Förstasida Böcker Författare Butik Kontakt
Dagny Juel Przybyszewska

»Svarta grisen» och dess
litterära publik.

En ung norska har blifvit hjältinna i ett mycket tragiskt drama. Långt bort från sitt fädernes land har den 33-åriga kvinnan blifvit dödad af en ung man. Sedan har mördaren själf skjutit sig en kula för pannan. Den unga damen var gift med en polsk författare, Stanislaus Przybyszewski, mördaren hette Wladimir Emeryk och var en ung, rik estet. Skådeplatsen för dramat var ett rum i staden Tiflis. På ett bord i rummet fann polisen en del bref till parets släktingar och vänner från mördaren. I ett bref till myndigheterna berättar Emeryk, att han med full öfverläggning dödat fru P. Anledningen härtill angick ingen. Han bad, att man skulle afsända de andra brefven, utan att öppna dem och tillade, att de icke kunde ha intresse för andra än dem, till hvilka de voro adresserade och att de för öfrigt icke gåfvo några upplysningar om hans motiv att beröfva sig själf och den unga kvinnan lifvet.

Med anledning af detta kärleksdrama meddelar en Wienertidning följande intressanta skildring af en liten litterär vinstuga i Berlin, den nu upphörda ”Svarta grisen”, i hvilken fru Przybyszewska jämte sin man var stamgäst i början af nittiotalet.

Den lilla vinstugan i Neue Wilhelmstrasse, helt nära Unter den Linden, spelade en icke obetydlig roll i Berlins litterära lif. Den var hufvudkvarteret för den då rätt talrika nordiska författarkoloni, som sedan spreds för alla vindar. Till denna skandinaviska koloni, som samlade sig omkring Strindberg som centrum, slöt sig en polack, Stanislaus Przybyszewski. Hon, som sedan blef hans hustru, hörde också till sällskapet och innehade som den vanligen enda representanten för det täcka könet, högsätet vid de melankoliska symposier, som började så godt som hvar afton och i regeln varade ända till morgonstunden. De flesta deltagarna kände henne blott under namnet ”Aspazia”, men under detta namn var hon också mycket bekant.

Henne kunde man godt ha spått ett märkligt öde. Allt hos henne var annorlunda, än man annars tänker sig kvinnan. Hon var absolut icke vacker, och dock var hon förförisk som få. Lång, mager, smidig, med en mörk panna och ljusa ögon under alltid halfslutna, trötta ögonlock. Hon hade mycket torrt, krusigt, rödbrunt h[å]r, som knastrade, när man rörde vid det, liksom mogen råg under oväder. En mycket för stor mun med smala läppar, som lyste så starkt röda öfver de spetsiga, hvita, äkta nordiska vessle- eller mårdtänderna, att den, som icke kände ”Aspazia” svor på, att de voro färgade, hvilket emellertid icke var fallet. Hur eller hvaraf hon lefde visste ingen, men ingen brydde sig heller om det, rent ut sagt. Man antog, att hon sof bort dagarna och att döma efter de sena gillena på ”Svarta grisen”, var detta mest troligt. Det var själ i hennes blick, i hennes leende, i hvar rörelse af den smidiga gestalten och alla blefvo själfulla, när de talade med henne. Hon behöfde blott se på en man, lägga handen på hans arm, och han fann strax uttryck för något, som han länge burit på, utan att kunna ge det form. Hon var den, som löste dessa långsamt skapande skalders bundna tankar. Men lugnt och hemtrefligt kände man det icke i hennes närvaro, icke ens de, som ifrigast åtrådde hennes sällskap. I hvardagslifvet stoppa kungarna gärna sina kronor i fickan, då de gå ut och promenera. Aspazia bar den ”järnring”, ödet lagt om hennes panna, utan att någonsin taga af den.

Då Przybyszewski, ”polacken”, som han kallades i kretsen, sedan gifte sig med henne, väckte det allmänt uppseende.

Då dramat ägt rum, reste diktaren-maken, enligt hvad tidningarna meddela, så fort som möjligt till stället för att taga reda på de ännu okända detaljerna och bringa den ännu älskade, intill det sista principfasta hustruns jordiska kvarlefvor till ro.

