I.
Man kunde bland diktarna särskilja två typer: en som huvudsakligen hör hemma i det tidliga, om också ofta som nedrivare, och en vars verkliga liv höjer sig över tiden och lever i det evigt mänskliga; en vars storhet är av ett iögonenfallande slag, en storhet på bredden, och en annan, vars hela strävan riktas mot djupet, mot det för de flesta osynliga och ointressanta. Den ene accepterar utan svårare kamp ”världen” och dess samhälleliga liv — om han också förbehåller sig rätten till ommöbleringar —, den andre står frågande utanför, hans rike är icke av ”denna världen”, även om han älskar jorden av hela sin själ. Den ene är, även i förhållandet till det mest upphöjda, av en viss grovhet och allmänhet, den andre är en ”drömmare”, även i förhållandet till det mest vardagliga. Den ene är allmän och social, den andre intim och individualist. Den ene talar till människorna, den andre till Människan. Att göra en bestämd avgränsning mellan dessa typer är ju ej lätt — någon gång kan en och samma diktare i sig upptaga båda, så att, som förhållandet var med till exempel Tolstoj, diktarens strävan, absolut andligt betingad, dock direkt riktar sig utåt — men i regel kan det dock sägas, att en författare huvudsakligen tillhör den ena eller den andra av dessa grupper. En Zola — och väl i stort sett även Ibsen — tillhör sålunda den förra gruppen, Sigbjörn Obstfelder den senare.
Obstfelder var en av ”de märkta”, en av dessa människor, vilka från födelsen bära ett gåtfullt tecken på sina pannor, dödens och evighetens tecken — instinktivt uppfattat även av de ”normala”, vilka stötas tillbaka och irriteras därav, emedan det väcker tankar, med vilka de frukta att sysselsätta sig. ”Den som dödsdrottningen har utkorat, han är ensam.” Det är naturligtvis ingen tillfällighet, att de stora lyrikerna i regel tillhöra denna människoklass: se Novalis och Stagnelius, Keats och Hölderlin, Poe och Fröding. De voro alla vad de robusta och förnöjda kalla ”patologiskt anlagda”.
Filistern, vilken ju i snillet alltid ser ett förargelsens tecken, brukar finna sin tröst däri, att beteckna den ovanliga (mer än vanliga) människan såsom en patologisk företeelse — man behöver ju inte taga på blodigt allvar vad en halvförryckt egoistisk sjukling säger! För honom är det utan vidare givet, att det vanliga också måste vara det sannaste och riktigaste.
Nu är det — vilket jag redan i annat sammanhang betonat — ingalunda min mening, att det stora skulle vara lika med det exentriska och upprivna, men å andra sidan lever det allmänt sunda endast ett halvt liv. I stället för att vara sanningen närmast, uppfattar den ”normale” blott det grövsta och ytligaste, medan den andre, med sina överkänsliga nerver, ser och känner på ett långt mera nyanserat — alltså sannare — sätt. Allting kostar ju, och för att få ett mått mera av ett, måste människan försaka ett mått av något annat. Nervös känslighet är lika med en nervernas ovanliga finhet, deras förmåga att reagera för intryck, av vilka de andras icke beröras. Nåväl — ”det är en sjuklighet”, säger Sören Kierkegaard om den religiösa idealiteten: ”sammaledes skall också stoppnålen tycka det vara en sjuklighet, när den finaste engelska nål icke kan tåla detsamma som den, förrän den märker något, eller skall bordskniven anse det vara sjukligt, att den fint slipade, skarpa kirurgiska kniven ”icke kan tåla det allra minsta” utan att det verkar på den”.
Vår förmåga att uppfatta är ju relativ. Tänka vi oss en varelse, vars sinnen, i förhållande till våra, ägde en dubbel skärpa, så är det klart, att denna varelse skulle uppfatta helt annorlunda och dubbelt så mycket som vi, samt — på grund därav — även riktigare. Den skulle uppfatta ting som vi icke ha en aning om, och därför ej heller kunna dissekera och katalogisera. ”Som der er lyd, vi ikke kan fornemme, er der lys og farver, vi ikke blir var. For en finere sjæl vil de farver, der synes os sarte, være grove, de lyd, der synes os bløde, være vilde og rå.”
