1.
Jag är mycket förtjust i att gå i antikvitetsbutiker för att se på rariteter från svunna tider. I synnerhet gamla silfversaker från oldtfäder och andra förfäder, som för längesedan ha vandrat hädan. Det tycks mig mycket underhållande att stå inne i en sådan riktigt skum afsides krambod och hålla en sådan gammal utsirad silfverkanna mellan händerna. Jag lyfter då gärna locket med stilla andakt och tänker på tiderna, som försvunno, och törsten, som släcktes — — —
Det är som ett återsken af svunna tider i det mattgyllne djupet. Jag ser sällsamma ansikten och hör som ett fjärran mummel af okända ord.
Och jag köper kannan af den gamle juden för en oblyg summa och går hem med mitt byte.
Och jag fyller det gamla kärlet med icke så litet vin. Den sjunkande solen kastar händelsevis sina strålar öfver de sällsamma arabeskerna, medan jag för forntidens kärl till läpparna och insuper de svunna sångernas dryck — — —
Mina damer och herrar! Lyster det er att höra sagan om Ulf Ravn? Välan, I skolen få den, sådan som den steg fram en stund, döpt i minnenas dunkla burgunder.
Tag denna bok och läs den; visserligen skolen I märka sorg, men också glädjen skall en gång vakna i ert sinne. Sorg skolen I känna öfver, huru grufligt litet I fingen för edra pengar i denna bok, och glädje skolen I förnimma, då I vänden dess sista blad.
Jag säger er det på förhand, I, som vänten att finna historier om mans dåd, om arbete, om kamp — jag behöfver er icke. Min Ulf är icke efter ert hufvud, ty min Ulf är ingen handlingens man. Min hjälte gör alls ingenting. Han tänker bara. Det vill säga, någon gång. Oftast gitter han inte ens tänka. Men då är han djup som afgrunden. Rören honom inte med edra klumpiga fingrar, ni bönder där!
Men I, som lefven i tankarnas värld, I, som gån med händerna i de djupa byxfickorna och sen skyarna drifva, I, som flaneren genom tillvaron och lefven ert eget lif och låten fiolen sörja — I, som endast hafven lediga stunder och som i den stilla eftermiddagsstunden behöfven en lätt lektyr till den doftande mockan, I, som ej önsken att anstränga den svaga hjärnan, i ert följe vill jag gärna se min Ulf. Ty han skall leda edra späda tankar med varsam hand — och stilla och fredligt skola drömmarna sluta edra ögonlock i en liten middagslur — — —
——————
2.
När solen lyfter sig i öster, brukar det vanligtvis bli ljusare. Och när solen står högt på himlen, är det full dag, då är också luften hög, och skogen lyfter på sig borta på åsarna. Och drömmarna från natten draga sig undan. Undrar, hvar de gömma sig?
När en morgon gryr, är det toner i luften.
Så var det också med Ulf Ravn. Då han visade sig i tillvarons morgon, grät han. Men då han gråtit ut, började han se sig omkring, och ju mera han stirrade, desto mera fick han också se.
Först såg han sängkammaren hemma och sedan trädgården med blommor och träd. Han såg efterhand ängarna och bergen och skyarna, som drefvo.
När det var sommar, såg han det gröna gräset — om vintern såg han den hvita snön. Om dagen såg han många märkvärdiga saker, och om natten såg han alls ingenting, utom när han drömde, men om morgonen voro drömmarna glömda.
Ulf växte upp och blef stor och stark, men var trög och lat. Han kunde stå långa stunder i fönstret och stirra på skyarna, som drefvo, och hafvet, som vältade sig långt ute — — — —
Ulf hade korpsvart hår. Ögonen voro skarpa, och han visade en stor tand, när han skrattade. Eljes var han en vacker gosse; men det låg en skugga, som ett återsken af mörka fäders dåd, öfver hans ansikte, när han var vid dåligt lynne. Detta kom mest öfver honom, när han blef satt till att göra något.
Ulf hade varit lycklig i valet af sina föräldrar. Fadern var borgmästare i den lilla staden och en rik man. Modern är det icke mycket att säga om. Hon var en snäll och beskedlig kvinna, som skötte sitt hus med stor duglighet. Det sades i staden, att hennes släkt långt tillbaka var af lappskt ursprung.
——————
3.
Ulf tog examen upp till gymnasium, då han var aderton år. Han hade icke öfveransträngt sig och fick därför heller inga utmärkta betyg.
Det var en härlig tid för Ulf, då examen var öfverstånden; sommaren var kommen med solsken och värme. I trädgården hade Ulf en hängmatta. Där låg han de ljumma eftermiddagarna och rökte cigarr och tittade på de drifvande skyarna — — —
Nu är att förtälja, att Ulf började få fjun till mustascher. Dessa vårdade han med mycken omsorg och visade dem ett långt större intresse än han någonsin hade ägnat sin grammatik eller algebra. Och med de spirande dunen på läppen växte det fram en längtan efter små flickor, som han ej förr hade förnummit.
——————
4.
En dag dref Ulf öfver gatan till handelsman Olsens för att träffa sin vän Jens.
Olsens hus hade fasad åt gatan. Bakom huset var en stor trädgård med väldiga gamla träd. I denna trädgård var ett lusthus, där Jens Olsen brukade röka och läsa romaner. — —
Då Ulf den dagen kom ner i trädgården, fann han i stället för Jens den sjuttonåriga fröken Tulla sittande i lusthuset. Hon satt och läste, då Ulf kom, men såg nu upp på honom — — —
Ulf såg på henne med förvåning. Han upptäckte plötsligt, att flickan var älsklig att se på — — —
Någonting snarlikt en rysning for igenom honom.