Det är oriktigt, att ”Aspazia” var en väninna till Strindberg och att dennes bok ”Inferno” skulle vara ett svar på Przybyszewskas bok ”Homo sapiens”. ”Inferno” skrefs först åtta år efter det den svenske diktaren träffade ”polacken” på ”Svarta grisen”, och han hade säkerligen för länge sedan glömt honom. ”Aspazia” kände han blott från symposierna i Neue Wilhemstrasse och ännu mindre än de öfriga gästerna, liksom han, som ärades som en halfgud, kände blott få af dem, som flockades omkring honom. Där har aldrig inom bohêmen funnits en större aristokrat än Strindberg. Nu har han, som det vill tyckas, absolut brutit med bohêmen, men aristokrat i Nietzsches mening har han förblifvit.

”Öfverklasstyp” kallar han en typ, utrustad med alla andliga rättigheter, hvilka för äfven de kroppsliga med sig. Om plikten är det mindre tal, lika litet hos Strindberg som hos Nietzsche.

Omkring Strindbergs person samlades den tiden på ”Svarta grisen” ett stort antal kända namn. Värden gaf kredit, och när denna tröt, visade sig i regeln en eller annan välbeställd berlinsk literat, som hade fått lust att en gång på närmare håll se skandinavernas ”Leben” och vid ett dylikt tillfälle gärna offrade en summa för att förhjälpa en och annan till ny kredit. Det var i synnerhet en literat, som man till följd af hans långa, silkesmjuka skägg kallade ”prins Hassan”, som aldrig kom utan att hjälpa flera af dem ur knipan.

Närmast intill dörren satt gärna Gunnar Heiberg, som med sin ”Kong Midas” hade gifvit dödsstöten åt Björnsons ”Handske”. Heiberg, som var fruktad och älskad i de tre nordiska kungarikena för sin bitande sarkasm och sin sprudlande kvickhet. Därnäst Christian Krogh, en i sin hemort mycket läst diktare, som senare blef målare och med sina kvinnoporträtt väckte mera pinsamt än välvilligt intresse och icke fann köpare. Hvarje afton syntes äfven Eduard Munck, skapare af de märkvärdigaste fantasimålningar, af Björnson kallad ”färgsymfoniker” och åt hvilka Norges störste landskapsmålare, Fritz Thaulow, två gånger hade utverkat det stora statsstipendiet, hvarpå den unge konstnären — upphörde att måla, omsatte sina genialaste ideer i ord och kastade bort dem inför ”Svarta grisens” publik. Musiken var äfven representerad i denna krets. Przybyszewski var en Chopinspelare af rang och att höra honom föredraga sorgmarscher och balladerna var en oförgätlig njutning.

Holger Drachmannn improviserade, under det han själf ackompanjerade sig vid pianot eller på guitarren, de mest förtrollande sånger, skönare än alla, han någonsin nedskrifvit, men tyvärr genast bortglömda, försvunna med de stämningar, som skapade dem. När Strindberg var mycket melankolisk, när han i högre grad än vanligt led af den förföljelsemani, som hotat honom under så många års tid, grep han till lutan. Han hade aldrig lärt sig att spela på detta instrument, hade aldrig kommit längre i konsten än till ett par olika grepp. Men ändock åstadkom han med dessa en egendomlig, nästan spöklik verkan. Det var ingen rytm, ingen melodi, ingen sång. Det var öfver hufvud taget ingen musik. Men dock klang det mäktigt, fyllde en med tusen intryck och stämningar.

Gabriele Tavaststjerna, den finske diktarens hustru, infann sig ibland i sällskap med Christian Kroghs vackra, högresta, guldblonda hustru. I deras sällskap gick det något stillsammare till. De två kvinnorna gjorde kransar af de röda kräftskalen, satte dem på hufvudet och spelade ”hafsjungfrur”, medan Drachmann improviserade näckvisor och de andra åstadkommo böljebrus genom att blåsa i de tömda glasen.




[Texten hämtad ur Svenska Dagbladet 21/6 1901.]