Den dansk-norska förlagsfirman Alb. Cammermeyer har nyligen utgifvit en skiss-samling »Unge Syndere» af den unge författaren Gabriel Finne.
Hurudan boken är veta vi ej än, vi ha ännu icke hunnit att göra dess bekantskap. Emellertid måtte den i hög grad ha svikit förläggarens förväntningar och taga sig helt annorlunda ut i tryck än i skrift. Förläggaren har nämligen vidtagit det onekligen litet ovanliga steget att utsända ett cirkulär, hvari han — på det bestämdaste dessavouerar det arbete, som han sjelf förlagt, tryckt och — det får man väl antaga, med den samvetsgrannhet han nu visar — äfven läst.
Senast hitkomna nummer af norska Morgonbladet innehöll nämligen följande meddelande från förlaget:
»Till Morgonbladets redaktion!
Vi tillåta oss härmed att fästa er uppmärksamhet på medföljande cirkulär angående indragandet af Finnes »Unge Syndere», som skall utkomma på vårt förlag, och beklaga vi endast, att denna bok genom ett misstag utkommit hos oss, då den så föga stämmer öfverens med vår uppfattning af litteraturens kraf och vår firmas gamla traditioner.
Högaktningsfullt
Alb. Cammermeyers förlag.
Cirkuläret var af följande lydelse:
Herr bokhandlar — — — —.
Vi bedja eder härmed vänligast afbryta försäljningen af Finne: »Unge Syndere», då denna bok skall utgå från vårt förlag och återkalla vi derför allt hvad ni kan ha inne deraf.
Aktningsfullt
Alb. Cammermeyers förlag.
Författaren befinner sig för närvarande i Köpenhamn. Detta gjorde att Politiken, så snart förläggarens egendomliga steg blef kändt der, vände sig med en förfrågan till hr Finne, om han kunde och ville lemna någon upplysning om anledningen dertill. Hr Finne, som var lika öfverraskad som uppbragt, lemnade tidningens referent följande svar:
»Jag står som slagen af blixten vid denna förklaring. Cammermeyers nye innehafvare tillbjöd sig sjelf, utan att jag gjorde något steg derför, att förlägga novellsamlingen »Unge Syndere». Egentligen skulle jag ha sändt den till herr Hegel (Gyldendalske boghandel), men då jag sjelf fann den för obetydlig för en så stor förläggarfirma, lät jag Cammermeyer få boken. Den utkom på hans förlag i midten af april och framkallade genast en våldsam anmälan i den norska tidningen Aftenposten, hvari man bland annat hotade den nya förläggarfirman med evig förföljelse om den fortsatte att utgifva dylika böcker. Detta är väl grunden till att Cammermeyer har annonserat alla andra böcker i Norge utom mina. Jag är ännu i detta ögonblick så upprörd öfver hvad som skett, att jag icke med nödigt lugn kan uttala mig om det Cammermeyerska förlagets skrifvelse, som, efter hvad det förekommer mig, är ett förut osedt uppförande af en förläggare mot en frånvarande och alltid värnlös författare.»
Författarens ord må stå för hans räkning, vi ha, som sagdt, ej ännu gjort bekantskap med sjelfva boken, och kunna alltså ej bedöma, hvad i dess innehåll som kan ha framkallat det ovanliga steg förläggaren tagit.
Eget är det under alla omständigheter, att en ansedd firmas innehafvare vill ge en författare, med hvilken han trädt i förbindelse, en dylik offentlig örfil — en örfil som lika hårdt drabbar hans eget omdöme och urskilningsförmåga, då man ju som sagdt måste antaga att innehållet i den bok han sjelf tryckt och förlagt innan han lemnade den i allmänhetens händer måste ha varit bekant för honom sjelf.
Historien om den norske författaren Gabriel Finne af förläggaren indragna bok »Unge syndere» har, som endast var att vänta, i både Norge och Danmark väckt en hel storm i pressen.