Han blef stående och stirrade på henne. Hon stirrade igen. Ulf kom närmare. Han satte sig bredvid henne.
Med detsamma kom Jens gående genom trädgården. Ulf reste sig från bänken. Han var röd i ansiktet och visste hvarken ut eller in — —
Men Jens började genast prata om jakt och segling, som han brukade. Och Ulf lyckades nu samla sina förvildade tankar. Han pratade med. Vågade icke se på Tulla. Undrade öfver, hur liflig Tulla plötsligt blef. Ty hon skrattade och pratade i ett.
Jens föreslog en roddtur till Storholmen följande dag. Tulla gaf förslaget sitt varmaste bifall. Då vågade Ulf sig till att se på henne och upptäckte då, att hon rodnade — — —
Efter denna stund kände Ulf sig som den där plötsligt hade upptäckt en dold skatt.
——————
5.
Det blef en härlig dag. Solen var stark utan att vara brännande. Sjön var stilla utan att vara spegelblank. Ulf och Jens rodde med kraftig fart utan att öfveranstränga sig. Tulla satt i aktern och pratade och skrattade utan att ändå vara bullersam. I den klara luften seglade de skrikande måsarna, och långt ute i sundet steg en tjock rökpelare upp från en ångare, som kom med post och passagerare från hufvudstaden.
Ute på Storholmen var det icke mycket att se. Holmen var alldeles obebodd. Bland de kala bergsknallarna tittade endast några magra grässtrån upp, liksom de enkla tankebroddarna här och där titta fram i en modern dekadentroman.
Då båtens förstäf stötte mot land, hoppade Jens genast ur. Ulf måste räcka Tulla handen för att hjälpa henne i land. Han kände i detsamma en underlig ryckning och en kittling ända ner i hjärtat och fick plötsligt en brinnande lust att kyssa henne. Men det gick genast öfver, då Jens ropade, att de skulle skynda sig.
Komna i land packade de genast upp sin matsäck. Det var många goda saker, både smörgåsar och medvurst, biffstekar och bakelser, ja till och med vin och konjak fanns i Tullas välförsedda korg. Ulf var ingen kostföraktare, och han tog duktigt för sig af matvarorna.
Tulla skrattade och pratade. »Du har god aptit», sade hon till Ulf, »akta, så att du inte spricker.» Och så serverade hon de unga herrarne en konjak till maten. Ulf kände de varma styrkedropparna, och de gåfvo honom mod i barmen, så att han flyttade sig närmare Tulla. Han vågade till och med ta henne om lifvet, men då slog hon honom på fingrarna.
Då de hade ätit, tände Jens en cigarr och dref i väg utmed stranden.
Ulf såg på Tulla. Plötsligt böjde de sig fram emot hvarandra och kysstes — — —
Det var verkligen gjordt. De sutto där en lång stund och upprepade det farliga experimentet åtskilliga gånger. Deras röster voro helt dämpade, ty de hade egentligen icke tid att tala. De glömde alldeles, att Jens kunde se dem. Ulf kom ej till besinning, förr än en flink näfve plötsligt värmde hans hjältemodiga öron. Det var Jens — —
Ulf for genast upp och ville återgälda slaget, men då började Tulla gråta: »Käre Jens, förstår du då inte, att Ulf och jag äro förlofvade!»
Då lade Jens sina händer på deras hufvud och välsignade dem. — — — — —
——————
6.
Ulf vaknade följande morgon. Det var i juli, och jordelifvet var i fullt flor. Ulf kände, där han låg, att en ny dag grydde för honom, en dag full af stora ting. Ulf öste vatten på sitt hufvud, så att hans hufvud blef mycket vattnigt.
Men hans tankar voro icke vattniga. Ty hans blod brann, och hans pulsar slogo litet hastigare än vanligt. Thy torkade han sitt hufvud, tog sina egna kläder på sig och gick ner i trädgården — — —
Solen var i uppgående. Trädens grenar hängde stilla och fulla af dagg. Ulf kände en stark morgondoft från blommorna. Han såg på allt med stora ögon. Han kände sig djupt rörd af den ljusa morgonens friska skönhet. Denna rörelse varade en stund. Då steg solen högre, och dess varma strålar smekte hans högra kind, medan den vänstra var i skuggan.
Då hörde Ulf att det knarrade i ett fönster tvärs öfver gatan. Ulf lyfte upp sina ögon. Där stod Tulla — — —
Tulla såg ej Ulf genast. Ty Ulf stod bakom en buske och tittade. Solens sken föll direkt på henne, och de varma strålarna voro vänliga och gemytliga mot henne. Tulla tillslöt ögonen. Sedan öppnade hon dem. Sedan tillslöt hon dem åter. Detta räckte en stund. Än smålog hon. Än var hon allvarlig. Detta räckte också en liten stund. Då tog hon och omfamnade fönsterposten — — — — —
Ulf smålog för sig själf. Han stack fram sitt hufvud från busken och ropade: »Tulla!»
Då gömde Tulla sig — ty hon var mycket lätt klädd.
Men Ulf stod i djupa tankar och tände sin cigarr.
——————
7.
Men sommaren gick, och hösten kom. Dödens kalla pust andades genom lundarna, och det gula löfvet dråsade tankfullt mot marken. Jorddöden var kommen!
