Förstasida Böcker Författare Butik Kontakt
Gabriel Finne

[Om Ugglan]

Svenska teaterns program för i morgon utgöres af Edvard Brandes kända 2-akts-pjes „Ett besök“ och ett norskt enakts-skådespel „Ugglan“ af Gabriel Finne.

Ett besök“ upplefver nu sin fjärde repris. Stycket gafs första gången 1887 och har sedan upptagits ånyo 1892, 93 och 94. Pjesens kvinnoroll har vid alla föreställningarna spelats af fru Håkansson, Kaj Neergård af hrr Aug. Lindberg och Svedberg samt Rapholt af hrr Castegren och Svennberg. Vid föreställningen i morgon är rollbesättningen:

Kaj Neergård — hr Svedberg; Florizel — fru Håkansson; Emil Rapholt — hr Svennberg; En tjänare — hr Enström.

I „Ugglan“ får publiken stifta bekantskap med ett symbolistiskt alster af den egentligen som naturalist kände unge norrmannen Finne. Fru Håkansson och hr Svennberg gjorde i detta skådespel sitt inträde på Vasateatern hösten 1895.

Rollfördelningen är följande:

Arthur Höjer, ingeniör — hr Svennberg; Gunhild, hans hustru — fru Håkansson; Doktor Grimsgård — hr Riego; Fröken Jordan, en väninna till Gunhilds mor — fru Brander; Brita, i tjänst hos ingeniören — frk. Gerasimowitsch; En vagabond och Mosjöen — hr Lindroth.

Handlingen försiggår hos ingeniören, i en vaktstuga vid en järnvägsanläggning.



Ett besök. — Ugglan.

Vi ha här i Finland för närvarande föga kännedom om den imponerande produktionskraft, som i Danmark och Norge utvecklas af skriftställarne på det dramatiska området. De ha nämligen en längre tid som främlingar farit oss stolt förbi. Endast Ibsen har haft vänligheten att ånyo titta in efter den sedvanliga och noga preciserade mellantiden af två år. Men den äran skulle de andra utan tvifvel äfven göra oss, om de blefve inbjudna och kunde påräkna ett annat mottagande från respektive värdars, d. v. s. teaterdirektörers sida än det, som kom Gabriel Finne till del, då hans mycket lästa och omtalade skådespel Ugglan i går för första gången uppfördes på Svenska teatern. Afsikten var ju den bästa. Man hade till och med låtit måla en ny dekoration den norska gästen till ära. Men så mycket klarare framstod oförmågan hos teaterns ledare och dem, som gjort les honneurs vid tillfället, att umgås med författare, hvilka fordra något mer af en teaterledare än de allra ytligaste insikter i faket. Såsom Ugglan återgafs igår, förråder den nämligen en total missuppfattning af skådespelet i dess viktigaste scener — en missuppfattning, som oanmärkt måtte ha passerat vid alla de repetitioner, som pjesen kräft, och sist och slutligen trotsat själfva gränsbevakningen mellan teatern och allmänheten vid generalrepetitionen.

Gabriel Finne behandlar i Ugglan ett fall af förföljelsemani, förorsakadt af omständigheter, som bära inom sig ett lifskraftigt frö till ett drama af större omfång än af en akt. Hade författaren lagt märke till detta och behandlat ämnet i dess själfmant antydda vidd, så hade resultatet kunnat blifva ett fulländadt och helgjutet arbete. Äfven sådant, som skådespelet nu föreligger, är det en förträfflig legering af realistiska och symbolistiska beståndsdelar. En ung ingeniör, som själf är familjefader, har af lättsinne inlåtit sig i en alt annat än oskyldig förbindelse med sin väns hustru. Det är hon, som gifvit anledning härtill, ty hon är en depraverad natur, men han kan dock ej lösgöra sig från tanken, att han varit den egentliga orsaken till det moraliska elände, som hon härefter gått till möte, och till sin väns härigenom för alltid ruinerade familjelycka. Ur hans ruelser utbildar sig slutligen fullständig förföljelsemani med visionära anfall, som bilda en gripande sluteffekt i skådespelet. Men tyvärr låter författaren oss se blott sista akten i denna stegvis försiggående utveckling. I stället för att visa oss förhändelserna med dit hörande personer låter han andra berätta om dem. Härmed har han själf lagt svåra hinder i vägen för sig. I stället för att sålunda fyllas med koncentrationens must har arbetet blott erhållit en anstrykning af förkrympthet. En lång dialog utan aktion har blifvit nödvändig, personer, som ingripit i handlingen, te sig blodlösa och ovärkliga, och de händelser, på hvilka utvecklingen hvilar, kunna icke i detta fall värka öfvertygande i samma grad som om åskådaren vore vittne till dem.

