Förstasida Böcker Författare Butik Kontakt
Gabriel Finne

[Om Ugglan]

Svenska teatern ger i morgon ett program som icke saknar sitt literära intresse, främst tack vare det förut icke här gifna norska enakts skådespelet Ugglan, som bildar andra nummern på programmet. Författaren, den 30 årige bergensaren Gabriel Finne, hvars novellistiska arbeten utmärka sig lika mycket för sin brutalitet som sin liffullhet, betecknas af norska kritici som en af de mest kraftiga talangerna bland Norges yngre naturalister. I sin pjes Ugglan har han beträdt den symbolistiska väg Hauptmann, Maëterlinck och andra modärna författare före honom inslagit. Styket har gifvits på Vasateatern hösten 1895 som introduktionspjes för fru Håkansson och hr Svennberg.

Rollfördelningen på vår scen är:

Arthur Höjer, ingeniör — hr Svennberg; Gunhild, hans hustru — fru Håkansson; Doktor Grimsgård — hr Riégo; Fröken Jordan, en väninna till Gunhilds mor — fru Brander; Brita, i tjänst hos ingeniören — fr. Gerasimovitsch; En vagabond och Mosjöen — hr Lindroth.

Handlingen föregår hos ingeniören, i en vaktstuga vid en järnvägsanläggning.

Som förpjes gifves Edvard Brandes alltid gärna sedda 2 akts skådespel Ett besök, som, alt sedan fru Håkansson, hrr Ang. Lindberg och Castegren utförde stycket 1887, hört till den stående repertoaren och vid hvarje ny repris vunnit ny succès.

Rollfördelningen är imorgon följande:

Kaj Neergård — hr Svedberg; Florizel — fru Håkansson; Emil Rapholt — hr Svennberg; En tjänare — hr Enström.



Ett besök. Ugglan.

Af de två skådespel, som tillsammans bildade programmet vid gårdagens föreställning, är det ena, Edvard Brandes’ fina och med all sin enkelhet i handling och yttre uppslag värkningsfulla konversationsdram Ett besök en gammal och kär bekant för vår publik, som äfven haft förmånen att i detta stycke se teaterns nuvarande gäster utföra de roller de i går innehade. Florizel, Kaj Neergårds unga hustru, som innan hon knapt lämnat flickåldern bakom sig fallit offer för lockelser, om hvilka hon icke gjort sig någon föreställning, och som i sin mans ungdomsvän och länge väntade gäst igenkänner sin förförare, har framstälts af fru Håkansson på ett sätt som icke glömmes och därför icke behöfver här vidare framhållas. Hr Svennbergs framställning af Repholt, världsmannen med den cyniskt egoistiska världsåskådningen och med den segervissa nonchalancen, lefver äfven i friskt minne hos vår publik. — Den äkta mannens roll spelades förträffligt af hr Svedberg.

I Ugglan gjorde vår allmänhet bekantskap med en hittils hos oss okänd dramatisk författare, norrmannen Gabriel Finne. Skådespelet, som endast omfattar en akt och utkom i tryck år 1893 — samtidigt i en norsk och en tysk upplaga — bildar ett slags pendant till Edvard Brandes’ pjes. Medan nämligen i denna hustrun gjort sig skyldig till en förvillelse, som medför de i stycket utvecklade tragiska konflikterna, hvilar uppslaget i hr Finnes skådespel på en enahanda förseelse hos den äkta mannen. Medan det i Ett besök göres gällande, att Florizels felsteg helt och hållet måste tillskrifvas förföraren, vill Gundhild [sic] i Ugglan betona, att kvinnan icke får betraktas som ett „dödt, men kostbart ting, som en annan kan stjäla.“

Men med dessa yttre, tillfälliga likheter upphör också styckenas släktskap. De ofvan citerade orden kunna häller icke betraktas som uttryck för tendensen i Ugglan, ty en sådan föreligger här lika litet som i Brandes’ pjes. Dessa ord hafva yttrats af Gunhild för att förmå mannen att döma mildt om det brott, som han begått då han, under sin förlofningstid med Gunhild, inlåtit sig i kärlekshandel med sin bästa väns hustru. Tanken härpå lämnar honom nämligen ingen ro sedan han erfarit, att hans vän tagit skilsmässa från sin hustru och att hon numera sjunkit nära nog till hetärens nivå, att han sålunda ödelagt sin gamla kamrats och väns lif.