Mina vänner, jag vill i tysthet förbereda er på en sorglig händelse. Låt mig mumla en liten påminnelse i ert öra, så att I kunnen vara beredda på det värsta. — —
När döden kommer, då viker lifvet. Jag har sett det med egna ögon. I synnerhet hos de unga. Det är som lifliga toner, som klingade en kort tid, men försvunno omsider i tystnadens rike, hvarifrån de kommo. Och vi, som stå kvar, smycka grafvarna med violer, som påminna om småbarn.
Tulla fick influensa och var mycket sjuk. Nu är det sagdt! Förloren ej fattningen, I, som läsen denna bok. Och om I ej tålen mera af detta starka tal, så läggen bort den. Eller gån till er skänk och tagen er en tår på tand; ty tiderna äro onda. — — — —
Tulla låg länge utan att dö. Därefter låg hon länge utan att lefva. Men rätt som det var slog hon åter upp ögonen och igenkände sina medmänniskor. Så gick en icke obetydlig tid. Det var smärtsamt att se henne så. De, som sågo detta, gräto ej mera. De längtade efter, att det skulle vara förbi, liksom du, o läsare, längtar efter det sista kapitlet. Men lugna dig — ännu är icke slutet kommet.
En dag sade läkaren: »Hon tar sig nog, Tulla!» — —
Dagen därefter satt Tulla upprätt i sängen.
Några dagar därefter satt hon uppe i en stor länstol, och slutligen gick hon omkring i sitt rum.
Men Tulla smålog icke som förr och hon skrattade ej mera. Hon hade varit för långt borta. Hennes gång var icke så tvärsäker som förr. Ty då var Tulla icke bortkommen, må ni tro.
Det var vådligt, så Tulla hade deklinerat. Gråten icke, I, som läsen detta. Ty det tar nog upp sig — — —
——————
8.
Då Ulf träffade Tulla efter hennes sjukdom, kände han en doft som från en »nattlig ört». Tullas läppar voro bleka och hennes ögon voro icke varma. Hon hade för litet blod. Men Ulf var frisk och stark och hade mycket blod. Och han tyckte bäst om röda kinder och strålande ögon. Han hade nu fått en annan »syn» på Tulla. Ulfs kärlek till henne hade också fått en influensa af farligt slag. Detta var icke vackert af Ulf.
Ulf gick de mörka höstkvällarna och dref omkring med sin cigarr. Han hade ej många intressen och nästan ingenting att göra. Hans far var rik, och Ulf hade råd att slå dank. Och det gjorde han. Då och då dref han ut i skogen. Där trifdes han bra. Träden stodo så höga och stela. De gjorde ingenting, bara stodo och drömde och läto regnet och jorden och luften sörja för näringen. Ulf hade sympati för dem, ty så tyckte han om tillvaron — — —
——————
9.
Gamle Ravn tog afsked den hösten, och så flyttade familjen in till hufvudstaden för att lefva på pengar.
Ulf började så smått att studera, och då han var 25 år, blef han student med godkänd som allmänt mogenhetsbetyg.
Ulf hade haft en glad studietid med galenskaper och rummel, med dryckeslag och flickor. Tulla hade han glömt. Hon var ju så långt borta nu, och endast ett blekt ansikte med milda ögon visade sig då och då som en skugga för hans minne.
Bäst trifdes han, då han en stilla förmiddag kunde sitta i ro på ett kafé. Sitta i en mjuk soffa med en whisky och soda. Han tyckte om, då solstrålarna spelade i den styrkande drycken, när solskenet smekte det blanka glaset och lekte med daggpärlorna. Då fick han idéer: drömmar och sällsamma syner visade sig då på hans hjärnkammares tomma scen, bildade sig till sammanhängande små dramer med en sällsamt nervretande utveckling. Han såg brokiga dräkter, lysande ädelstenar blixtrade, och små förtjusande trikåben sprattlade för hans ögon — — eller taflan växlade: långa hafsdyningar rullade in mot den mörka kusten, där de dunkla skogarna rufvade öfver löndomsfulla stigar, ute på djupet lyfter sjöjungfrun sitt hufvud med det gyllenvåta håret och de hvita axlarna, och djupt från skogen sjunger nymfen underfulla sånger, medan hon badar sina sköna lemmar i källan — — — —
Men så kunde en kamrat plötsligt slå sig ner hos Ulf, väcka honom ur hans djupsinniga och allvarliga tankar. Det kom mera dricksvaror, cigarr-röken steg tätare, skämt och skratt hördes från hörnen. Jordelifvet daggades af whiskyns och sodans befruktande regn — —
——————
10.
Så gick lifvet sin rika gång för vår hjälte. Den ena dagen gick som den andra: vinet gnistrade, löfvet susade åter — det var vår, och de söta flickorna började gömma sina skälmska ögon bakom brokiga parasoller — — — —
Nu är att förtälja, att gamle Ravn blef sjuk.
Lifvet svann långsamt för den gamle hedersmannen. Han hade varit en arbetare för sitt land i många långa år, och det trötta hvita hufvudet längtade efter hvila.
Ulf satt en kväll vid faderns säng. Den gamle domaren låg med tillslutna ögon och tysta läppar, medan hans höga hvita panna, där andens arbete hade satt sina djupa fåror, berättade en lång saga om svunna dagars bråda äflan till gagn och nytta för många. Och den långe late slyngeln till son sänkte sitt tomma hufvud och tänkte på allt det, som han själf borde ha gjort.
Ulf stödde hufvudet mot händerna, tillslöt sina ögon, och underliga bilder stego fram för hans syn: stora brokiga blommor med solsken öfver, dunkla skogar med viftande grenar, ofvanifrån falla hvita flingor, tätare och tätare, och de hvita flingorna skifta i alla färger, gula, röda, blå. Tätare och tätare falla de och dölja blommorna och träden — —
»Sådant är lifvet», tänkte Ulf, »man lefver som en blomma och dör som ett gammalt träd, som har stått sin tid.»