Den enormt känslige pekar alltså, kan man säga, hän över den vanliga människans ståndpunkt mot en högre typ och en högre sanning. Tillvaron blir för honom så problematisk, emedan han, så att säga, måste leva i två världar. Jordemänniskans uppfattningsförmåga är väl i allmänhet just så skarp, som den passar henne för hennes liv här. Men snillets är skarpare. Han är å ena sidan icke mer än människa, å andra sidan är han mer. Hans syn är skärpt både för det låga och det upphöjda, och allt lever och strider i honom själv. Utåt måste han leva i en värld som passar för andra — det finnes ännu ingen värld som passar för honom. Han är som en människa bjuden till fest, men som icke kan skaffa den föreskrivna högtidsdräkten.
De andra människorna finna sig lätt och självklart till rätta, men för honom ligger livsproblemet så: att komma till harmoni eller gå under. Han måste finna en punkt där allt väger jämnt, där han kan stå fri och osårbar, och där han kan gilla allt. Han måste lära känna sin egen styrka, som är frihetens förutsättning, och böja sig för nödvändigheten. Om han förklarar allt gott, så är det emedan han finner allt nödvändigt.
Kan man tro på en hela mänskligheten omfattande utveckling mot en ädlare typ, då är ”drömmaren”, ”den märkte”, en utpost på vägen till detta mål, en trevare, ett löfte. I vart fall är han den absoluta sanningen närmare än någon annan. Det poetiska är intet overkligt, nej, det poetiska är strävandet till den högsta sanning. Den djupaste poeten är den mest konkrete. Obstfelder var om någon en ”drömmare”, men han var på samma gång ovanligt konkret, ty han var djupt gripen av livet och sanningen. Om man vill göra en jämförelse: — hur mycket verkligare, fylld med mänsklig ande och mänskligt kött och blod, är icke prästen i Obstfelders En præsts dagbog än Brand, hjälten i Ibsens drama med samma namn. Ibsen hade — särskilt i sina första verk — mycket sant och gott att säga, men han saknade den rätta innerligheten, och därav kommer sig det abstrakta intryck han ger. Han har satt märken i litteraturhistorien på ett helt annat sätt än Obstfelder, men var icke den senare likväl en djupare människa?
II.
Sigbjörn Obstfelder föddes i Stavanger år 1866 i ett strängt religiöst hantverkarehem. Släkten synes ha varit tungt belastad av sjuklighet och svårmod, och Sigbjörn måste under barndomen dela rum och bädd med en vansinnig broder. Han bibehöll under hela sitt liv en stark lidelse för musik och det berättas, att det första han som barn sparade samman slantar till, var till en violin. Han synes även i övrigt, redan såsom barn, ha uppenbarat en säregen läggning. En barndomsvän till honom berättar bland annat om hans egendomliga stämma: ”den viskade; rösten vibrerade som hos ingen annan”. Det är samma stämma, samma lågmälda och intensivt skälvande röst som talar också ur hans böcker.
Han blev student år 1884, studerade filologi, men slog efter någon tid in på en annan väg, och studerade under ett par år vid Kristiania tekniska skola. År 1890 reste han över till Amerika, och var under någon tid ingenjör i Milwaukee. Under hans vistelse i detta nyttans land, gick det emellertid allt klarare upp för honom att han själv var en ”onyttig”. Han höll ej ut. ”Heller vilde jeg”, skrev han under Amerika-tiden i sin dagbok, ”sulte og spille violin end kaste mine dage væk.” Redan året därpå återvände han till Norge.
Sin egentliga diktning började han omkring 1890, och hans första arbete — en samling ”Digte” — utkom år 1893 på ett förlag i Bergen. Han tillbringade sedan sin mesta tid på resor ute i Europa, ådrog sig under sitt kringflackande en lungsjukdom och dog på Rikshospitalet i Köpenhamn år 1900.