I sin behandling af det ofvan antydda motivet påminner Finne myket starkt om den belgiska dramatikern Mæterlingk. Det är en viss hemlighetsfullhet, som ofta nog gränsar till mysticism, som genomgår stycket. Endast småningom och genom antydningar, hvilka tilltaga i tydlighet, får man veta hvad det är som åstadkommer Arthur Höijers nervöst uppjagade sinnesstämning och som plågar hans samvete. Och hans nervositet tilltager äfven konstant, alt som skådespelet lider fram, och yttrar sig slutligen i hallucinationer. Några sådana af lindrigare art har Arthur redan skildrat för sin vän doktorn, men andra, af kraftigare slag, blifva åskaidarne vittne till.

En vagabond visar sig för Arthurs uppskrämda fantasi, och sedan han väl försvunnit återinträder han i skepnad af Arthurs kränkta vän. En förvirrad, spöklikt värkande dialog uppstår och slutar med att Arthur skjuter på skepnaden. I och med detsamma fattar Arthur att alt varit en syn, och han inser att han står på galenskapens brädd. Varskodd af skottet kommer emellertid Gunhild in, och under hennes ömma smekningar och lugnande tilltal kommer Arthur åter till besinning. Gunhild vet alt om hans förseelse, och hon förlåter honom af alt hjärta. „Du anar icke hur väl jag förstår dig. Jag håller nu mycket mer af dig än förr“.

Härmed är nu en af orsakerna till Arthurs samvetskval unnanröjd, men huru han skall slippa från de själfförebråelser, som han starkast betonat, dem som drabba honom för att han ödelagt sin väns lif, därpå lämnar oss förf. intet svar. Och det förefaller mig som en väsentlig brist, att det moment i Arthurs själskval, som under framställningens lopp ställs helt och hållet i bakgrunden, nu vid afslutningen skall upphöjas till rang och värdighet af ledmotiv.

I slutscenerna har förf. utan tvifvel lyckats åstadkomma en viss mystisk, nästan hemsk effekt, men denna förberedes af ett förspel, som genom sin längd värkar tröttande, detta oaktadt, så som jag tykt mig finna, en del repliker utelämnats. Hemligheten med Arthur utminuteras i så små portioner, att intresset icke hålles tillräckligt spändt. I hvarje händelse är uppslaget af rätt stort intresse, och, som sagdt, sluteffekterna äro kraftiga nog. Vi hafva icke här för oss ett skådespel af det vanliga slaget, och förf:s talang kan icke bestridas.

Ingeniör Arthur Höijers roll utfördes af hr Svennberg, som gaf en illusorisk bild af den gradvis växande oron, huru nervositeten utvecklade sig till ett tillstånd som står på gränsen till vansinne. Att han icke starkare betonade den gryende galenskapen bör man hålla hr S. räkning för, isynnerhet som förf. antagligen vill ställa i utsikt, att den icke skall vidare utvecklas, hvarjämte hr S. tydligen velat undvika hvarje godtköpseffekt. Fru Håkansson värkade särdeles ungdomligt i Gunhilds roll. Hennes försök att dölja mannens tillstånd för de närvarande, hennes ömma oro för honom, hennes stilla resignerade väsen och hennes kärleksfulla förlåtande fick ett vackert och sant uttryck i fru H:s gedigna spel. Doktor Grimsgård är icke tecknad med särdeles fasta konturer och hr Riégos framställning af densamma, så korrekt och delvis tilltalande den än var, kunde därför icke häller aflocka rollen något synnerligt intresse. Fru Brander spelade med mycken rutin frk. Jordans roll, medan hr Lindroth effektfullt utförde vagabondens och Mosjöens imaginära dubbelroll.

Salongen var — oaktadt fru Nansens samtidigt pågående konsert — mycket väl besatt. Bifallet var lifligt och välförtjänt. —




[Texten hämtad ur Nya Pressen, 24/11 respektive 26/11 1896.]