Om sjelfva boken äro meningarna naturligtvis, allt efter de tidningars ståndpunkt, som uttala sig om den, himmelsvidt olika; i ett fall, omdömet om förlagsfirmans sätt att gå tillväga både mot författaren och allmänheten, tyckas deremot både höger- och vensterpress vara eniga i sin dom.
Hvad först boken beträffar, så skrifver Aftenposten i den artikel som hr Finne sjelf anser ha framkallat indragningen följande:
»Unge Syndere» är titeln på en samling »smärre berättelser» som fabricerats af en ung syndare mot litteraturen, hr Gabriel Finne. Berättelserna äro lagade efter det moderna receptet från Bohêmens kök: Man tar en lagom stor portion förakt för eller obekantskap med den norska grammatikens regler och knådar den väl med en riklig tillsats affektation; härtill kommer en handfull utsökt simpla glosor och det hela röres väl tillsammans, tills degen blir lagom klibbig, hvarpå lagas en sås af råhet och slipprig fantasi, som slås öfver.
Den aptitliga rätten serveras i bokform, och några kalla den en härlig frukt af en genialisk konstnär, andra åter griseri, och till de senare höra vi.
Hr Finnes bok hör enligt vår mening till grislitteraturen, dessutom hör den till den genre, som enligt en snillrik mans ord icke är tillåten — den tråkiga. Den är en grufligt tråkig, tarflig och talanglös bok, och det enda märkvärdiga med den är att den har kunnat få en förläggare — ja, att den till och med på titelbladet bär en förut så ansedd firmas namn som Alb. Cammermeyers. Nå, om firmans nya innehafvare antaga, att det är lönande att stämpla dylika tarfliga produkter med sitt namn, så blir det närmast deras sak; men pressen har ju också sina pligter mot publiken och sig sjelf, när man missbrukar ett aktadt firmanamn på detta sätt.
Öfverhufvud vilja vi uttala den förhoppningen, att den klibbiga, slippriga, osunda, svinaktiga bohêmelitteratur, vi under de senare åren fått så hårresande mycket af, snart måtte försvinna genom de smutsiga kanaler, från hvilka den sipprat ut. Folk ropar på ljus, luft och hygien — ingenstädes behöfves det bättre än i litteraturen.
Efter denna ampra artikel, hållen i ett språk, hvars make i osminkad rättframhet aldrig förekommit i den svenska pressen — vi äro i det fallet betydligt ömtåligare än norrmännen — är det lustigt nog att läsa hvad vensterns banérförare Georg Brandes säger om samma arbete. Han ger det i senast hitkomna nummer af Verdens Gang följande orlofssedel:
»Unge syndere innehåller det bästa Gabriel Finne ännu har skrifvit — — —. Boken betecknar ett stort framsteg, genom det goda lynne, den beherskade humor, som bär upp framställningen. I de kretsar här i Danmark, der man förstår sig på böcker och muntligen de domar fällas, som sedan genom pressen bibringas den stora allmänheten, ha omdömena, när samtalet då och då kommit in på Finnes senaste bok i lakonisk korthet alltid lydt sålunda: roligt, inte sant? eller: tusan så bra! Det fins i Köpenhamn alltid ett halft tjog menniskor, hvilkas åsigter om böcker ha något att betyda, och som icke uttrycka sig starkare, men som mena en hel del när de säga så mycket.
Det som står att läsa i Unge Syndere är visst icke någon hög poesi. Ämnena äro icke ädla, men stoffet adlas af behandlingens konst, dess friskhet och de glimtar af skälmaktighet, hvarmed den sker. Det fins ingen platthet i behandlingssättet, tvärt om ett fritt och ganska ljust lynne.