Detta är alltså — i all korthet — de yttre förhållandena och händelserna i Obstfelders liv. Mera behöver man icke veta — för övrigt icke ens detta. De största händelserna i en författares liv, finnas i hans böcker. ”Når folk har hvad jeg skriver”, sade Obstfelder själv, ”er det så ikke nok?” —
III.
Menneskene og menneskesjælen er ikke et. Mange av menneskene er små. Deres sjæle skjælver ikke som blomster i vinden, deres sjæle har ingen verdener.
Men igjennem nogle sjæle drager sig verdensvindens åndepust, og de ser dypt ind i verdensblået.
Obstfelder var, som redan framhållits, om någon, en ursprungligt kännande människa. Han ”vande” sig aldrig. Om vi tänka oss, att en människa föddes hit med fullt utvecklade sinnen, hur skulle ej denna människa överväldigas av förundran, då hon lyfte sin blick mot företeelserna omkring sig! På ett liknande sätt se, trots erfarenheten, de vakna, de ursprungliga människorna ständigt på världen.
En främling bland människorna och dock på ett säreget sätt intim med allt levande, sådan var Obstfelder. Ett ensligt träd var för honom som en älskad vän. Han kysser kamelian i sitt rum och hör hur den talar till honom. Han ser upp: — ”jeg så, at himmelen var der. Jeg så, at der var millioner jorde”. Och han står mitt i vimlet bland människorna, och kan icke fatta att han är en av dem. Jag vet ingen som givit så starka och fullkomliga uttryck för denna känsla av främlingsskap som Obstfelder — se framför allt den lilla dikten Jeg ser:
Hela Obstfelder är i denna dikt. Om han än icke skrivit mera än detta, skulle hans namn dock genom dessa rader blivit stort och kärt för eftervärlden. När jag läser Obstfelder, tänker jag på Sager-Nelson, målaren. Det är samma färger i deras verk, samma djupa blick, samma innerlighet, samma skälvande musik.
Obstfelders lyrik — det vill säga hans vers, ty allt vad han skrivit är egentligen lyrik, och hans prosa är icke mindre skön — tillhör det bästa som producerats i Skandinavien i denna art. Hans vers har visserligen icke — annat än undantagsvis, som i den nyss citerade ”Jeg ser” — samma klarhet och ädla disciplin som utmärker exempelvis Vilhelm Ekelunds. Kanske verkar den ibland alltför lös, skissartad, i hast nedkastad. Men den är omedelbar och frisk. Allt är inspirerat. Den lyser av färger och doftar som av daggiga blomsterängar. ”Som de første blåveis og violer da jeg var børn”, så äro hans ord.
Han har en betagande naivitet. Det naiva är lika med det sant mänskliga, och därför ha alla de stora människorna varit naiva. Jesus av Nazareth var det. Även Nietzsche var naiv. Den ryska mystiken hos Dostojevski kännetecknas framför allt av sin naivitet.
Obstfelders naivitet uppenbara sig både i hans djupa allvar och i hans uppsluppenhet. Det finns nämligen i några av hans dikter en lössläppt, nästan sanslös glädje, en oresonlig livskänsla, lik barnets, som, efter ha suttit innestängt en lång vinter, plötsligt kommer ut en hög spirande vårdag. Hör till exempel denna strof ur dikten Orkan:
Då man en gång lär känna Obstfelder, blir han en upplevelse, ett äventyr i ens liv. Man icke blott ”beundrar”, nej, man gripes av honom och älskar honom.
IV.
Varför är det så sällan harmoni i människan, varför lever hon rolös, förbittrad, splittrad — hon som likväl är det fullkomligaste av allt på jorden, skönare än markens liljor? Varför lever hon icke i endräkt och samklang, i lugn och glädje? Varför är det så mycket stök, så mycken grämelse, så många trätor i människornas stora hem? Varför är hon en dubbelvarelse? Varför stiga och sjunka icke släktena liksom havets svala sakta dyningar, stiga lugna mot ljuset för att med samma lugn sjunka i det sköna djupet? — Även de vaknaste utnyttja så föga av de möjligheter som stå dem till buds. ”Gud lever, kloderne ruller, blomsterne dufter om os, farve føder farve, regnbuer stråler, skulde vi ikke synge? — — — Vi siger: veiret er godt i dag! Vi siger: hvilket deiligt solskin! Å nei, se fuldmånen! Og vore hjerter skjælver ikke, vi kaster os ikke ned og takker, takker, takker!”