Denna djupa tanke styrkte hans själ.
Den kvällen dog gamle Ravn.
——————
11.
Faderns långa sjukläger hade gjort hemmet dystert för Ulf. Han hade nu mer än förr måst ta sin tillflykt till det stilla hörnet i kaféet. Det gyllne vinet gaf hans sinne märg och lugnade hans spända nerver. Och om kvällarna läste han högt för den gamle.
Nu, då fadern var borta, hade en tomhet, större än vanligt, kommit öfver Ulf. Han kunde sitta långa stunder hemma i salen och stirra på de gamla möblerna och familjeporträtten. Han tyckte, att de sågo slöa och matleda ut. Men det var väl hans egna ögon, som voro trötta och dumma — — —
Ulf satt den tiden ofta och läste i gamla historieböcker. Han tyckte om att läsa om alla de saker, som andra hade gjort. Han älskade att drömma sig in i dessa stora mäns tankar och lidelser. Det var något visst pikant i att sitta som den sysslolöse åskådaren framför historiens stora scen, när de gamla skribenterna rullade upp snillets väldiga ridå för de starka männens gärningar.
Så satt Ulf hemma som en blomma i en kruka. Solen sken och skyarna drefvo, och händelserna gingo sin gilla gång. Det var alltsamman något, som egentligen icke kom honom vid.
Och ändå hade Ulf något af man i sig. Han längtade efter att möta någon, som kunde komma hans blod att pulsera häftigt. Han kände inom sig något, som knotade efter starkare retningsmedel än det dagliga drifveriet. Om han ej skulle falla alldeles samman, måste han ha en förändring, likgiltigt hur.
——————
12.
En vinterdag tyckte han plötsligt, att staden såg mer än vanligt tråkig ut. Luften var låg. Tiden var grå och tillvaron var smutsig. Medmänniskorna sågo sjukliga ut, och många af dem hostade. Några af dem spottade till och med.
Ulf fick en känsla af äckel och måste in på kaféet och få sig en besk. På bordet låg ett nummer af »La Caricature». Åsynen däraf drog hans tankar till den stora staden med det myllrande lifvet, där människorna äro glada, där luften är hög och där solen lyser varmt —
Det kom reslust i hans blod.
Han hade ingenting att försumma. Pengar hade han i öfverflöd efter sin far. Det var ingenting som band honom vid hemmet. Han köpte sig reseffekter, och följande dag drog han mot söder.
——————
13.
En solblank dag kom han till den stora staden. Ett glädjefyldt solljus låg öfver hela grannlåten. Han åkte i en elegant vagn och sträckte sig bekvämt på de mjuka dynorna. I alléerna gick det fullt med medmänniskor med glada miner. I synnerhet damer. De tycktes betrakta honom. Det tyckte han om.
Han tog in på ett af de stora hotellen. Där fanns folk från många länder. Många språk surrade om hans öron. I synnerhet franska. Detta behagade honom. Fastän han förstod mycket litet däraf. Han åt middag i en stor sal, och där var god mat. Denna behagade honom i synnerhet, fastän han icke förstod rätterna. Där fanns också mycket och godt vin. Detta behagade honom ofantligt. Han kände sig ung och märkte, att han var upp i gasken.
Där fanns många damer. Några af dem unga och vackra. De hade hår på hufvudet, som doftade, och när de gingo förbi honom, snuddade mörka ögon vid honom ibland. Han kände en ovan lust till verksamhet fara genom sitt hjärta. Han skulle nog kunna göra ett och annat inhugg, tänkte han. Till fäderneslandets ära! — —
Ulf trifdes ofantligt bra i den stora staden. Han njöt af denna dagdrifveriets gyllene glans, denna dagsländetillvarons och lättjans apoteos. Han kände sin själ i samklang med boulevardernas flaneurs och märkte med stilla fröjd, huru dagens bagateller fyllde hans hjärna med dårande drömmar och lockande förhoppningar.
Han älskade den egendomliga luften i circus, och det var honom en njutning att sitta på en trygg och lugn plats, medan jockeyen gjorde sina halsbrytande konster. Han hänrycktes af estradsångerskans obegripliga visor och begripliga brist på kläder. Han älskade också lifvet på boulevarderna i de sena timmarna och de små töserna, som skrattade mellan fyra väggar. Han fann mera »luft» här än i universitetens lässalar och stortingets debatter.
Ulf blef också mera upptagen af sin yttre person. Han gjorde djupsinniga studier i skräddarens salong, valde och vrakade. Hans hjärta kunde klappa vid åsynen af en dräkt, som satt vackert och fritt — i synnerhet hos damerna.
——————
14.
Ulf gjorde en del bekantskaper. Några af dessa voro unga förmögna familjesöner, hvilka togo lifvet som det föll sig. De hade ingenting att göra och voro därför med på allt. Dessa behagade honom mycket. Men Ulf träffade också landsmän, som hade kommit till den stora staden för att fullborda sina studier, flitiga unga män, hvilkas fingrar stundom visade spår af bläck och hvilkas kläder luktade af gamla folianters damm. Dessa behagade honom icke, och han gled tyst ifrån dem, ty de passade ej samman — — —
Ulf satt gärna tillsammans med några utvalda vänner hos en berömd restauratör, och de fråssade då hvar och en i den mat, som de tyckte bäst om. En af dem tyckte bäst om stora ostron med stora glas champagne, en annan tyckte om små knubbiga kotletter med små söta snapsar, en tredje ville helst ha kyckling à la Marengo med bourgogne — Ulf hade plötsligt fått en mani för ärtpuré med fläsk och öl. Det påminde honom om fäderneslandet, och det var nästan med andakt han förtärde den väl tillagade rätten.
