Förstasida Böcker Författare Butik Kontakt
Sigbjørn Obstfelder

OBSTFELDER.

Af GUNNAR HEIBERG.

Öfversättning från norskan.

Med 1 bild.

OBSTFELDER står i norsk konst tillsamman med Munch och Vigeland. De hafva en ö för sig själfva. Sorgsna, fulla af lif, men mest af lifvets sorg, stå de tre. Uppfyllda af huru underligt lifvet är, af det mystiska i att vara född, på vakt, spändt lyssnande, om gåtans lösning skulle utveckla sig ur naturen, liksom färdiga till döden.

Det som är det väsentliga hos dem kunde de icke lära af andra. Ty det är icke den yttre naturen utan det är tingens inre som intresserar dem. Deras konst och deras lif äro ett. De äro icke konstnär för sig och människa för sig. De kunna icke dela sig. Deras konst är blodsdroppar, som pressa sig fram ur deras lif. Hvad de gifva är alltid upplefvelse. De gifva sin själ direkt, den yttre naturen endast indirekt.

Munch ser tvärt igenom tingen. Hans blick är grym, oafvändelig som en ung imperators.

Vigeland är uppfylld af medlidande med människorna. Deras fröjder äro icke hans, men deras sorger.

Obstfelder ser på längre afstånd, friare, mindre bundet. Hans medkänsla går också till de fröjder, som tankesegrar, skönhet, sammanhang gifva människorna.

Det är svårt att afgöra, hvilken som är den störste konstnären, Munch eller Obstfelder. Men Obstfelder är som människa, som intelligens rikare.

Han tänker klart. Han känner musikaliskt.

Hans underbara symfonidikter »Liv» och »Sletten» hafva denna klarhet och denna musikaliska känsla. Det är de mjukaste toner, som hafva ljudit i norskt språk, och dock äro dessa prosadikter så säkra i formen, så tydliga, när någon tid har gått efter läsningen, så fulla till brädden af människokännedom, af medvetande om huru glädje kan föda smärta, om hvilken tröst, hvilket stort och lätt andedrag man kan få af att hafva haft det tungt.

I hans kärlekshistoria »Korset», liksom i hans efterlämnade »En Præsts Dagbog», finnes det en mildhet i allvaret, som är bortom Munchs bitterhet och Vigelands stumma anklagelser. Ingen dom öfver människor eller öden eller gudar. Bara människans röda blod som flyter. Hvad kan människan rå för, att hon är sådan eller sådan? Och finnes det någon annan, som kan rå för det? Hvad veta vi, att vi skulle våga döma?

Skalden blott vet, att de människor äro honom kärast, som lefde lifvet starkast, ty de göra honom själf rikare, och de göra honom lifvets gåta mera spännande, farligare, mera frestande, vanskligare, kanske därför närmare sin lösning. De göra honom själfva lifvet vanskligare. Och dit måste skalden, som myggan till ljuset. Och när han bränt sig, faller han lysande ut i mörkret, ned för de stirrande, förvånade människornas fötter.

Obstfelder hade mycket af Faust i sig. Den eviga vandringslusten, det aktiva förståndet, den öfverlägsna logiska begåfningen, hat till dimmigt tänkande, hjärna för filosofi och matematik, föraktet för det merkantila, törsten efter vetande och på bottnen af allt detta religionernas religion: begäret efter hvarför, hvarifrån, hvarthän. Han skref »De røde Draaber», hvari akten emellan Odd och Lili är så full af själ och behag som de skönaste scenerna mellan Faust och Margareta. Enkla som dessa SIGBJÖRN OBSTFELDER. och fulla af tragisk bebådelse. Han hade som ingen norsk skald toner till att tolka unga, oskyldiga flickor, unga jungfrur, som solen börjar väcka.

Hans vackraste dikter påminna om Wergelands. Stora i formen, hela i tonen. Ingen af dem går öfver bäcken efter vatten. De ösa af sig själfva. De göra icke litteratur af det. De skrifva det så som det är och som de känna det. Och detta händer så sällan bland skalderna, att det verkar främmande. Det är som om man icke kunde tro, att det icke skall betyda något annat och djupare. Och så är just det, som står där, det djupaste. Ty det kommer rinnande helt och hållet inifrån, djupast nedifrån, rätt uppifrån det högsta, till hvilket skaldens väsende höjer sig.

Det var julafton,

»og jeg gik ud paa Markerne,
ud blandt Stjernerne.
Min Skygge gled henover Skyggerne
af dødningarmede Træer.»

