Förstasida Böcker Författare Butik Kontakt
Sigbjørn Obstfelder

Sigbjörn Obstfelder.

Sol, solfröjd — det är Obstfelderstämningen. Men inte den solfröjd som man känner, när man går ut i naturen en strålande blå dag och känner, hur solen gjuter sitt varma liv i allt, träd och gräs och blommor, och känner, riktigt känner, hur allt liksom i översvallande tacksamhet sträcker sig uppåt, hur också ens egen själ sväller och jublar mot det ljustindrande där uppe.

Det är inte den solfröjden, som är Obstfelderstämningen, det är något annat. Det är den som man känner, när solen plötsligt strålar in en eftermiddag i ens rum, där man sitter ensam med bekymren. Det kan ha varit en sorg, som lagt sig över en, som i en dröm sköter man det man har för händer, vill hämma gråten, döva sorgen, döva smärtan — men till sist bryter det löst. Då — under snyftningarna — skiner solen med ens in i rummet, skiner på vattenkaraffinen, som glindrar i regnbågens färger, och skiner på vad man har för händer. Det blir så ljust i rummet och så glatt, det är som om det varit en lyckogestalt som svävat in, en av solens budbärare. Och budbäraren säger: ”Se solen finns, och då är det ju dumt att sörja. Varför sörja, när allting är så härligt? Det kan väl vara att kalla skyar ibland stryka fram och skymma solen, men där bakom, där är härskaren ännu, och så länge han finnes, skall det vara härlighet och lycka på jorden.” Så sammansnör sig strupen av gråt och översvallande tacksamhet, och solstoftet dansar sin myggdans i rummet som tusentals lyckoalfer. Sådan är Obstfelderstämningen.

Han är en smärtans diktare, Sigbjörn Obstfelder. Men inte den smärta, som ser allt svart, som i mörk förtvivlan vandrar mot okända djup. Obstfelder är långt från pessimismen. Hans smärta är det tvära avbrottet, de tvära avbrotten, i en stor lycka, ett ljushav av lycka, som bildar bakgrunden till det hela. Jag får komma med bilder, det är det enda, som mera fulltonigt kan säga, vad som ligger i Obstfelders diktning. Det är doft av rosor däri, men när man kommer närmare, ser man taggarna. Det är stora törnesnår, översållade av röda rosor. Översvallande rikligt äro rosorna strödda över snåren, och de dofta. Men taggarna finns där. För Obstfelder — nu väljer jag hans egen bild, och den är den vackraste av dem alla — för honom blir världen en enda stor människotår, som solen skiner genom, och där himmel och hav och buskar och blad och allt, allt speglar sig.


Allt från början har det dämpande smärtefröet legat dolt hos denna soluppenbarelse, Sigbjörn Obstfelder, som föddes en novemberdag 1866 i Stavanger. Det var tryckande novemberluft över hela hans barndom. Föräldrarna voro läsare och uppfostrade barnen under det förfärligaste religiösa tryck. Tungsinne grodde i syskonringen, och Sigbjörn blev tvungen att under en längre tid dela rum och bädd med en vansinnig broder.

Som efter en mara vaknade Obstfelder upp ur barnavärlden. Något hjälplöst tafatt var han väl, när han som 22-årig plötsligt såg sig slungad ut i livet. Han kom till Polytechnicum i Kristiania för att studera till ingenjör. Redan nu började han dikta. Redan nu kände han sig som ordkonstnär. Men sin framtid hade han inte fixerat för sig, allt var ännu kaos.

Så kom den avgörande vändpunkten. 1890 reste Obstfelder till Amerika, ingenjörernas land. Det blev svårt för honom att arbeta här. Nu vaknade hans diktarsjäl, livets makter stormade mot honom och fordrade honom till tolk. Överallt omkring oss sjunger naturen sina sånger, men det är inte alla som höra det. Obstfelder hade ett lyssnaröra, han ville fånga tonerna och återge dem som han hört dem. Så vaknade konstnären till full medvetenhet.