Ulf lärde sig mycket nyttiga visdomsråd hos denne restauratör. Han fick sina smaknerver förfinade och utvecklade. Han lärde sig delikata finesser från stekarnas och och såsernas värld. Han lärde sig beundra konsten i ett väldukadt bord. De läckra rätterna tycktes honom som små heliga tempel, där endast den af Bacchus’ ädla safter invigda tungan kunde få tillträde. Det blef en stilla fest hvarje gång han stack i en glacerad skinka. Hans tankar blefvo höjda och lyftade, han kände sig som en bättre människa — — —
——————
15.
Om kvällarna gingo Ulf och hans vänner gärna på något förlustelseställe, där det var damer. Där var svartögda damer med hvita tänder, engelska dansöser med en massa kjolar och spanska donnor i svart flor. Där var också vin af många slag. Där var musik — — —
Om morgonen, när vännerna möttes, voro deras ögon slöa, och de hade vanligen svår hufvudvärk. Men kring läpparna spelade dock förståelsefulla leenden, hvilka likt lyktgubbar lekte öfver djupa mossar, däri förruttnelse döljer sig.
Och när de samlades om förmiddagen vid absinten eller angostura’n, stego nattens minnen fram och serverades med illistiga ord och diskreta skrattutbrott — — —
——————
16.
Det första året bodde Ulf så nära teatrarna och varitéerna som möjligt. Men utmattad af det starka lifvet och de djupa tankarna flyttade han om våren utom staden.
Här brukade han gå med sakta steg hvarje förmiddag och känna på doften af våren; han kände, huru rik och mätt luften var. Han kände solstrålarna slicka sin nacke, och han såg, huru löfvet grönskade och fyllde upp i tillvaron. Skyarna lågo och sträckte sig i luften. En fågel sjöng. Rosorna voro våta af morgondagg; på de yttersta bladen hängde en tung droppe. Den faller visst snart till marken. Herrliga morgon! Du liknar en silfverpokal med rhenskt vin!
Här gick Ulf också med sakta steg under höstens dagar. Han kände sig då friskare och starkare. Ty luften var god och klingande.
Vintermorgnarna däremot voro icke så goda. Men om kvällen var det trefligt. Den stora kakelugnen gaf någon värme. Så kommo vänner på besök, och det vankades dricksvaror och mycket tobak.
Senare på kvällarna kunde en eller annan lös fågel smyga in i hans bo, en fågel med brokiga fjädrar — och han smekte den lättsinniga varelsen. Han var tacksam mot de små töserna, som hjälpte honom att fördrifva en tråkig vinternatt.
Då och då gick han på en varieté. Här kunde han sitta och vänta. Vänta på något, som kanske skulle komma. Helst en besläktad själ, som kunde söka hans. Allra helst en kvinna. Hans blod »lyssnade», och hans nervers väf darrade, men oftast fångade den fina spindelväfven bara en vanlig nattfjäril.
En dag gick en dam förbi honom på gatan. Han hörde invärtes liksom en sakta suck. Han vände sig om. Men då var damen försvunnen. Han kände en saknad, då hon försvann. Kanske var det lyckan, som nu vände honom ryggen?
Och i sådana genialiska tankar dref Ulf hem till sin bostad för att öfvertänka dagens sällsamma minnen.
——————
17.
En sommar sade han sina vänner farväl och tackade för allt godt. Och vännerna önskade honom lycklig resa. Han reste i två hela år. Långt och längre än långt. Han såg många ställen, han träffade många människor. Han såg krokiga gator och rätvinkliga torg. Han såg också många djur. Isynnerhet åsnor. Han såg också ruiner af forna städer och torn med mossa på. Han fick se stora skogar fulla af träd och floder med mycket vatten i.
Han reste ännu längre mot söder och kom till döda städer med f. d. palats. Han såg många beslöjade kvinnor, som liknade sällsamma ungdomsdrömmar. Och han lofvade sig själf: »Se, men inte röra!» Men han höll icke sitt löfte.
Han bodde en tid i en ruin vid hafvet. Han låg då gärna under ett skuggrikt träd och blåste tobaksrök upp i luften. Han älskade detta försjunkande i drömmar, denna innerliga, djupt kända lättja, där tankarna stanna likt ett urverk, som icke är uppdraget. Han kände då sin själs pendel i ro. Alla hjärnans fina hjul stodo stilla, och en helig förnimmelse af oändligt välbefinnande strömmade öfver honom. Och han bryggde sig en svalkande dryck af det rena intet och drack den i djupa drag — — —
——————
18.
Men så kom längtan efter de stora städerna, där människorna bo. Och hans själ vaknade åter ur sin dvala, och hans tankeverk började omsider att arbeta.
Han reste tillbaka till sina vänner i den stora staden. Och de möttes åter en glad afton på en af de välkända varietéerna. Och där var mycket vin och mycken gamman med de gamla väninnorna.
Men likväl var det icke som förr. En trötthet började åter komma öfver honom, en underlig, oöfvervinnelig trötthet. Han var trött på att lata sig. Han kände sitt hufvud liksom ett såll, där tankarna silade ut och in utan hans vilja. Han kände sig liksom ett blad, som föres af vinden — ett vissnadt blad, som längtar mot jordens sköte, mot döden — — —
Han sökte nu med stor ifver något, som kunde intressera honom, som kunde hålla honom vaken, något som kunde täta hålen i hans hjärnas såll. Han anmälde sig till inträde i »Idiot-klubben», en engelsk klubb, där han träffade likasinnade. De hade mycket för sig i denna klubb. Man spelade kort, man drack och man slogs. Och när de hade murat igen hvarandras ögon med knytnäfvarna, kommo uppassarne med ättika och tvättade dem och gåfvo dem synen tillbaka. Och så drucko de på nytt.