Har någon i enklare ord gifvit en så stor bild, så tydlig, så handgriplig? Jag vet ingen målare eller skald som har gjort det skönare. »Ud blandt Stjernerne» — huru hvilar icke himlahvalfvet nere på jorden i dessa ord! Man behöfver icke se upp för att se himlaljusen; man går bland dem.

»Jeg ser paa den hvide Himmel.
Jeg ser paa de graablaa Skyer.
Jeg ser paa den blodige Sol.

Dette er altsaa Verden.
Dette er altsaa Klodernes Hjem.

En Regndraabe!

Jeg ser paa de høje Huse.
Jeg ser paa de tusende Vinduer.
Jeg ser paa det fjerne Kirketaarn.

Dette er altsaa Jorden.
Dette er altsaa Menneskenes Hjem.

De graablaa Skyer samle sig. Solen blev borte.

Jeg ser paa de velklædte Herrer.
Jeg ser paa de smilende Damer.
Jeg ser paa de ludende Heste.

Hvor de graablaa Skyer blir tunge.
Jeg ser, jeg ser...
Jeg er vist kommet paa en fejl Klode.
Her er saa underligt...»

Har undran öfver lifvet någonsin fått ett enklare, stillsammare uttryck, har det någonsin setts på världen med klarare, mera nymornade ögon? Från dagarnas morgon till tidernas natt gå människorna och se, att »her er saa underligt». De primitiva och naiva orden passa för hvarje enskild människas läppar. Men Obstfelder säger dem. Rättfram och utan omskrifning. De äro oss så nära dessa ord, att vi måste vänta en stund, innan vi kunna höra och förstå dem. De stå där så ensamma som en pelare, och vi stå alldeles inpå pelaren. Vi måste gå på afstånd för att se huru enkel och hög, huru smärt och jungfrulig den är.

»De sover.
Begge sover.
Den lille dejlige i Vuggen.
Den store dejlige i Sengen.

Og Natlampen brænder.
Paa Oblaten flyder
den lille Tande
omkring oskyldigt
i den gule Olje.

Rullegardinet skudt tillside.
En Gaslygt udenfor.
— — — — — —
Tæppet er gledet ned.
Jeg skal dække over dig, min sovende Hustru.
Og jeg skal trække Rullegardinet ned.

Jeg vil trykke to Kys paa dine Smilehuller
— som smiler i Søvne —
og paa dine Fingre
og paa Trolovelsesringen.

Jeg vil liste mig stilfærdig op til dig
og bli varm hos dig.
Og glemme,
at vi sommetider ikke er som vi burde være
mod hinanden.»

Är det nödvändigt att säga, att detta är poesi — ren, skön, sorgsen poesi, full af ensamhet, full af kärlek, full af kunskap om huru det finnes här i världen, hur mycket ondt och hur mycket godt. Och orden, utan bilder, endast säga det som är.

Som så många stora och kräsna skalder skref Obstfelder icke mycket. Men det bästa han skref, några af dikterna och »Sletten» och »Liv», skall lefva minst lika länge som Ibsens och Björnsons bästa verk.

2.

Obstfelder var ett lätt byte. Men han segrade alltid.

Huru lätt var det icke att parodiera, att härma, att rycka ut ur sammanhanget, när det gällde en så sällsynt och säregen människa som han. Han märkte det icke, och stundom låtsade han som om han icke märkte det. Han ville icke böja sig ned till det. Men för hvarje gång hopen kastade sig öfver honom, vann han en människa.

Världsmän — norska världsmän! — stolta af fasta manchetter, anonyma journalistsjälar, färdiga att spricka af dåliga otryckta dikter, tillbedjare af den lägsta, den mest plebejiska bon sens, idiotiska moralister — alla dessa voro hans naturliga fiender. Icke så, att han hatade dem. Men de honom. Ära vare honom!

Något som heller icke bidrog att skaffa honom vänner var att han, som så många skalder i vår tid, var en stor intelligens. Han hade ett godt hufvud. Han tänkte skarpt. Och märkvärdigt nog, det irriterar många dådlystna unga jurister och vetenskapsmän och ingeniörer och kritici — och författare. De tycka, att det är de som hafva anställning vid intelligensen och tänkandet och det verkliga lifvet. Skalderna ägna sig åt att dikta. Han hade tänkt och läst långt mera än de flesta och fyllt sin hungriga själ med kunskaper, som gjorde att han på alla områden kunde höra och förstå och fråga och förklara sig fram till det väsentliga i tingen, där hvarest de många dådlystna aldrig komma längre än till ytan.

