En parodi på ultramoderna romaner utkom för någon tid sedan i Kristiania. Den kallas »Ulv Ravn, moderne dybsindighetsroman» af Einar Lundemo.
Det är naturligtvis Thomas Krags »Ulf Ran», den parodierar — men ännu mera parodierar den hela det affekterade skrifsätt, som för närvarande är modernt i Skandinavien och som omfattas äfven af unga svenska författare. De böra läsa »Ulv Ravn«, de finna där dessa långa, svarfvade, musikaliska perioder, denna smågamla skolmästarton, detta jäktande efter känslofullhet och efter granna ord.
De här ett par citat ur parodien:
»Tag denna bok och läs den; visserligen skolen I förnimma sorg, men äfven glädjen skall en gång vakna i edra sinnen. Sorg skolen I känna öfver hur litet ni fingo för edra penningar i denna bok, och glädje skolen I förnimma, när ni vända dess sista blad.» — —
»När solen höjer sig i öster, plägar det gerna bli ljusare. Och när solen står högt på himlen, är det full dager. Då är också luften hög, och skogen lyfter sig borta på åsarna. — —»
»När en morgon gryr, är det toner i luften. Så var det också med Ulv Ravn. Då han visade sig i tillvarons morgon, grät han. Men då han gråtit sig läns, började han se sig omkring, och ju mera han stirrade, dess mer fick han se.»
»När det var sommar, såg han det gröna gräset — om vintern såg han den hvita snön».
»Han fick se stora skogar, fulla af träd, och floder med mycket vatten i.»
»Ulv arbetade i dessa dagar på en roman. Han fann det mycket lätt att skrifva, ty han lät pennan glida utan att tänka och detta fylde godt. Han skref om luften och vattnet, om skog och mark. Dessemellan skref han om menniskor, som gingo på varitéer, och om resor och främmande orter. Men med enskilda kapitel gjorde han sig mera omak, ty de handlade om unga män och flickor, som möttes och voro obesvärade och mycket älskvärda mot hvarandra. Dylikt måste skildras med all flit, ty slika berättelser hade många läsare.
Så blef han en stor författare, ty han kunde den stora skapande konsten, nämligen att göra mycket af intet eller af en obekväm materia.»
Bland de rosande anmälningar af boken, »som snart skola uppfylla pressen», meddelas på omslaget flera ganska lustiga. T. ex.: »’Ulv Ravn’ liknar ett fiolsolo på en sträng.» — »En kvinna som Tulla i ’Ulv Ravn’ eger ej många likar.» — »Det är med djup glädje man lägger denna bok ifrån sig.»
[Texten hämtad ur Aftonbladet 18/5 1898.]