En afton samlade man några verkliga idioter till fest. De trakterades med mat och dryck, och de blefvo mätta och druckna.
Men den kvällen fyllde Ulf med skräck; ty det låg smitta i luften, och han kände på sig, att han var mottaglig för det idiotiska.
Han drog sig därför tillbaka från denna farliga klubb. Nu kände han sig mera ensam än någonsin. Han led af en oro, som alls icke var behaglig. — — — — — — — — —
——————
19.
En dag slet han sig lös och for ned till kusten. Han flanerade långsamt genom hufvudgatan i den lilla strandbyn. Det luktade fisk och tjära — — —
Den lukten kände han igen. Den påminde om hans barndom och de ställen, där han hade sina första minnen. Den välsignade lukten fyllde hans näsa, den trängde sig in i hans hufvud, den genomsyrade hans möra hjärna och tvingade honom med makt — — —
Han längtade tillbaka till de djupa fjordarna och de grå fjällen. Himlen där norrut var kanske blå. Nu ropade de ljusa åkrarna på hvarandra med gula leenden, och månen var kanske röd öfver åsen och log utöfver dalen. Kanske lågo ängarna i gröna drömmar. Kanske alla dessa färger kunde behaga honom. Kanske hans trötta sinne skulle fyllas med blomster på nytt. Kanske — — —
Och Ulf gick och tog sig en middagslur uppfylld af stora och väldiga tankar.
——————
20.
Ulf hade seglat i flera dagar på väg hem till fäderneslandet.
Han längtade mot land. Där skulle han få tryggare grund under foten. Kanske borde han ha rest hem för längesedan. Märkte nu, att han hade varit dum i många hänseenden. Men denna dumhet var hans styrka. Han ville hålla på den. Den var behaglig. Intelligens var mera besvärlig. Och han älskade lättjan. Den var så litet ansträngande.
Ulf upptäckte många sådana sanningar, och han fann, att han var inte så dum ändå — — —
En morgon klädde han åter på sig och gick upp på däck. Han sög in den friska luften. Han putsade sin näsa. Han strök också upp sina mustascher. Detta drog ut en stund.
Han såg sig omkring. Han såg en massa böljor rulla på hafvet. Det var vind i luften. Det var också fåglar, som flögo, och skyar, som drefvo. Det var ett fyrtorn borta mot horisonten i norr. Bakom låg landet. — — —
Ulf andades nu litet tyngre. Solen stack honom i ansiktet och han nös. Han fick tårar i ögonen — — —
Han blef sittande i starka och djupa tankar:
Detta land var hans. Berg, moar, ängar, åkrar med stora och små kreatur, i synnerhet stora. Han älskade allt detta; ty det var af hans väsen. Detta land hade gifvit honom saft att dricka — saft och vatten —. Detta land hade många invånare, hvaraf några voro honom bekanta och andra till och med blifvit honom kära. Och så var det furuskogen och alla de mörka granarna. Dessa skogar voro liksom en stilla högtid, som silkesfanor, hvilka dolde tungsinniga grubblare med läderlappsögon. Han tyckte om dessa människor från skymningens land. Det var bra människor. Och fulla af tankar. De hade ofta goda infall. Ulf gäspade djupt, när han mindes deras vemodiga kvickheter.
——————
21.
Ulf bodde en hel vinter i en liten kuststad. Det fanns åtskilliga människor i denna stad. Somliga hade vackra ögon. Hufvudena voro ofta kantiga, sällan runda. Öronen stodo ofta ut i luften. Många af dem voro också skalliga, i synnerhet äldre karlar. De smålogo sällan och skrattade bara en gång i veckan, men då skakade de stora kropparna af det stora skrattets innerlighet.
Om julen var Ulf ofta ute om kvällarna. Han åt allehanda fet mat med supar till. Och drack julmjöd och hembrygdt öl. Om nätterna tyckte han om att spela knack eller mariage med de gamla skepparne, och när toddyglasen blefvo många, kommo också skepparhistorierna fram. Ulf tyckte om att höra en bra skepparhistoria. Han visade då tänderna och skrattade ett djupt, tankfullt skratt.
Men på förmiddagen, då han steg upp, kände han ofta en tungsint hufvudvärk. Han drack då gärna en half öl — — —
Då våren kom, fick han längtan efter sol och älskog. Han trånade mycket efter att fara ut bland hafsskären. Kanske där ute kunde finnas en ensam boning med en skön donna — — —
Och så drog han en vacker dag ut på jakt.
Ulf hyrde en liten skuta med två mans besättning. Skepparen hette Sören Tull och matrosen Nils Null.
Ulf gick ombord och de seglade för en laber O.N.O. mellan holmarna. Det var en svag krusning på vattnet. Himlen var dämpad af drifvande skyar. Då och då dök ett hus fram på land.
Dessa ensamma hus framkallade många anderika tankar hos vår hjälte. Husen liksom berättade om människor, som bodde inne i dem. Då och då visade sig en människa också utanför. Men detta stod aldrig länge på. — Ulf såg då efter dem. Där inne bor kanske ett äkta par med en vacker dotter. Hon är strängt uppfostrad. Vet kanske inte ens, hvad en man är. Månne hon skulle säga: Gå bort?