Det har derför gjort ett rent ut sagdt motbjudande intryck här i Köpenhamn då man i morgontidningarna fick läsa den snobbiga förklaring, i hvilken förläggarefirman Cammermeyer meddelar det norska Morgonbladet den skymf firman tillfogar herr Finne — — — — — — —
Funnes det ett krigiskt sinne hos nordens författare, funnes det otvifvelaktigt frisinthet bland litteraturens ledande män, ja funnes det endast en upparbetad offentlig mening i dessa saker i dessa länder — så skulle ett sådant handlingssätt vara en omöjlighet. Firman i fråga skulle ha gjort sig så löjligt och derigenom så ringaktad, att den förlorat oändligt mycket mer än den någonsin kan vinna genom sin svanshviftning för den tidning, till hvilken den rigtat sin förklaring.» — — — — — — — — — — — —
Så olika kan samma arbete taga sig ut från skilda synpunkter.
Hvad firmans handlingssätt angår är åter, som vi redan sagt, synpunkten densamma hos både höger och venster. Vi ha här sett den senares åsigt. Nästan ännu skarpare yttrar sig högern. Dess längst framskjutna tidning i Köpenhamn, Avisen, säger bland annat följande:
»Våra ärade grannar på andra sidan Skagerak ha en frodig och i många fall ypperlig ung litteratur att vara stolta öfver. Men obsceniteten har der som här haft brådt med att så ogräs ofta just i de sängar der de vackraste blommorna kunna utveckla sig. Kristianias bohême-litteratur har ju, som bekant, gifvit flere lifstecken från sig. Naturligtvis höllo de gamla ansedda förläggarefirmorna dessa ränstenssopare på afstånd, men så hände det sig i fjol, att Alb. Cammermeyer drog sig tillbaka och sålde sin affär.
Köparen — den ene åtminstone — var en dansk bokhandlare W:m Wulff, stiftare och innehafvare af Nyt Dansk Forlagskonsortium. Detta konsortium debuterade på sin tid med att utgifva en öfversättning af Crébillon d. y:s motbjudande svinaktiga roman Soffan, som blef konfiskerad af sedlighetspolisen...
Det väckte derför berättigadt uppseende i Kristiania, att hufvudstadens största och mest ansedda förlagsbokhandel skulle gå öfver till denne »utländing», hvars tidigare verksamhet gaf allt annat än garanti för en fortsättning i firmans gamla nobla anda.
Emellertid var försäljningen ett faktum, rörelsen lade sig, men det var blott lugnet före stormen.
Midt i april utkom hr Gabriel Finnes novellsamling »Unge Syndere» på Alb. Cammermeyers förlag. Vi skola icke omtala boken närmare, den sortens litterära blommor gör man bäst i att hvarken lukta på sjelf eller sticka i näsan på andra. Den norska högertidningen Aftenposten tog den emellertid genast under behandling...
Aftenpostens djerfva uppträdande väckte en opinion som efter hand, till heder för den norska läsande allmänheten, växte så i styrka, att den driftiga firmans innehafvare fick göra en ödmjuk afbön.
Sjelfva skrifvelsen kunde nog utmana till kritik. Det är onekligen märkvärdigt, att en bok kan utkomma hos en förläggare af rent »misstag». Har han af affärs- eller andra skäl icke tid att sjelf läsa manuskriptet, så får han i likhet med andra öfverlastade kolleger ta sin tillflykt till en censor — men det kostar pengar!
Och hvarför icke afbryta försäljningen genast då han dock efter Aftenpostens anmälan icke vågade anonsera ’Unge Syndere’ i Norge?
Till slut: Har boken äfven dragits ut ur bokhandeln här i Danmark, der som bekant, Alb. Cammermeyers förlag har en filial på Nørregade i Köpenhamn?»...
Man får medge att inför dessa senaste afslöjanden och frågor ter sig förläggarens tillvägagående i ännu besynnerligare dager än förut, och det skall bli intressant att erfara hvad han skall kunna svara på de uttalanden hans handlingssätt framkallat.
