Det är två namn, som i skuggan av de gamla erkända mästarne framförallt göra sig gällande inom den författargeneration, vilken växer upp genom nittiotalets litteratur i Norge — Knut Hamsun och Sigbjörn Obstfelder. De beteckna icke blott de mest utpräglade, rikast differentierade personligheterna inom det unga diktar släktet, de framträda också som de starkast betonade exponenterna för rörelser, vilka från kontinentala källor och med näring i tidens allmänna anda bröto fram i nordisk dikt. Nämner man dem, anger man också själva ytterpunkterna för utvecklingens två huvudlinjer, sådana de från naturalismens tendensförsatta problemdiskussioner och nakna verklighetsreferat ledde bort till en mer konstnärligt frigjord subjektivism, en ny bekännelseform för känslokultens gamla och ändå evigt unga troslära. De verka som de polära krafterna inom samma intellektuella ström — utåt mot en allt större mottagligher, en allt livligare reaktion för intryckens och förnimmelsernas brokiga mångfald, inåt mot en allt djupare försänkning inom det egna jaget, en allt starkare förtätning kring den själsliga uppenbarelsens atmosvär av grubbel och dröm.
I denna krafternas växelverkan är Hamsun den positiva polen. Han är den lysande, men ojämna representanten för en ung, under bildning stadd kultur En egendomlig produkt av obändig naturkraft och högt utvecklat konstnärskap företer han en sammansättning av de mest olika element. Han har ett barns naiva glädje över varje upptäckt inom eller utom sig själv och han har en förfinad andes ömtåliga känslighet för livets stötar och hugg. Hans känsla är vek och blödande bakom ett trotsigt sammanbitet uttryck och hans fantasis febersyner styras av ett kallt och logiskt beräknande förstånd. Som en hänsynslös bildstormare går han löst på allt, som har den erkända berömmelsens glans, och i vild, smärtfull kärlek bekänner han sin samhörighet med de ensamma, vanlottade och namnlösa, svärmarne, som utan försköning lämnas att förblöda vid sidan av människornas allfarsvägar. Sitt förakt för samhället dövar han vid naturens bröst. Han är den norska litteraturens mest hängvne naturdyrkare och hans vackraste bok är en hög och strålande hymn till jordandarnes pris.
Representerar Hamsun överspänningen, excentriciteten, revolten, så företräder Obstfejder tröttheten, sökandet, tvivlet, men också intimiteten, samlingen, fördjupningen. Han är den negativa polen i utvecklingen. Han är de skygga själsvibrationernas försynte tolk, lyssnaren vid personlighetens innersta dörrar den outtröttlige frågaren inför livets evigt obesvarade spörsmål om självet, världen och det oändliga. Hans väsen är ett känsligt stämt instrument, som låter förnimmelser av outsäglig finhet lösas ut i dikt: ord, heta och brännande som tårar, satser, böljande som trötta dyningar, tonande som suset i en vindharpas strängar. Hans prosa liksom hans vers är idel musik. Inga konturer — endast mjuka stämningsanslag, samlande sig till djupa ackord av en tungt klagande världssmärta, till rytmer, stigande och fallande som blodvågen i en hektisk febers ängsligt flämtande puls. Med detta är han den norska litteraturens ende verklige symbolist, dess vekaste och innerligaste själslyriker.