Sådana tunga tankar kommo och gingo, och Ulf seglade vidare mellan skären.
En eftermiddag blef det ett våldsamt oväder med åska och blixt och sjögång. Man svängde då in i en bukt och ankrade.
Då hände något högst märkvärdigt: inne på stranden stod en man med hatt på hufvudet och käpp i handen och såg på skutan. Ulf gick i land, och då han kom fram till mannen, sade han: »God dag — svårt väder i dag.»
Mannen nickade med en ytterst hemlighetsfull min och svarade: »Det blir värre sedan».
Ulf svarade: »Tror nog det. Men kan det gå för sig att få logis här någonstädes?»
Den hemlighetsfulle mannen grep fast i Ulfs kavaj och hviskade med ett diskret leende i hans öra: »Ni kan få logera hos mig».
Ulf tackade, och den hemlighetsfulle mannen gick före, tog upp en stor nyckel med gammaldags utseende ur fickan, hvarefter han öppnade dörren till sitt hus med många mystiska åtbörder, och slutligen bugade han sig med ett betydelsefullt skratt och sade: »Var så god och stig in.»
Ulf och den gamle mannen satte sig på hvar sin sida om ett krokbent urgammalt matbord, som var uppdukadt med många fat med lock öfver. Om en stund lyfte den gamle mannen med ett fiffigt leende af ett lock och bjöd Ulf ta för sig. Och Ulf åt af de okända rätterna med god aptit. Midt under måltiden reste den hemlighetsfulle mannen sig från bordet med en ytterst betänksam min, gick sedan bort till ett tungt ekskåp i hörnet, tog upp en underlig nyckel ur fickan och öppnade dörren med en djup suck. Sedan stack han in armen i skåpet och rumsterade där inne med några hemska glasvaror, allt under det han blinkade till Ulf med ett outgrundligt leende. Plötsligt drog han ut armen ur skåpet och kom bort till bordet med en fyrkantig flaska och två små glas, i det han såg på Ulf med en djupt frågande min och hviskade: »Genever?» — »Tusen tack», svarade Ulf.
Då de hade ätit, bjöd den hemlighetsfulle mannen Ulf en pipa tobak och pekade med en förståelsefull min bort till soffan. Ulf satte sig ner. Tobaken smakade honom, och han kände ett visst välbefinnande trots det underliga sällskapet. Den gamle mannen hade nu också tändt sig en pipa. Han kom plötsligt bort till Ulf, tog honom i knapphålet och såg stelt på honom. Sedan brast det ur honom: »Toddy?» ledsagadt af ett bekymradt och frågande ansiktsuttryck. Ulf nickade och tackade, den hemlighetsfulle släppte hans rock och gick med en djup suck ut ur rummet. — — — — — —
——————
22.
Nu är att förtälja, att Ulf upplefde något högst märkvärdigt. Då den hemlighetsfulle mannen kom tillbaka, var han icke allena; ty under armen hade han en stor stenkruka, betäckt af gammal spindelväf och utsirad med underliga inskriptioner. Och efter honom kom en ung kvinna bärande en bricka med glas och en tillbringare varmt vatten.
Den hemlighetsfulle mannen blinkade med ett öga till Ulf och med det andra till flickan och hviskade: »Dotter.» Ulf reste sig och tog hennes hand. Hans blod vaknade ur sin dvala. Hans längtan lyfte sig och lyssnade. Han önskade äga henne. En tung längtan mot henne gick fram och tillbaka inuti honom.
Hon hade blek hud, men det var antagligen en viss kvantitet blod innanför. Hennes ögon voro fuktiga, ögonbrynen voro uppdragna. Hon var skön att skåda, och hon såg på Ulf. Han såg igen på henne. Det föll några intetsägande ord, som likväl sade så ofantligt mycket i denna dyrbara stund.
Det räckte ett ögonblick.
Den hemlighetsfulle mannen öppnade den mystiska krukan, satte den på bordet, smålog ytterst diskret och hviskade: »Whisky». Ulf tog sitt glas och bryggde.
Flickan gick — och tog hans längtan med sig.
——————
23.
Tidigt följande morgon träffade Ulf henne i stora rummet. Han närmade sig soffan, där hon satt. Han mumlade något. Han satte sig vid hennes sida. Hon såg på honom.
Han såg på hennes händer. Han fattade dem. Hon drog dem icke tillbaka. Han närmade sin mun till hennes. Hon böjde sig icke undan. Deras munnar kommo närmare och närmare hvarandra. De kysstes — — — —
——————
24.
Sedan tog han henne ofta i sina armar. Ulf trifdes bra hos den hemlighetsfulle gamle, och ännu bättre trifdes han hos den sköna dottern.
Sommaren var kommen. Solen var varm.
För Ulfs ögon lade sig en dimslöja af aftonwhisky och morgonälskog. Blodet gick bredt och djupt i hans bröst!
Hon blef för honom en ständig festmåltid. Han njöt af liljans glans och den vanvettiga färgglansen. Han kände sig liksom Salomo i all sin härlighet, ty han lefde utan bekymmer för morgondagen. Och hon kramade honom intill sig med »Salomehänder».
——————
25.
Om hösten falla löfven och vissna i döden. Det faller skuggor på människornas barn, och deras ansikten blekna, och många af dem vissna liksom löfven.
Varen starke, I, som läsen denna bok. Låt mig förbereda er på något, som skall bedröfva er. Och denna gång i sanning mycket.
Ulfs älskade blef mycket sjuk. Och sent en afton var hon ej mer.