Det var först som musiker han tänkte finna det fulla uttrycket för sin själ. Han spelade på sin fiol dagar och nätter, han arbetade, kämpade, men det ville inte lyckas. Då beslöt han att börja från början, vända hem till Norge och studera till komponist.

Det var 1891 på hösten. Från denna tid ha vi en i ”Efterladte arbejder” publicerad dagbok från hans hand — ett av de intressantaste dokument som finnas, belysande en konstnärs födande och första trevande efter material att arbeta med. För Obstfelder hade i Amerika randats den för en diktare betydelsefulla dag, då naturen för första gången öppnar sitt hjärta för honom. Då förändras världen. ”Verden er ny for mig. Verden er en Toneverden for mig.”

En konstnärs födelse som konstnär är alltid något underligt. Han lever sitt och andra människors vardagsliv, men i hans inre formas själen till lyssnare, och så kan det plötsligt av en oförklarlig anledning brusa inom honom, han känner kosmiska krafter i sitt bröst, och så måste han skapa. Han nödgas därtill. Men vad som tvingar honom till att skapa — det vet han inte, det förstår han inte, det är ”besynderlige forholde”.

Dagboken börjar så:

De besynderlige forholde, hvorfra min musikalske udvikling har udarbeidet sig og under hvis bånd den endnu må gjäre, nöder mig til at begynde disse optegnelser.

Senare skriver han:

Hvad kan jeg for, at jeg er orddigter på samme tid? når det, som jeg intensest föler, som bringer min hele organisme i svingning og fylder mig med skjälven om natten — når det ikke kan udtrykkes i ord.

Jeg må ha det udtrykt, så sandt jeg lever.

Obstfelder blev inte komponist. Men hela hans konstnärsalstring blev musik.

Först kom preludierna — det var ”Digte”.

Det är i allmänhet så svårt att ge en karakteristik av en diktsamling. Bara därför att var och en av dikterna skall vara en värld för sig, ett nytt titthål att se på tingen genom.

Obstfelder var en av de intimaste författare som levat. Liksom under hans livstid vännerna bildade en hängiven krets — ”Obstfelders vän” var nog som lösenord för att främlingar skulle finna varandra — så tror jag, att det är ytterst få författare, som ha så hängivna beundrare som Obstfelder, alla hans vänner äro förbundna med ett osynligt band. Därför få biografierna över mästaren alltid en intim färg — ja, därför skriver också jag som om jag hade framför mig en krets av Obstfelders dyrkare.

Det är musik i dikterna. Rim är något som Obstfelder endast sällan använder. Han tar det till hjälp någon gång, när det erbjuder sig för honom eller han vill ha fram visans luttoner, men eljest är det ett vaggande och hänsvallande, och man låter sig följa med, vaggas med, alldeles som när man vid ett fiolstycke låter drömmarna rinna, rinna och dansa lyckodanser i ett ljuvt andante-land.

Skall jag citera? Egentligen bjuder det mig emot — det är som att rycka växter bort från det ställe där de stå. Men vad säger inte två små rader som dessa:

Vi sad sammen i rögskyer,
vi drömte sammen om livet.

Som dånande kopparmalm ljuder avslutningen av dikten ”Ene”:

Den,
hvem dödsdronningen
har udkåret,
den,
hvem dödsdronningen
elsker,
han
er ene.
Den,
hvem dödsdronningen
når på jord
er nat,
men det i himlens lysfyldte hvälving
er dag,
er bländende, himmelsk dag,
den,
hvem dödsdronningen
har da betegnet,
dödsdronningen, dödsdronningen,
han
er ved jorddag ene.

Och o, en sådan hjärtelyftande lidelse i strofer som dessa:

Mod vil jeg ha hos min gut!
Men for mig skal han falde.
Min gut skal knuse alle,
men jeg vil knuse ham!

Trots vil jeg ha hos min gut!
Men mig skal han lyde!
Blandt män kan han byde —
men knäle skal han for mig!