En dylik sammanställning ger emellertid ingen förbindelse, endast en kontrastverkan. Den stannar vid typen, bakom vilken de individuella dragen lätt upplösas och försvinna. Men den har varit nödvändig för att fixera bilden. Obstfelders dikteriska profil är så förandligat genomskinlig, att den liksom kräver avskuggningen mot en annan för att komma fullt till sin rätt. Sedda mot utvecklingens allmänna bakgrund stå de två författarne på samma linje, om än i alldeles skilda plan. De komplettera varandra. Gemensamt ha de den uppdrivna mottagligheten för välande intryck, det intensiva uppgåendet i jagets stämningar, föreningen av analys och intuition i studiet av själsprocesserna samt den mystistska förnimmelsen av sammanhanget i all-livets skiftande företeelser. Men till natur, läggning och konstnärlig uttrycksform äro de så fjärran från varandra som möjligt. Hamsun utåtvänd, dristig, aktiv, en flöjel för ögonblickets vindsnabba ingivelser, en fantasiens akrobat, som knappt låter en draga andan mellan de halsbrytande sprången, bländande paradoxal, obändig och stormande, yr i sin munterhet och vild i sin smärta, hård ända till brutalitet, men vek som ett barn mellan utbrotten. Obstfelder inbunden, stilla och passiv, en drömmare, fången inom sitt väsens fängsel, förtärd av ett febersjukt blods oroligt blossande låga, en grubblare, trist och vilsen, skygg för verkligheten omkring sig, men närande i sin inbillning världssyner av flammande storhet och prakt. Olikheten visar sig redan i inflytandena utifrån. Hamsun har mottagit sina starkaste impulser från öster och väster — Dostojevski och de så kallade amerikanisterna — Obstfelder från söder, där Taarnets adepter i Danmark väl utgöra hans närmaste andliga fränder.
Den nordiska litteraturhistorien har kanske oftare än någon annan att förtälja om diktaröden, för vilka tillvaron varit en enda härjande kamp mot ogynnsamma förhållanden, tills döden kommit mitt i krafternas unga, vårliga hlomstring och förvandlat en löftesrik utveckling till ett evigt oavslutat brottstycke, att fragment i liv och dikt. Det är som om jordmånen vore för karg, det andliga klimatet för strängt för en dtel av kulturens ömtåligaste plantor. De förtvina, sjukas och dö, och en dag, just när blomman brutit sitt hölje, ligga de vissnade på marken. Men vilken fägring över de fina, bristande knopparna, vilken skärhet över de bleka, genomskinliga bladen! Obstfelder var en av dessa spröda naturer, som aldrig vinna fotfäste i verkligheten. Ett blottat nervknippe, en sträng i ständig dallring, en olöst dissonans mellan törsten till livet och gåvan att njuta det, var han en »passagerare», om icke just i Bellmansk anda, så dock i den mening varje ensam människosjäl är det, rådvill och främmande på världens vägar. Han fördtes med, mer drömmande än vaken, drevs omkring, jagad av sitt hjärtas kvalda oro, och aldrig fann han en botten, där han kunnat växa sig fast i förståelse och hemkänsla. Ängslig ser han sig omkring: Detta är alltså världen? Detta är alltså människornas hem? En rägndroppe! Och han känner sig så underlig till mods:
»Jeg er vist kommet paa en feil klode!»
Han slår aldrig rot och aldrig träder han i intellektuell stoffväxling med sin omgivning. Allt vad han get tager han ur sitt eget inre, och hela hans författarskap är upplevelse, bloddroppar ur ett människoöde. Hans liv som hans dikt blir en akt av skoningslös självförbränning, vari han till slut dukar under, liksom lamplågan slocknar, när oljan brunnit ut. Kanske är det därför hans produktion börjar så sent och utvecklar sig så långsamt. Ett tunt dikthäfte, några noveller, ett skådespel, en världsfamnande idédikt och som efterskörd en samling utkast, tankespånor, tidningsartiklar och dagboksblad — se där allt! Kvantitativt är det ej mycket. Men i dessa få blad — vilken rikedom och intensitet, vilken inre fördjupning, vilken andens spänstighet och kraft! De äro mer än nog att ställa Obstfelder högt över modepoeterna för dagen. Mången har med mindre nått parnassens höjder. Även om man icke med hans vän Viggo Stuckenberg kan tillerkänna varje sats av Obstfelders hand ett omistligt värde, ansluter man sig gärna till en så kritisk granskare som Gunnar Heiberg, när han förutspår det bästa Obstfelder skrivit en minst lika lång livstid som Ibsens och Björnsons bästa verk. Noveller som »Korset» och »Liv», en del av dikterna, särskilt »Navnløs», »Genre» och »Kval», ha ett djup och en glans, som icke förgår med åren, och »En præsts dagbog» ger en världsbild, så vid och strålande i sin visionära styrka, att den lyser som en uppenbarelse över Norges och det mesta av samtidens litteratur.
