas af densamma.“ Och hjeltens i stycket „hårda lott“ är, att tillhöra denna senare grupp, ehuru han i storsinnadt ädelmod, då han går att stjäla, under villervallan i den af honom anstiftade mordbranden, ropar åt sin käresta: „för dig, för Silja (den sjuke gossens mor, som han lofvat hjelpa) och alla olycklige!“ Till belöning för detta ädelmod åtnjuter också vår Rinaldo odeladt mått sin kärestas aktning och kärlek, äfven såsom mordbrännare och mördare. Mordet gäller en halft vansinnig stackare, som styckets hjelte fruktar skall ange mordbranden och derför utan vidare gör slut på med ett puukko-hugg i bröstet.
Vid sidan af denna nobla handlingsserie pågår ett missbruk af böner och öfverhufvud religiösa uttalanden, som måste göra det pinsammaste intryck på var och en, som ej förlorat all känsla af aktning för religionen. Hela andan i stycket är fullkomligt negativ. Att rättvisans hand drabbar brottslingarne är blott en följd af förhandenvarande samhällsordning, hvars rättmätighet här förnekas af styckets benämning och öfverhufvud af dess genomgående tendens att skylla all olycka och brottslighet hos de fattige på de bättre lottade i samhället. Då den ena gräsligheten aflöser den andra utan att något djupare etiskt eller estetiskt motiv dertill förefinnes, är stycket, som öfverhufvud är ytterst lösligt hopsatt, äfven i dramatiskt hänseende under all kritik. Intrycket deraf kan ej bli annat än i hög grad destruerande. Stycket är dessutom vanhedrande för vårt folk. Skall utländingen bygga ett omdöme om den finska arbetaren och öfverhufvud det finska folket på hvad i detta drama uppdukas, kan han ej komma till annat resultat, än att Finland är ett socialismens och nihilismens förlofvade land, i hvilket folkets råhet täflar med dess ringaktning för lagarna och religionen.
Då ifrågavarande drama fortfarande annonseras att uppföras på finska teatern, måste vi i sedlighetens och den goda smakens intresse inlägga den bestämdaste gensaga deremot. Det förefaller oss obegripligt huru finska teaterns direktör kunnat upptaga detta stycke på repertoiren. Om någonstädes, gäller här att komma ihåg, att teatern kan lika mycket förvilda som bilda. Att från scenen utså hat och förakt mot lagarna och de högre samhällsklasserna är ett det vådligaste företag en teaterdirektion kan tillåta sig. Nyfikenheten kan möjligen göra att stycket kan ge några fulla hus. Men en bildningsanstalt eger ej rätt att ockra på publikens svagheter med fara för smakens förvildning och de stabila intressenas i samhället undergräfvande. Den finska teatern har hittills hållit sig fri från dramatikens utvexter. Men skall „Kovan onnen lapsia“ nu få obebindradt gå öfver scenen, är teaterns anseende för alltid stördt. Vi yrka derför på det bestämdaste att representationena af „Kovan onnen lapsia“ genast inställas och att detta stycke aldrig mera må besudla den finska teaterns repertoir. Den kritik, som har något [att] betyda, torde vara enhällig i sin [förkastelsedom] öfver stycket. Då en af hufvudstadens tidningar [=Nya Pressen] i går nämner, att „det gripande stycket mottogs af publiken med lifligt och välförtjent bifall“, gäller detta ej den förnuftiga kritiken. Också voro handklapparna ganska få mot slutet. Då „Uusi Suometar“ emellertid i gårdagens nummer emotser allt flere föreställningar af det uppbygliga skådespelet och „Finland“ ännu ej tagit stycket under behandling, hafva vi ej kunnat underlåta att anhålla om plats för detta uttalande. Vi ha åtminstone då vårt samvete fredadt.
–r.
[Texten hämtad ur Finland 10/11 1888.]
Det är ett nogsamt kändt sakförhållande, att den nyare finskspråkiga skönliteraturen betraktas med oblida ögon af det parti, hvars språkrör tidningen Finland anses vara. Likaså torde det vara allbekant, att författarinnan, fru Minna Canth framför andra är en persona non grata i nämda tidnings och partis ögon. Till styrkande häraf behöfva vi därför blott anföra, huru herr A. M. på sin tid ansåg sig befogad rikta ett mördande anfall emot skådespelet „Työmiehen vaimo“, oaktadt han själf erkände sig hafva hvarken läst värket eller sett det återgifvas från scenen; samt påminna om den extra preventiva censur novellen „Hanna“ underkastades före dess utgifvande. Att partiet ej häller under senaste tider ändrat signaler, erfar man vid genomläsningen af „Finland“ för den 10 dennes, där en insändare —r bryter stafven öfver fru Canths senaste arbete för scenen „Kovan onnen lapsia“ på ett sätt, som ej kan lämnas oanmärkt, om man ej vill göra sig solidarisk med insändarens ytterligt öfvermodiga och hos oss sällsynt gemena utfall.