Alla människor, vilka — såsom Obstfelder — gripits inför det mänskliga, ha förstått detta mänskligt sjuka, men samtidigt burit denna tanke inom sig: den som kunde finna det sanna läkemedlet, återställelsens ”röda droppar”, livselixiret! Den som kunde träda fram mäktig och förvissad och säga med Kristus: ”Min frid giver jag eder!” — Obstfelder har åter och åter blickat in i det mänskliga lidandets problem, sett det från alla sidor. Han har blickat ner i fattigdomens helvete och drömt om en förnuftigare tingens ordning, ett jordiskt tusenårsrike. Han berättar i En præsts dagbog om en utsliten gammal gubbe — en människa dock! — i den mest stinkande förnedring: sjuk, liggande på en eländig bädd, med ohyran krypande omkring sig, eländigare än det sämsta djur. Men han ser in i åldringens blick — och han ser hur den söker sig hän genom fönstret, hän mot det gåtfulla, allt längre, längre. Inför denna blick står han stum; den bränner igenom hela den jordiska lycksalighetstanken. Om han också kunde avskaffa fattigdomen och förverkliga den yttre jämlikheten människorna emellan, vad skulle han väl svara, när människorna kommo till honom med dessa frågor: synden — ångesten — döden? Där kunde han ju ingenting svara. Och kunde han icke hjälpa dem i detta, så voro de ju ändock icke hjälpta.
Obstfelders livspatos var begäret efter en yttersta förklaring; han var en mystiker, en extatiker. Men hans världsbild var ju en annan än de gamles, hans tid en annan: industrialismens, den moderna vetenskapens.
Jag återkommer härmed till ett problem som jag förut — i uppsatsen om Vilhelm Ekelund — flyktigt berört:
Många, och oftast de mest redbara, ha velat se en djup klyfta mellan ”jordiskt” och ”himmelskt”, mellan ”här” och ”på andra sidan”. Formeln har varit antingen-eller. Välj jorden — vilket ju ej är liktydigt med ”denna världen” — eller välj det blå! Tegnér — så biskop han var — föraktade ju djupt den kristet färgade poesin, och med Goethe — för att ej tala om Nietzsche — var ju förhållandet enahanda. Å andra sidan kan man mot dem ställa en man som Kierkegaard som från motsatt utgångspunkt avvisade allt kompromissande mellan det naturliga (jordiska) och det religiösa.
Men är det då så nödvändigt att frågan måste lyda ”antingen-eller”, och kan det verkligen icke tänkas ett ”både-och”? Måste man välja mellan kärleken till jorden och tron på eller sökandet efter det överjordiska? Då vi i detta sammanhang tala om kristet tänkande, syfta vi på den medeltida kristendomen, vilken kände sig pliktig att betrakta jorden med förbundna ögon. Men det torde ha funnits även en annan kristen typ. Såväl hos Jesus själv som hos Franciscus — hur asketisk denne än var — skymtar det en innerlig naturkärlek. De älskade Gud genom naturen och naturen genom Gud. Och hos de kristna typer Dostojevski framställer (till exempel i Mysjkin i ”Idioten” och Sosima i ”Bröderna Karamasov”) finner man en extatisk skönhetsglädje, en underbar naiv intimitet i förhållandet till naturen, jämnsides med en hängiven Kristustro och Gudstro. För min del kan jag icke finna något orimligt däri, att tänka mig en kristen typ — eller i varje fall en religiös typ, ty begreppet religiös är vidare än begreppet kristen — som på samma gång vore en bejakare av jorden och jordelivet och en fast troende på odödlighet och Gud. Frågeställningen antingen-eller förefaller mera konstruerad än naturlig. Det jordiska i betydelsen av det grovt sinnliga ha ju alla andligt strävande, oberoende av riktning i övrigt, funnit neddragande, värdelöst, ”syndigt”. Varför skulle väl den religiöse vända sig bort från den sanna jordiska skönheten — skulle icke hans Gud uppenbara sig däri? Den är lyckligast — säger Emerson — som genom naturen lärt sig att dyrka Gud. Det finnes, så vitt anden är det väsentliga och icke dogmen eller traditionen, ingen klyfta mellan jordisk skönhetsglädje och religiöst allvar.