Ingen kan misstänka oss för att gilla bohêmelitteraturen eller gå dess författares ärenden, men denna sak har en mycket vidare synvidd än om den enskilda boken förtjent all den onda medfart den fått lida eller ej: det gäller här, om en förläggare opåtaldt skall kunna bjuda allmänheten hvilka böcker som helst utan att först kontrollera deras halt eller göra denna klar för sig och om sedan allt skall vara honom förlåtet, bara han sagt sitt pater peccavi; om han, när han finner att det gäller hans eget skinn, skall utan vidare få rädda detta på författarens bekostnad, författaren som, hurudan hans bok nu än må vara, anförtrott förläggaren den i den väl berättigade tanken att denne, när han en gång mottagit den och åtagit sig dess spridning, också då vetat hvad han gjort och vågar stå derför.
Med denna rubrik betecknar Aftenposten i sitt senast hitkomna nummer affären Cammermeyer-Finne. Som vi redan nämnt har i denna fråga så väl höger- som venterpress enhälligt fördömt förläggarens handlingssätt, och Aftenposten, som ju uttalat sig strängast mot boken är icke dess mindre också den tidning som är strängast i sitt omdöme om förläggarne.
Den senaste artikeln är af följande lydelse:
Den ene innehafvaren af Cammermeyers förlag måtte, om nedanstående berättelse är öfverensstämmande med sanningen vara en högst märkvärdig person, och man måste beklaga, att han blifvit chef för en hittills mycket ansedd firma.
I Bergensposten för den 26 maj skrifver nämligen en radikal författare Arne Dybfest bland annat följande:
Då Wulff öfvertog Cammermeyers förlag fick man, på grund af några uttalanden af honom sjelf, det intrycket att han var en oberoende man, som just ville bryta med Cammermeyers »gamla traditioner». Detta intryck blef ytterligare stärkt af att Wulff vände sig till de unga norska författarne och erbjöd dem sitt förlag. Det var så stark tro på hans oberoende, att till och med Hans Jæger legat i underhandlingar med honom om sin nya bok, som kommer att bli beslagtagen.
Bland de författare Wulff vände sig till var äfven Finne. Men Finne var engagerad hos Gyldendal och ville icke lemna denne. Han tillbjöd honom dock ett band småberättelser, som han hade, af hvilka de flesta varit tryckta förut. Wulff mottog dem med glädje, betalte honorar och lät trycka boken. »Unge syndere» låg färdigtryckt i fjol höst. Men på grund af en roman, som skulle utkomma hos Gyldendal och som han hade tänkt få ut samtidigt lät han hålla inne »Unge syndere» till nu i vår.
Alltså har hr Wulff haft Finnes bok liggande färdigtryckt på sitt förlag i ett halft år. Det är ett långvarigt misstag hr Wulff har gjort sig skyldig till.
För att kunna skrida till en så uppseendeväckande handling som att återkalla en bok måste det finnas skäl. När Wulff talar om sin »uppfattning af litteraturens kraf» så skrattar man ju bara. Och »firmans gamla traditioner» har han ju brutit med i böcker som kommit ut före Finnes.
Grunden till en dylik handling, som väckt så stark indignation i alla litterära kretsar måste derför sökas på annat håll.
Enligt telegram från Köpenhamn är man der mest böjd för att betrakta det som ett simpelt affärsknep. Enligt min mening kan det knappast heller vara något annat. Och när man påminner sig, att det var samme Wulff som i höstas lät Kristoffer Jansons »Fra begge Sider Havet» komma ut i 2:a upplagan ungefär 14 dagar efter det att den första utkommit i bokhandeln, så kastar det ett ganska upplysande ljus öfver den skandalösa historien. Ty hvar Jansons bok haft en så strykande afsättning var icke godt att förstå. I alla fall måtte 1:a »upplagan» ha varit en underlig upplaga.
Men när en man kommer och vill använda puttelkrämarens schajasknep på litteraturen, så är det bäst att den mannen håller sig till sina bönböcker och resebeskrifningar. I alla händelser vill ingen anständig författare ha med honom att göra. Och jag för min del har ansett det för min pligt att lemna mitt bidrag till att kasta det rätta ljuset öfver hr Wulff.
[Texterna hämtade ur Svenska Dagbladet 25/5, 28/5, respektive 2/6 1891.]