Det måste på grund af alt detta blifva ett stort språng från den sansade konversationstonen och värkligheten i början och största delen af stycket till hallucinationen i slutet, Detta har författaren utan tvifvel insett och försökt förekomma med en öfvergång, som är i sanning mästerlig och, rätt uppfattad vid återgifvandet, slår brygga öfver klyftan. För att förbereda hos åskådaren den stämning, som är nödvändig för slutscenen, låter han nämligen en halffantastisk men värklig person plötsligt uppträda, en tiggande vagabond, som väcker ingeniörens misstänksamhet och ytterligare uppjagar hans redan uppskrämda fantasi, så att han tycker sig se sin bedragna vän träda inom dörren för att förebrå honom.

Af dessa två tätt på hvarandra följande uppenbarelser är sålunda den första en människa af kött och blod och den andra en hallucination. De ha intet vidare att skaffa med hvarandra än att ingeniörens uppjagade fantasi i den dialog, som han tycker sig föra med den senare, förblandar dem med hvarandra. Häraf har man emellertid fått den luminösa idén, att vid styckets inscenering öfverlämna båda rollerna att utföras af samma person. Det är i sanning en grof snara, som blindheten denna gång lupit i. Och det värsta är, att hela pjesen därigenom förvridits ända till obegriplighet. Hur skall man nämligen kunna få någon mening i det, att samma person i ett ögonblick är en varelse af kött och blod och i ett strax därpå följande ett ovärkligt fantom. Kanske man tänkt sig, att det är den värkliga Mosjöen — så är den bedragna äkta mannens namn — som i hvartdera fallet uppträder? Så grundligt har man dock knappast kunnat misstaga sig angående författarens mening. Eller möjligen har man velat göra äfven vagabonden till en hallucination? Men huru förklara i sådant fall, att vagabonden säger repliker, som icke kunna vara en reflex af ingeniörens sjukliga hjärnvärksamhet, exempelvis replikerna om hunden, som han tror ligga vid kaminen, eller att han mottager penningarna, som räckas honom, tackar och går, medförande dem? Med det sista har författaren tillräckligt tydligt, synes det mig, protesterat mot sist antydda uppfattning. Hur man än resonerar, kan man icke komma till någon annan slutsats än att här föreligger ett groft misstag, som ej ursäktas om ock förklaras därmed, att man gjort efter ett färdigt arbete i stället för att utgående från själfva pjesen taga saken grundligt och själfständigt.

Herr Svennberg är värd alt erkännande för sin lösning af den svåra uppgiften att oaktadt behärskningen, som umgänget med familjen ålägger ingeniören, framställa en konstant stigande nervositet, hvilken gör den visionära extasen i slutet trolig. Jämsides med nervositeten hade man velat se en viss grad af distraktion, som ådagalagt, att tankarna under en del af dialogen syssla med annat än omgifningens samtalsämne. Fru Håkanssons roll, hustrun, är af sekunderande art och lät oss förnimma skådespelerskans äkta toner för det enkla och hjärtegoda. Fru Brander gjorde fröken Jordan omtänksam och välmenande, som hon bör vara. Hr Riego konverserade doktorns handlingsfattiga och sålunda otacksamma roll naturligt och utan att trötta. Det var hr Lindroth, som fått dubbleringsarbetet på sin anpart, fastän en hel hop af teaterns skådespelare gingo lediga. Hans maskförvandling och omklädsel försiggingo med berömvärd snabbhet, men naturligtvis utan att kunna dölja den gemensamma framställaren för båda rollerna — hvilket för resten hade varit lönlös möda, då affischen i alla fall förrådde honom och därmed totalt förvirrade åskådarens uppfattning angående de viktiga slutscenerna i skådespelet. Frök. Gerasimovitsch återgaf tjänsteflickans obetydliga roll.