Obstfelder föddes i Stavanger 1866. Som student ägnade han sig först åt filologien, men tvangs efter några års studier av hänsyn till sin utkomst att uppge vetenskapen för ett mer inbringande kall. Han valde ingenjörens och begav sig efter en kurs vid Kristiania tekniska skola till Amerika för att avtjäna sina läroår vid en maskinverkstad i Milwaukee. Det var en sträng tid för den unge drömmaren med det känsliga sinnet och nervernas sjuka retlighet. Hur han jäktades och plågades, hur det jäste inom honom och hur de konstnärliga anlagen stredo om att komma till uttryck, därom berättar i aforistiskt tempo hans dagbok från den tiden. Hans hjärna reagerar i heta feberfantasier mot arbetets själlösa tvång och maskinernas larm söndersliter hans öra. Musiken är det enda, som ger honom ro. Han känner sitt väsen bölja i rytmer och klang, men tvekar länge om valet. Skall han taga till tonerna eller orden för att fånga dem och återge deras språk? Musiken är för honom det högsta, rikaste, men ordens konst ligger honom närmare. Så griper han till de senare för att genom dem nå fram till den förra. Eller med andra ord: han förbinder språkets medel med musikens verkan och finner häri sin egendomliga personliga form — det lyriska recitativet på vers och prosa.
Sjuk och förpinad vänder han om hösten 1891 tillbaka till hemlandet. Hans litterära debut blir ett par dikter i »Samtidfen» följande år. De väckte åtskillig uppmärksamhet, — både anstöt och beundran. Ännu ett år och han är färdig med sin första bok, en liten samling Digte, lika obetydlig till format som utstyrsel. Man får av den ett sällsamt intryck, starkt, men blandat, ängslande och tjusande på samma gång. Där finnes icke så litet falsk pretention, anlagd naivitet och en uttryckets stilisering, som icke är utan bismak av effektsökeri. Dessutom en sjuklig beklämning, en nervös sårbarhet, en sammanpressad ångest under livets grepp, som bokstavligen trycker en för bröstet. Men en del av dikterna ha en fägring av alldeles säregen art, en känslornas och uttryckets omedelbarhet och originalitet, som väcker långa, dallrande ekon. Författaren kämpar ännu med formen, men i rytm och ordval visar han redan denna känslighet för avskuggningar och valörer, som skulle göra honom till den mästare i musikalisk språkkonst han en gång blev. Han målar på samma sätt som musikern — rägnets enformiga plask, orkanens stormande fart, böljornas tunga skvalp, kvinnokroppens mjuka rörelser och dansens eggande takt. I dikterna brinner, älskar och lider mystikerns obestämbara känsla, en känsla, som förnimmer sig i ett med själva världssjälen och fyller sig med allt levandes smärta. Man tycker sig bakom det hela se två stora, dunkeldjupa ögon i ett blekt ansikte, blickande ut i livet som ville de skåda »hele store verdens dyb bag hendes pupiller», med ett uttryck av på samma gång undran och skrämsel.
Det erkännande han ännu icke vann med dikterna, skördade han i högre mått med sina prosapoem To novelletter och Korset. I bokmarknaden gjorde de sig nog mindre gällande. Publiken fann dem dunkla, främmande, bisarra. Men till alla, som förstodo att lyssna, talade de med en stilla, rörande skönhet, en smältande stämma, full av mjuk innerlighet och melodisk välklang. »En ganske oprindelig Menneskesjæl har i denne Bog landet et ganske originalt og ganska modent Udtryk», skrev Brandes om »Korset». Och som själsskildringar ha de otvivelaktigt sitt största värde, flytande och konturlösa som de äro, idel stämning och känsla, uttryckta i en stil, som har vattendropparnas korta, avbrutna, darrande fall.