Seså, nu är det sagdt. Tag det med ro och gråt inte. Ty Ulf lefver än och mår förträffligt. — — — — — — — — — — —
——————
26.
Natten efter hennes död drömde Ulf följande:
Han satt på en sten i en öde nejd långt norrut i landet. En gammal fjällapp satt på marken bredvid honom och mumlade underliga ord på ett främmande tungomål. Ulf såg på lappen och ju mera han stirrade, desto mera välbekant tycktes ansiktet honom vara. Plötsligt såg han, att det var hans mor, som satt framför honom. Hon grät tyst. Ulf ville resa sig upp och tala till henne, men en förkrossande tyngd höll honom nere. Då hörde han ett sus i luften. Det var en stor, kolsvart korp, som slog ned öfver hans hufvud. Och då han skulle se sig omkring, kom ett gräsligt odjur rusande emot honom öfver ödemarken med blodigt gap. Det var varulfven. Ulf kröp tillsammans i stor ångest. Då hörde han en ohygglig röst, som sjöng:
——————
27.
Då Ulf vaknade, var han hemsk till mods. Han kom ihåg hvarje ord i drömsången, och han tecknade upp orden i sin annotationsbok, ty sången tycktes honom snillrik och gripande. Han ville läsa upp den för sina vänner.
Ulf lämnade detta hus, där han njutit så många hemlighetsfulla fröjder. Han tog afsked af den sällsamme gubben, hvars ögon voro dunkla af gråt — — — — — — — — —
——————
28.
Ulf drog in till hufvudstaden uppfylld af djupa och starka tankar. Han kände ett underligt behof af poetisk verksamhet. Hans blod var i rörelse, och hans hjärna surrade af idéer. Han gjorde ett försök hos den store redaktören Olaussen. Lämnade honom dikten »Korp och Varulf» undertecknad med den anspråkslösa pseudonymen »Rolf Krake», och följande dag stod den i tidningen med fetstil och väckte stort uppseende genom sitt djupsinniga och mystiska innehåll. Ty det var ingen bland förståndigt folk, som vågade tala ringaktande om saker, som äro svåra att förstå och djupa att utgrunda. Ulf kände sig djupt rörd öfver den lycka han gjorde, ty det blef mycket snart kändt, hvem författaren var, och många utmärkta män sökte nu hans sällskap.
Men några dagar därefter läste Ulf i samma tidning följande:
——————
29.
Ulf tog sig ej mycket nära af denna parodi; ty hans vänner sade honom, att detta var ett ytterligare bevis för, att hans poesi hade väckt uppmärksamhet.
Ulf arbetade nu på en roman. Han fann det mycket lätt att skrifva, ty han lät pennan löpa utan att tänka, och det fyllde bra. Han skref om luften och vattnet, om skogen och marken. Ibland skref han om människor, som gingo på varietéer, och om resor och främmande ställen. Allt detta var lätt för Ulf, ty han berättade endast hvad han hade sett själf. Men med vissa kapitel gjorde han sig mera besvär, ty de handlade om unga män och flickor, som möttes och voro ogenerade och ofantligt älskvärda mot hvarandra. Detta måste skildras med omsorg, ty slika berättelser hade många läsare. — — —
Så blef Ulf en stor författare; ty han kunde den stora skapande konsten, nämligen att göra mycket af intet eller af ett obekvämt ämne. —
——————
[Baksidestext:]
Bland de smickrande omdömen, som snart komma att uppfylla pressen, ser förf. sig i tillfälle att meddela följande:
»En fängslande bok... Ulf är en af de enkla gestalter, som man ej glömmer så lätt.» A. B. i Framtiden.
»’Ulf’ liknar ett violinsolo på en sträng...» C. D. i Musikwännen.
»En kwinna som Tulla i ’Ulf’ har ej många motstycken. Med ett rikt och djupt själslif i allt sitt rättframma yttre uppträdande. Man blir förtjust i henne. Tulla är werkligen riktigt söt...» E. F. i Aftonposten.
»Författaren förmår afwinna de mest alldagliga tilldragelser ett betydande intresse. Skildringarna af molnens flykt, skogens sus och älfwarnas brus äro rent af häpnadswäckande...» G. H. i Morgonkuriren.
»Boken inrymmer så många djupa sanningar, att man blir helt betänksam wid läsningen. Ända sedan Jean de France har ej lämnats en så ypperlig skildring af pariserlifwet...» J. K. i Litteraturbladet.
»Boken inrymmer så många glänsande naturskildringar och så mycken skiftande erotik, att man har nog däraf för lång tid...» L. M. i Ungdom och Dårskap.
»En nobel och solid konst... Det wattnas i munnen wid skildringen af det parisiska köket...» N. O. i Husmodern.
»Denna bok manar owillkorligen till eftertanke. De sammanträngda skildringarna af hjältens själslif peka mot oanade djup, som man frestas att loda. Man frågar sig själf: månne det werkligen finns någon botten i denna själ?» P. Q. i Filosofisk Månadsskrift.
»Det är med djup och innerlig glädje man lägger denna bok ifrån sig...» Familjebladet.
[Texten hämtad ur Einar Lundemo, Ulf. Modern Djupsinnighetsroman (1898). Ändringar: »hufvud, Ty« — »hufvud, ty«, »oro. som« — »oro, som«, »mannen; sade« — »mannen, sade«.
Einar Lundemo är en pseudonym för Jacob Fabricius (1862–1940). Ulf är en översättning av Ulv Ravn (1898), och är en parodi på Thomas P. Krags roman Ulf Ran (1897). Översättningen är gjord av Ernst Lundquist (1851–1938) (signaturen »T. T.«).]