Som förpjes gafs Edv. Brandes tvåakts skådespel Ett besök med i hufvudsak samma rollbesättning som vid ett föregående gästspel här af fru Håkansson och hr Svennberg.

Se.



Gabriel Finnes skådespel „Ugglan“ på Svenska teatern.

Herr A. Slotte ger i gårdagens nummer af Hbl. Svenska teaterns ledare en lektion i högre umgängesvett gentemot teaterförfattare. Vi kunna gärna unna hr Se den billiga förnöjelsen att tro sig vara en i allo utomordentlig teater-knigge, och vi skola icke häller förmena honom den lilla oskyldiga glädjen att få ge en grandios relief åt sin egen förmåga genom att måla ut vår oförmåga i så svarta färger som möjligs [sic]. Vi vilja för ingen del röra vid hr Se:s själfhallucinerade ofelbarhet och hysa icke det ringaste hopp om att kunna öfvertyga honom om, att andras meningar också kunna ha ett visst berättigande. Vi vilja öfver hufvud taget icke i något afseende byta åsikt med hr Se. Men då en och annan af de läsare, till hvilka hr Se vänder sig, måhända, trots öfvermodet och öfverdriften i det språk han för, satt tilltro till hans förmenande, att vi blindt, utan någon förnuftig afsikt satt i scen hr Finnes pjes så som skett, önska vi inför denna allmänhet belysa frågan från en något mindre ensidig synpunkt än hr Se:s.

Den detalj i pjesen — myggan, som hr Se transformerat till en jätteelefant — gäller spörsmålet om vagabondens och Mosjöens roller kunna utföras af samma person. Hallucinationsscenen i stycket har inom den skandinaviska kritiken varit föremål för mycket olika tolkningar. Icke mindre än tvänne svenska kritiker, bland dem en så omdömesgill recensent som Georg Nordensvan, ha betecknat båda figurerna som hallucinationer. Nordensvan yttrar: „Samvetskvalen äro den uggla, som ropar till honom i nattens tystnad och hvars skri bådar ofärd, han är nära vansinnets gräns, han har hallucinationer, hans bedragne vän visar sig för honom om natten som en hämdens ande än i skepnad af en utsvulten landsstrykare, än i sin rätta gestalt, hotande och gäckande“.

Nya Dagligt Allehandas anmälare skrifver åter: „Till slut inträder den bedragne vännen själf, först under skepnad af en vagabond, sedan i sin egen gestalt“.

Förnekas kan icke häller, att denna tolkning eger en viss grund för sig. Ty hvar är gränsen för en sjuk hjärnas hallucinationer? Af alt framgår, att ingeniörens fantasi befinner sig i det mest uppjagade tilstånd, och flere repliker tyda ju på, att han lider af utbildad förföljelsemani. Det är icke endast hans bedragne väns egen person, han fruktar. Alla möjliga skräckbilder upprullas för hans inre syn. Han ser „fiender bakom hvarje sten, i hvarje vrå“, han delirerar om stenskred, han ser „berusade arbetare bryta sig in i stugan“, etc. Han kunde således äfven godt hallucinera sig till detta besök af vagabonden. Och härför utgöra hvarken replikerna om hunden vid kaminen, almosan eller knackningarna något hinder. Ty lika väl som han ser Mosjöen uppenbara sig i andanom, kan han hallucinationsvis höra knackningar, gifva en almosa etc.

Det är emellertid icke från denna förutsättning man utgått vid styckets iscensättning på Svenska teatern. Den tolkning, som här gjorts gällande, är, att vagabonden icke är ett fantom, men att ingeniören så starkt befinner sig under inflytande af sin skräck för den man han förorättat, att tiggaren i hans fantasi i viss mån tager gestalt af Mosjöen. Denna förblandning pointeras äfven tydligt genom Mosjöens replik: „Nei, morsomst var du for et öieblik, da jeg var inde og bad om skillinger —“. Medger man en gång, att det symbolistiska förfarandet att införa hallucinerade personer på scenen öfver hufvud har ett berättigande ur dramatisk synpunkt, så låter det äfven godt försvara sig, att båda rollerna utföras af samme skålespelare. Ty just härigenom stödes åskådarens fantasi i intrycket, att vagabonden förbereder och framkallar den egentliga hallucinationen af Mosjöens skepnad. Markeringen bör naturligtvis vara olika, ansiktsdragen äro icke de samma, men en tillfällig likhet i rösten, i gestaltens längd kan vara nog att frambesvärja synen. Mosjöens af ingeniören hallucinerade utsaga, att han nyss var inne och begärde en almosa, blir härigenom äfven åskådliggjord.