Av de två novelletterna är »Liv» den mer betydande, en skimrande kamé med ett kvinnoporträtt, så fint och känsligt modellerat, så fullt av skär kvinnlighet och kristallren poesi, att det fäster sig i minnet med fägringen hos en Rossetti’sk Beata Beatrix, jungfrun, genomträngd av dödsaningens bävande vemod. En liten isländska, som förvillat sig in bland storstadens gränder och övergiven dör i armarna på sin främmande granne. — Också »Sletten» tecknar en kvinnogestalt i veka, aningsfulla toner, insatta mot landskapliga och själsliga stämningar av förtätad styrka.
Från dessa skisserade förstudier utvecklar sig det första färdiga konstverket i Obsifelders diktning — »Korset». Det är hans mest tillgängliga och — troligen just därför — mest lästa bok. Ingen kan undgå det gripande intrycket av denna lilla berättelse, som är så varm och levande i sin blida, sorgmodiga skönhet. Den är historien om en ung drömmares kärlek till en redan något åldrad kvinna, en serie dagboksanteckningar, nedkastade med skenbar vårdslöshet men i själiva verket med utsökt konstnärlig beräkning. Ytterlinjerna äro också här de lättast möjliga, innehållet framföres mest i psykologiska reflexer och fabelns tråd ledes uteslutande genom de strålande ögonblicken, de, i vilka lyckan sväller högst och smärtan tynger djupast, medan insatserna göras för liv eller död. Allt det övriga upplöser sig i ett vibrerande ljusdunkel, där känslornas färgspel får över sig samma brutna skimmer som den kristallisk glansen i en tår.
Ett försök att dramatiskt gestalta vad Obstfelder kallar »menneskets ahasverusgang», mänsklighetens eviga famlan mot det oändliga, slog icke lyckligt ut. De røde draaber är ett skådespel, upplagt efter vidtlyftande tankelinjer och genomvävt med detaljer av klar och stilla poesi. Men till innehållet är det alltför abstrakt, alitför vagt och svävande i symbolen för att samla sig till en sluten bild. Personerna sakna relief och i stämningarnas lyriska dunstkrets förflyktigas diktens dramatiska element.
Efter denna missräkning blev hemlandets luft den rastlöse och ömtålige diktaren för tung. Nästan uppriven av felslagna förhoppningar och kyliga omdömen begav han sig ut på irrfärder i främmande land. Han hade förut, dels med allmänt, dels med privat understöd, strövat omkring genom större delen av Europa och bland annat en tid varit bosatt i Stockholm för att göra sig förtrogen med svensk litteratur. Nu ställde han åter kosan söderut. Under vintern 1899 insjuknade han i Berlin. Ett svårt fysiskt lidande, ärftligt inom hans familj och försummat med poetens vanliga likgiltighet för allt som rörde hans materiella existens, grep omkring sig och fullbordade hastigt sitt förstörelseverk. Den trötte, besvikne skalden erbjöd icke heller någon nämnvärd motståndskraft. Redan ett år senare sökte han sig dödssjuk tillbaka till Köpenhamn, där hans hustru var hemma, och dog på Kommunehospitalet därstädes den 29 juli 1900. Han ligger begraven på Frederiksbergs kyrkogård.
Från dessa sista vandringsår förskriver sig det verk, som är Obstfelders största och rikaste: En præsts dagbog. Det planlades redan under Amerikavistelsen, sköts åt sidan och togs upp igen för att avslutas kort före hans död och utkomma icke långt efteråt som hans litterära testamente. Det kommer för alltid att stå som ett ädelt monument över Obstfelders korta diktarliv. Själv betraktade han det såsom sitt livsverk. Månne han icke, när han lade pennan ifrån sig efter att hava nedskrivit den sista majestätiska hymnen till evighetens oförgängliga makter, kände det, som om han slutit läpparna över ett välkommet avsked, och månne han icke, när han biktat ut all den härlighet han skådat innerst i tanke och aning, fann sig lycklig över att få gå bort från denna tillvaro, med vilken han längesedan gjort upp sin räkning och från vars dystra skuggor han i allt högre grad frigjort sin blick till världsvisioner av strålande klarhet och harmoni?