Obstfelder vittnar om detta. Han var en ”religiös romantiker” och en jordisk skönhetsdyrkare i en person. Hans sista ord var väl detta: sök sanningen i det sköna och genom det sköna. Fann han ett medel mot det mänskligt sjuka, så hette läkemedlet skönhet. Hans sista verk (En præsts dagbog, en bok av sällsynt rikedom och spänning) slutar med en hymn till skönheten, det sant gudomliga och konkreta. Efter allt frågande och grubbel, efter ångesten och skräcken, ser han slutligen solen blicka sig rakt in i ögonen, ”mild, venlig, med et smil som en høi moders, der i uendelig, yppig ro står med sine børn ved de modne, tunge barme, og derfør har råd til at smile salighedens smil — — Intet iled. Alt havde tid”.
Så talar solen till honom denna afton:
”Jeg er større end den mørke tordensky, min herlige rundhed er større end de vilde takkede klipper. Din ånd søger det steile, det grufulde, det mørke. Du tror at finde det vældigste deri. Det mørke er kun ét. I mit lys er der uendelighed.
Aldrig kan du, lille menneske, komme væk fra det, at din Gud er blot kraften, det, der forstår at knuse dig. Du så lynet og du syntes, at du følte det umådelige som aldrig, men lynet er spidst, jeg er rund.
Du tænker dig at din Gud søger dig i mørke, under hæslige skyer; ser du det da ikke nu, kjære lille menneske, at det mægtigste i verden er skjønhed, ja skønhed?
Og kunde du ikke forestille dig, underlige lille menneske, at en Gud, der søgte dig som jeg, klædt i et gevandt av roser, med et smil strålende ut fra det herlige åsyn, at en sådan Gud var større end den ånd, der tramper som stenskred på dine fine nerver?”
— — —
”Dine maskiner, dine love, dine systemer, hvad er det alt mod kvinden, der står midt i den skinnende og duftende sol og lader melken flyde ind i de rosenrøde læber fra de yppige bryster?
Se dem, disse bryster, der er som mig, de er kloder. Roser er bristende sole. Ja, det skønneste dit øie ved på din egen jord, det er skabt i mit og i dens billede.”
All ävlan, alla system, allt vetande är till slut som stoft emot detta, det enda verkligt värdefulla, betydelsefulla och förblivande: liv i skönhet.
Obstfelders skönhetsdyrkan får blott icke missförstås och omtolkas till flack, pervers ”esteticism”. Det var icke den tomma ”sensationen” Obstfelder sökte i det sköna, utan det var undret, tingens förborgade tanke, tron, renheten, själens jämnvikt och glädje.
LITTERATURANVISNINGAR
SIGBJÖRN OBSTFELDER:
Digte. 1893.
To novelletter. 1895.
Korset. En Kærlighedshistorie. 1896.
De røde dråber. Drama. 1897.
En præsts dagbog. Drama. 1900.
Efterladte arbejder, i urval av Viggo Stuckenberg, utgavs efter förf:s död.
De ovan uppräknade fem arbetena, jämte ett urval ur Efterladte arbejder, utkommo år 1917 samlade i två volymer (med en inledning av Carl Nærup) till ett pris av tillsammans 7 kronor å det Gyldendalska förlaget i Köpenhamn. Från samma förlag kan erhållas Efterladte arbejder. Pris 5:—.
[Texten hämtad ur Ragnar Jändels Vägledare, andra upplagan (1921), s. 61–76, samt 90–91. Ändringar: »veldklædte« → »velklædte«, »Jeg ser vist« → »Jeg er vist«.]