Vi äro alt för litet intagna af den i hr Se:s ögon allena saliggörande tron på egen ofelbarhet för att icke medgifva, att äfven hans tolkning godt låter höra sig. Man det ofvan anförda är, hoppas vi, till fylles för att klargöra, att äfven andra tolkninningar [sic] med fog kunna tillerkännas existensrätt.

Helsingfors den 27 nov. 1896.

Direktionen för Svenska teatern.

Svar.

Ofvan stående genmäle hafver i sig tu stycken: ett, att man försvarar synderna, ett annat, att man utgjuter sin galla öfver en granskare, som ansett sin skyldighet bjuda att säga sanningen om Sv. teatern. Härmed äro de personliga utfall, som i ofvan stående riktats mot mig, stälda i deras rätta belysning, och jag lider dem mycket hällre än jag t. ex. ville, att den tidning, däri jag har äran medarbeta, på grund af mina granskningar smickrades med epitetet „teaterns organ“.

Att anmärkningarna, som jag nödgats framkasta mot teatern, stundom blifvit sagda i en något skarp ton, är en följd af de mångahanda missförhållanden, som där rådt under de sista åren och som icke afhjälpts, oaktadt de äfven från andra håll påpekats. Under de två föregående spelåren har repertoiren för det mesta varit på dekadens, uppsättningarna stundom under all kritik. Långvariga gästspel, som icke lämnat tillräcklig estetisk behållning, men nedtrykt konstintresset bland teaterns egen personal, ha oupphörligt återkommit. Man talar ej utan skäl om „Det svenska dramatiska gästgifveriet i Helsingfors“. Uppfattningsfel och regiefauter både af färskaste och äldre datum kunna påvisas. Denna höst har visserligen repertoiren erbjudit flera värdefulla nyheter, men i stället har teatern varit lämnad med så ringa användbar kvinnlig personal, att det goda nödvändigtvis måst neddragas med elevarbete vid återgifvandet. Att fru Håkanssons och hr Svennbergs gästuppträdanden emellertid bildat ljuspunkter i teaterns på anförda grunder trista dramatiska lif, har undertecknad oförtydbart framhållit. Det anförda må vara nog för denna gång för att bevisa, att en objektiv granskning af Sv. teaterns värksamhet under de sista åren icke gärna kan blifva annat än sträng, och att man ingalunda behöfver vara genomträngd af några ofelbarhetsföreställningar om sig själf, därför att man lyckas upptäcka teaterns brister. Dessa äro så påtagliga, att en blind kunde känna sig till dem med käppen.

„Svenska teaterns direktion“ — hvad menas därmed? Insändaren har gjort sig mödan att uttyda min signatur. Jag tycker, att han bättre användt sin tid, ifall han företagit sig att uttyda det för närvarande imaginära begreppet „Svenska teaterns direktion“. Hvaraf består för närvarande „Sv. teaterns direktion?“ Hvarken garantiföreningen eller allmänheten öfver hufvud torde känna till något dylikt. Jag för min del känner endast en direktör för Sv. teatern. Men många öfverraskande tolkningar af en sak äro ju enligt ofvan stående genmäle möjliga. Tres faciunt collegium, heter det, men det kan ju hända, att en person, om den materiella framgången slår honom alt för starkt åt hufvudet, i sina egna ögon pöser upp till en hel direktion.