»En præsts dagbog» utgör sammanfattningen av den livsåskådning skalden tillägnat sig på grundvalen av en omfattande beläsenhet och självständigt tankearbete. Icke en kall, metafysisk spekulation över skapelsens ordning och världsbyggnadens ändamål, utan en sublim, glödande, skönhetsmättad dröm om all-livets mysterium och evighetens lagbundna ordning. Idéerna hava några beröringspunkter med Descartes’ universella matematik och andligt är författaren befryndad med Kierkegaard — icke blott den självförtärelsens låga, som slår upp ur bådas själsliv — men som tänkare går han egna vägar stödd på den moderna naturforskningens läror. Ledmotivet är gudstankens evolution till överensstämmelse med en vetenskaplig världsuppfattnings begrepp, och principerna för allt levande reduceras till en enda — rytmen. Den är Guds andedrag, pulsen i universum, hjärtmuskeln, som slår inne i världsväven, kraften, som verkar i ringlarna, spiralerna, linjelabyrinterna, atomerna och himlakropparna. Alla kretsa de omkring den, bukta sig omkring den, den är axeln, basen, stenens linje, kristallens form. Den är harmonien i världsystemet, evighetens ro, takten i livets brusande bröllopsmarsch, — Det gör ett nästan svindlande intryck att fördjupa sig i dessa extatiska syner, dem den enslige drömmaren skadat bakom slutna ögonlock i sin fantasis brännspegel. Längre har en jordbunden människotanke sällan burits på vingarna av en kosmisk oandlighetskänsla.
Vad vid Obstfelders död fanns övrigt av manuskript och spridda uppsatser i tidningar och tidskrifter har Viggo Stuckenberg genomsett och sammanställt till ett band Efterladte arbejder. Det är en vemodig påminnelse om den bortgångne, en röst från andra sidan graven, karaktäristisk och smekande i sin stilla, förtroliga klang. Boken har stort intresse som vittnesbörd om det rika stoff, varmed denna inbundna natur satt inne, ehuru det mesta tyvärr stannat vid fragmentariska utkast. Obstfelder var som konstnär ytterst nogräknad och lämnade icke ifrån sig någonting, som han ej fann äga innehållets och formens mognad. Särskilt i ett avseende är boken en överraskning. Första akten av ett ofullbordat skådespel, »Den sidste konge», icke ens den fullt färdig, visar författaren som dramatiker, fastare i förbindningen och säkrare i uttrycket än någonsin förut.
Det genomgående draget i Obstfelders författarskap är behovet att se helheten i tingen. Han skriver i ett privat brev från Paris 1895: »Jeg tror som neppe nogen af de andre unge forfattere har jeg trangen til at trænge in i naturmysteriet, til at se mennesket i lysning af det evige i tid, rum og svingning, og til at se de vekslende former af liv, blomst, larve, infusionsdyr i store hære som allivets sange.» Med säker blick träffar han här det centrala i sin diktning. Han kände sig besläktad med allt skapat, ett led i en omätlig organism, byggd i en mäktig stöpning över en enda alltomfattande tanke. Han befinner sig mitt inne i livets verkstad. Det jagar och myllrar, det gnistrar ooh rullar, och inom sitt eget väsen förnimmer han världsmekanismens rytmiska darrning. Den urgamla filosofiska drömmen är sann: det ges blott ett stoff och kraften är dess själ. Livet är som ett stort nät, människoögat förmår icke följa trådarna i dess maskor, men ibland kan det som i en aning skymta knytningens fantastiskt storvulna mönster.