Barsk vil jeg bli mod min gut!
Kjäle får han ikke!
— med söde ord bestikke
sin dronning!

Stolt vil jeg bli mod min gut!
Dyr er denne kvinde!
Med dåd må han vinde
sin dronning.

— Höjt vilde jeg häve min gut!
adel gi ham!
med hjärteblod vi ham
til min konning!

Alt vilde jeg gi ham, min gut —
kroppen og selvet —
ja, dö i helved
for min konning!

”Digte” är den enda diktsamling Obstfelder givit ut, endast i ”Efterladte arbejder” finnas ännu en del hopförda, mest från samma tid som utgivandet av förstlingssamlingen och överhuvudtaget ganska obetydliga. Diktaren finner andra sätt att uttrycka sin skaparlängtan. När han inte samlar sig till större arbeten i dramatisk eller novellistisk form, så blir det små, lätt nedslängda prosastycken, prosadikter av den innerligaste lyriska stämning. Obstfelder skrev ned dem på vad som fanns till hands, och en stor del har nog kommit till under hans resor.

Resor, det var hans passion. Med den obetydligaste reskassa företog han vidsträckta vandringar på kontinenten, i Thüringen, vid Rhen och — ja ingen vet hur långt han kommit. Så fick han ett statsstipendium för att vistas i Paris. Det blev en lycklig tid för honom, i så måtto åtminstone, som det var här han gjorde sina yppersta saker. Här skrev han ”Korset” och ”De röde dråber”.

Men dessförinnan utkom en interimsbok: ”To novelletter”. Det är två utsökt fina jag-berättelser: ”Liv” och ”Sletten”. I den första visar sig Obstfelder som den smekande, innerligt väna natur han alltid var. Denna dödssjuka isländska flicka med det paradoxala namnet ”Liv” har fört en fattig, ensam tillvaro med ensamma drömmar. Men så får den ett nytt innehåll, när han kommer och ger henne sin varmaste omvårdnad och drömmer drömmar samman med henne.

— Tror du at sneen er smeltet hjemme i dine fjelde nu?

— Hvis sneen er töet i dit land, tör den nok også snart på Island.

— Drömmer du, Liv?

— Ja.

— Hvad drömmer du?

— Jeg drömmer, at Island flytter sig i havet en tomme hver nat. Og lidt efter lidt smelter isen på nordsiden. Om et par tusen år er kysterne blit varme, som om det var i Sydhavet de dykked sig. I stedet for renblomster er der klynger af röde og violette klokker på höje, stolte stängler, og det vimler af fugle og insekter, der blinker som sölv og guld. Stenurene og isblokkene er borte, og der er tykke, uldne Skove, som klär gårdene inde og holder vinden og frosten ude.

I denna novellett är det smärtan, som är mest framträdande, törntaggarna på rosenbusken. Men den andra är bara lycka.

”Sletten” börjar med några satser, som höra till det vackraste jag vet. Det är längtan efter rymd — samma längtan, som driver slätternas son mot bergen för att finna synvidder och bergens son att söka slätternas blånande horisonter. Men trots alla oförlikneliga detaljer har denna novellett som helhet tagen stått för mig behäftad med vissa brister, som förhindrat den att bli ett fullödigt konstverk. Varför? Jag tror mig ha löst gåtan. I mitt inre har jag alltid kommit att betrakta den som ett förspel till ”Korset” och så jämfört. Den jämförelsen tål den inte.

”Korset” ja. Det är en strålande bok, som Obstfelder skänkt hela sitt hjärta. Det är också en sällsynt helgjutet skriven bok. På fjorton dagar var manuskriptet färdigt. Jag vågar inte ens ge några antydningar om innehållet, det skulle vara meningslöst och ett rent förstörande. Men ingen som läser ”Korset, en kjärlighedshistorie” kan undgå att fascineras, det är som man såg in i sömngångarstirrande ögon, och när man slagit hop boken, är det en längtan så obeskrivlig efter att flyga bort — bort till aftonrodnadens färgskimrande purpurländer.