Svenska teaterns „direktion“ känner sig således icke öfvertygad af de argument, som jag anfört för påståendet, att vagabonden i Finnes pjes måste betraktas som en värklighet — realiteterna med penningegifvandet och den psykiska sanningen, att ett fantom såsom ett foster af den sjukes hjärnvärksamhet icke bör kunna säga repliker, som öfverraska denne genom sin obegriplighet, hvilket vagabonden gör. Nåväl, låt oss då gripa till andra bevisningsniedel. Tror Sv. teaterns „direktion“, att en dramaturg redan med den mest elementära kännedom om dramats teknik skulle afsiktslöst införa en person och en hel scen i ett drama. Vore nu vagabonden en hallucination — hvad vore då afsikten med hans införande? Kanske Sv. teaterns „direktion“ i sin klyftighet ville låta sitt ljus lysa öfver denna dunkla sak, så att man insåge vagabondens organiska nödvändighet och funktion i detta fall för dramats utveckling. Jag har svårt att fatta hans uppgift i sådant fall. Däremot måste det stå klart för en och hvar, som tager denna, den viktigaste sidan af saken, i betraktande, att vagabonden, som en värklighet betraktad, har en ytterst betydelsefull uppgift att fylla i pjesen. Öfvergången från värklighets- till spökstämningen vore utan honom så brant, att värkan däraf tvifvelsutan förfelades. Hans oförutsedda uppträdande och öfverraskande frågor ha genom sin besynnerlighet, som likväl vid närmare granskning helt naturligt låter förklara sig, betydelse för åskådaren sålunda, att de försätta honom i en stämning, hvarunder han blir mottaglig för värkan af den strax därpå följande hallucinationen, och för ingeniören ha de betydelse därigenom, att de till ytterlighet stegra hans sjuka hjärnas värksamhet, så att just en mänsklig gestalt — icke en syn af något annat slag — visar sig för honom, och då naturligtvis bilden af den, som han mest har orsak att frukta. Från dramatisk-teknisk synpunkt är vagabondens uppträdande, så fattadt, det bästa i hela dramat, det är någonting i och för sig mästerligt, och att förbise detta som en likgiltighet — det är att göra en elefant till en mygga.

Dessutom har författaren ännu på ett i ögonen fallande sätt angifvit vagabondens funktion som en värklig människa genom de allra tydligaste föreskrifter angående belysningen. Strax innan hallucinationen visar sig, låter han ingeniören släka lampan i rummet hvarigenom halfmörker inträder, och tillägger: „rödt skjaer fra himlen falder ind gjennem dören“. (Jag bör naturligtvis i likhet med insändaren citera på originalspråket för att visa, att jag läst pjesen.) Men vagabonden visar författaren oss i oförändrad värklighetsbelysning. Tror Sv. teaterns „direktion“, att Gabriel Finne låtit honom traska in på det viset i akt och mening, att han skulle väcka ett blodlöst järnspöke. Korteligen, vagabonden kan ej vara en hallucination, utan måste betraktas som en värklighet.

Om ett par anmälare i Stockholm haft en motsatt mening, bevisar det sannolikt endast, att arrangementet med samma återgifvare för de båda rollerna kunnat värka vilseledande äfven på dem, och att bygga ett försvar för en uppfattning på följderna af ett misstag, det är i sanning att bygga på lösan sand.

„Direktionen“ medger äfven, att den fattat vagabonden som en värklighet. Med detta medgifvande har den själf dräpt sina påståenden för öfrigt, att de båda rollerna kunna spelas af samma person. Ty om „direktionen“ en gång har en åsikt, som den tror vara författarens, så ligger det väl någon vikt vid, att denna åsikt göres gällande, så att icke åskådaren bibringas en rakt motsatt uppfattning. Att detta emellertid varit fallet, därpå fick man bekräftelse med svart på hvitt dagen efter premiären här. Men äfven om medgifvandet icke själft kritiserade denna rollfördelning, är „direktionens“ försvar därför så haltlöst, att det knapt förtjänar bemötas. Hvarför kunde icke tiggaren i ingeniörens fantasi — som bl. a. kommer honom att se fanor i skyn — „i viss mån taga gestalt af Mosjöen“, om också rollerna utfördes af två skilda personer? Och hvarför kunde icke två skådespelare gifva „en tillfällig likhet i rösten, gestaltens längd“ m. m.?

Se.




[Texten hämtad ur Hufvudstadsbladet, 24/11, 26/11 respektive 29/11 1896.]