När han ser in i sin egen själ, är det som blickade han långt in i världsdjupet. I känslan härav ställer han oupphörligt till sig själv grubblarens otåliga fråga: vem är jag?, vem är människan?, vem är Gud? Och alltid möter han samma svar — livet. Alltsammans en enda sammanhängande kedja! Eller som han uttrycker det på sitt sällsamt fugerade språk:
En annan huvudfaktor i hans diktning är erotiken. Den lockar och bränner i hans blod, en het, lysten åtrå till famntag och kyssar, och hans sinnen häfta som i en smekning vid »dette hvide herinde, dette svalende linde, dette myge, som er kvinde under livets for». Det är den bultande ådern i hans känsloliv, blodledaren till den komplex av drömmar och stämningar, i vilken hans ande är inspänd. Han har ett eget intensivt sätt att bemäktiga sig den han älskar. Det är som om han tecknade henne hel och hållen in i sin personlighet, som söge han henne till sig med alla sinnen, som fyllde han hjärta och hjärna med hennes kropp och själ. Lidelse är det, köttslig lust, sinnenas otämda begär. Men synd — nej! Är det icke driften, som verkar i jorden, i träden, i blommorna, i allt som andas, som växer och spelar i form och färg? Är det icke livets egen drift? Men ande, renhet måste det vara bakom. Som blodröda blommor utan doft, sådana äro sinnenas drömmar utan själ. Det kan storma inom honom, brusa och sjuda i heta lågor, men när den älskades själ är omkring honom, då känner han det, som fölle vita kläder ned över hans åtrå. Hela hans känsloliv präglas av denna transparens. Den återspeglar sig också i hans kvinnogestalter. Liv, Naomi, Rebekka, Lili — alla tillhöra de samma typ: kvinnan, som skänker sin kärlek utan blygsel eller tvekan, men som till och med i hängivelsens mest blossande stunder bevarar omkring sig en atmosvär av kysk jungfrulighet. Framför alla sina samtida i norsk litteratur bar Obs[t]felder förmågan att teckna det spirande, ljusa och skära i en kvinnosjäl. Hans väsen har denna starka, renande flamma, som förbränner slagget och skärar materien. Och ändå kan han i ett ögonblick av äckel och leda fara ut i ett ångestrop:
»Gi’s der paa jorden blandt kvinder én kysk?»
Men detta är också diktarens nästan enda direkta förbindelse med det liv, vars stigar bjödo honom så många av lidandets skarpa taggar. Annars sluter han sig inne bland sina drömmar, ser rymdens stjärngnistrande prakt över sitt huvud, men icke den glädje och skönhet, som spirar på jorden vid hans fot. Han har varken rast eller ro. Hans steg bli tunga, hans öga skumt, hans hjärta sjukt av sorg. Men han måste ständigt vidare. En hemlös främling irrar han åstad, alltid ensam, alltid utanför, alltid på skuggsidan. Det är ett ord, som han aldrig nämner utan en rysning — lycka. När denna övergivenhetens trista förnimmelse smyger sig över honom, söker han sig ut i natten för att känna naturens lugna pulsslag och vagga sin smärta till ro i dess famn. Möter han en människa, trycker han sig in till henne som ett sårat djur, i ett dunkelt behov att giva och taga av detta omätliga medlidande, som växer upp ur varje stor sorg. Över ett dylikt ögonblick formar han sin kanske vackraste dikt, »Navnløs», vilken må ingå som ett karaktäristiskt prov på Obstfelders diktkonst:
Sådan Obstfelder var i sin konst, sådan var han också i livet — den stille, försynte poeten, en människa med dallrande nerver och fin, ömsint förståelse för allt som var gott, äkta och vackert hos omgivningen. Dödsaningen bar han inom sig. Ofrivilligt tänker man sig honom såsom en av dessa märkta — Maeterlinck kallar dem »les avertis» — som korats till en tidig död. De äro så skygga, varsamma, behärskade, allvarliga, till och med i sin glädje. När de gå bort, är det som om något slocknade, det står intet larm om deras bana. Men ur mörkret lyser deras minne som vemodiga stjärnor för de kvarblivna. Många förstå att leva, men färre äro de, som förstå att dö. Obstfelder var förvisso en av de senare. Han spjärnade ej mot krafter han icke kände, han tog emot dem som de kommo och levde rikast, när de skördade honom helt. Han knotade icke. Hans liv var ju ett lån av den stora makt, som diktar rosor och fjärilar. Hans tankegång var denna: »Kanske må kunst betales. Kanske må det Promethevsværk her i dødens rige at ville trænge in i algudens eget tabernakel, — harmoniens hjem, — skabelsens mysterium, — kanske må det bedes med titanens smærte... og titanens... savn.»
Så starkt såg Obstfelder sambandet mellan liv och dikt.
(1904.)
[Texten hämtad ur Emil Hasselblatt, Dikt och diktare (1918), s. 41–59.]