Obstfelder hade icke, som så många lyriska skalder, fjäder i sin hatt. Men han hade icke heller, som så många lyriska skalder, svansen mellan benen. Han gjorde icke stora heroiska bedrifter, hvarken på vers eller i verkligheten, men han var modig hvar dag. Hvarje dag gjorde han utan fruktan hvad andra skulle jämrat sig för. Sade det lilla, vanskliga ordet. Ställde sig, där det var få. Gick hän till dem, som hade det tungt. Offrade det, som kunde bringa fördel. Gick de små gatorna. Dref omkring i skuggan.

»Men i Parkens mørkeste Gang, hvor Lygten ej brænder,
sidder skjult mellem Træer paa en ensom Bænk en Skjøge.
Der er Slør for de blege Kinder, sort Slør —
bag det sorte Slør er der Øjne, som sælsomt glimter.
Jeg sætter mig ned stille, drar Sløret tilside taust,
nærmer mine Øjne til hendes, min Sjæl til hendes.

Men i Taagen daler lydløst sorte Blade,
og i Mørket sidder skjult paa en ensom Bænk en navnløs.»

Och hur han kunde ödmjuka sig, ödmjuka sig i stoftet för det eller för den han älskade. Fanns det någon, som han satte mycket högt, hur lätt trodde han icke då, att hon vara lika stor, lika rik, lika, mycket människa som han själf. Han glömde dem som voro tillstädes. Huru kunde han icke älska det sällsynta hos henne, beundra det beundransvärda, håna det hånvärda hos henne och tro, att hon måste vara i höjd med honom, enig med honom, tacksam för det att han förkunnade hennes lof och tacksam för det att han rensade hennes själ från det som hon hade gemensamt med de vanliga. Gå! — gå! ropade de andra, gardet, anhängarna, släpbärarna. Och var hon svag och blef hetsad och var osäker och icke sade: Stanna! — då gick han och kom strax därpå in om dörren igen och frågade stilla, om hon ville att han skulle gå, och sade mildt, att han icke kunde tro, att hon ville att han skulle gå. Men han hyste intet agg till någon af dem, som voro tillstädes. De voro icke tillstädes för honom. Och det hände, att dessa blefvo afväpnade, böjde sig för honom och nästan förstodo honom.

*     *     *

Obstfelder gick så stilla i lifvet. Man kan icke höra att han är död. Det var icke något starkt buller som plötsligt stannade, icke någon hög röst som bröts af. Det var bara en poet som tystnade, då Obstfelder gled ut ur lifvet.

Hur ljudlöst och plötsligt han kunde stå i rummet. Hur stillsamt och hur nära han kunde sitta på stolen bredvid. Hur han med ens kunde vara ända framme vid det som den andre gömde. Så ömt, så förstående, så godsint. Och hur han kunde aflägsna sig själf, och hur han kunde aflägsna den han talade vid. Icke just med ord — icke heller med att tiga. Men ändå. Plötsligt — utan att det var möjligt att säga huru. Plötsligt var han på vandring igen.

Det var någonting osynligt hos honom. Han var som bacillerna i luften, som man icke ser och som utbreda smitta. Men han bar godt emellan människorna. Ty det fanns ingen som kände Obstfelder, som kan säga, att där icke någonstädes i hans gråa lif finnes något ljust, doft af något skönt, skälfning af något ädelt, som kämpar, känsla af värden, bud från något stolt, säkerhet om att något är bättre, större än något annat.

Men det kom sig däraf, att kanske fanns sällan blodigare valplats — sällan mördades det i slikt mörker — sällan, kanske aldrig kämpade ljus och mörker förfärligare på lif och död än inne i denne man med det kraftiga, nästan vilda underansiktet, med den glupska munnen, de starka käkarna, den viljefasta hakan — och så det fina, rika pannhvalfvet och de ljusblå, själfulla, sorgsna ögonen.

Det var dyrköpt, det goda som Obstfelder bar emellan oss — och han dolde sitt inres innersta så väl, att det stod en osynlig skälfning i luften omkring hans väsen.

Det hördes icke att han dog. Men nu. då han för alltid har slutit sina tunga, tunga ögonlock, är det som om vi kunde se det osynliga hos honom. Och det skall ännu länge dallra emellan människor, som kanske intet annat gemensamt hafva.

Han var en stilla vandringsman här på jorden. Han bar allt sitt med sig. Han sökte och sökte och sökte, icke lyckan, utan sanning, sammanhang, tingens mening, »Livets Dejlighed», och under det att han gick, sjöng han sköna dikter, spelade han härliga symfonier till glädje för dem han träffade på vägen.

Han var en poet i sitt lif och i sina verk.

En sällsynt skald. En rik hjärna. En ädel människa.

Käre Obstfelder.




[Texten hämtad ur Ord och bild, nionde årgången (1900), s. 636–640.]