Vi hafva ännu ej kommit i tillfälle att se fru Canths nya stycke från scenen, och vilja därför ej inlåta oss på något bedömande däraf, ehuru oss förunnats förmånen att genomläsa det. Vi afse endast, att för denna gång inlägga en allvarlig protest mot det otillständiga sätt, hvarpå herr —r drager i härnad emot en högt uppburen författarinna, hvars skoremmar han knappast torde kunna anses värdig att lösa, och en gensaga emot hans minst sagdt oblyga försök att i „sedlighetens“ namn med själftagen rätt uppträda såsom brandvakt och ljussläckare på ett område, där han ej har mer att skaffa än hvarje annan läsare eller åskådare af det nämda värket. Dylika böckar måste skyndsamt motas ur örtagården innan de åstadkomma svårtbotad skada.
Herr —rs, likasom enhvar annans, obestridliga rätt är naturligtvis att fritt bedöma hvarje värk, som lämnats åt offentligheten, och därom uttala sig med den kraft och värkan, hans ord kunna hafva. Därom är ingenting vidare att säga. Men ett är att begagna sig af denna rätt, ett annat att framkomma med uttalanden sådana som följande: „vi yrka på det bestämdaste, att representationerna af „Kovan ormen lapsia“ genast inställes och att detta stycke aldrig mera må besudla *) [Fotnot: *) Kursiveradt af oss] den finska teaterns repertoar“, med tilllägget, att finska teaterns anseende, om så ej sker, är för alltid förstördt. Med dylika uttalanden öfverskrider man helt enkelt sin befogenhet, och gör sig skyldig till klandervärd intolerans och själftaget förmyndarskap öfver andra. Och angifves dylikt vara tillkommet, i „sedlighetens“ namn för att „freda sitt samvete“, får altsamman en stark bismak af ett medvetet eller omedvetet jesuitiskt försök att tillskansa sig en domsrätt, som hvarken kan eller får lämnas i händerna på någon enskild person. Om fru Canths nya skådespel ej är värdigt att återgifvas på finska teaterns tiljor, kommer det utan tvifvel att nedläggas, emedan publiken då drager sig från representationerna. Men det är den teaterbesökande allmänheten och ej herr —r, som har att härom fälla utslaget. Herr —r kan afhålla sig från att åse det. Han kan uttala sitt underkännande af dess dramatiska eller sedliga halt. Men längre sträcker sig ej hans befogenhet. Vi fråga blott, af hvem eller när herr —r bemyndigats att föra det hotande förmyndarespråk, hvari han talar till finska teaterns ledare, eller sätta sig till doms öfver hvad sedligheten kräfver af dem. Herr —r skall blifva oss svaret skyldig på dessa frågor.
Vi vilja ej för vår del sätta oss till doms öfver herr —rs „samvete“, men kunna ej finna annat än, att det denna gång lupit i väg med hans förnuft och iakttagelseförmåga och förledt honom till uttalanden, hvilka ej ur någon synpunkt kunna försvaras. Eller tror herr —r värkligen, att hans kritik är den enda som håller streck, och att hvarje annat bedömande „har ingenting att betyda?“ Vi våga påstå, att herr —r i sin sedliga indignation fullkomligt misstagit sig om skådespelets tendens, dess dramatiska förtjänster och sedliga halt, och vilja därför ej byta ord med honom härom. Vår afsikt var blott att inlägga en liflig protest mot hans obefogade öfvergrepp, och den förföljelselusta som så påtagligt döljer sig under hans klingande men haltiösa fraseologe.
Att finska teatern „af förekommen anledning“ nedlagt fru Canths skådespel efter endast två representationer, visar blott, huru mäktig intoleransens och bigotteriets röst ännu, tyvärr, ljuder i vårt land. Man kunde efter dylika händelser känna sig böjd att tvifla på framtiden, men dess bättre framvisar den nya finskspråkiga skönliteraturen i många af dess alster en sådan lifskraft att den nog skall mäkta bryta sig sin väg, trots herr —rs och alla andra reaktionära ljussläckares ansträngningar att kväfva barnet redan i vaggan
Jo
[Texten hämtad ur Åbo Tidning N:o 312, 16/11 1888.]