”De röde dråber” utkom inte förrän efter ”Korset”, fastän det dessförinnan varit färdigt i manuskript. Det är Obstfelders enda fullbordade drama. Den som vill göra bekantskap med Obstfelder och tar fatt i denna baken — jag skulle vilja be honom så bönligt jag kan att inte brådska över sidorna för att snart komma till slutet. För Obstfelder hade varje ord en betydelse, och inte ett enda kan tänkas borta utan att störa.

Något drama i vanlig bemärkelse har man svårt att kalla ”De röde dråber”. Det finns egentligen ingen konflikt där — den enda konflikten försiggår i Odd Bergs egen själ. Det finns ingen ”bov” i stycket, denne hjärtinnerlige Obstfelder har inte förmått skapa någon ond karaktär, de äro bara oförstående, de andra, och man har inte rätt att anklaga dem.

Bredvid Odd Berg, kemisten, som söker efter ”de röde dråber”, livselementet, stå de båda kvinnogestalterna härligt tecknade, Borghild och Lilli. Borghild älskar han, Borghild är livet, hon vill draga honom in i dess verksamhetbrus. Men vetenskapen skiljer honom från henne, och han sluter sig ensam i sitt laboratorium. Då är det Lilli, som är hos honom, den hängivna. En ung, sällsam flicka med något vitt över sig — man tänker genast på vad hennes namn betyder. ”Alt hvad Odd siger, må hun for at förstå det gjöre om i vakre billeder.” Jag citerar:

— Jeg liker så godt Orion, jeg. Ved du hvorfor?

— Jo, for det er han, som rår for tiden, ser du. For hvorfor skulde han ellers se ud som et timeglas? Skinbarligen som et timeglas.

— Sekunderne, — sekunderne, — det er egentlig bare nogen bitte, bitte yrende småstene, det, — og så falder de, — og falder og falder, — fra de överste to til de nederste to, men så vender han sig lidt efter lidt, ved du — og så blir de oppe, som för var nede, — og så falder de ned igen, — og slik falder de og falder og falder — i al ävelighed — op og ned og op og ned, op og ned og op og ned.

Er det ikke sådan, at tiden er, doktor?

Som sagt är ”De röde dråber” det enda fullbordade drama vi äga av Obstfelders hand. Förutom detta finnas endast några små dramatiska skisser i ”Efterladte arbejder”. Det sista han sysslade med var ett drama, ”Den siste Konge”, av vilket han fått första akten färdig i utkast.

Också ett annat arbete sysselsatte Obstfelder, men inte heller det blev fullt utfört, innan han sommaren 1900 avled på Kommunehospitalet i Köpenhamn. ”En prästs dagbog” förblev ett fragment. Det är som en dröm, som avbrytes just när det dejligaste skulle inträffa. Vad som finnes kvar betraktar Obstfelder dock som ett avslutat helt — senare skulle följa en andra del. Den ha vi gått miste om.

”En prästs dagbog” är förunderligt storslagen i allt sitt virvlande kaos av tankar. Prästen är en samvetsöm, uppriktig medeltidsmunk, förflyttad till Kants och Darwins tidsålder. Hans hjärta längtar efter ro, men i den moderna världsbilden ser han intet annat än evig rastlöshet, och Gud har dragit sig tillbaka till det outgrundliga. Så vill han utmana Gud, driven av sina pinande tankar. Han går upp mot bergen, snöviddernas ensamhet. Åskan går, och han hånar Jehovah. Då är det en blixt som ljungar mot honom, han faller till marken, det brusar genom hela hans varelse, och i hänryckningens ögonblick hör han namnet nämnas, det namn som är svaret på alla frågor och lösningen på alla gåtor, men som ingen dödlig tunga kan stamma. Det blir frid inom honom, han går ned bland människorna; solen går sakta ned, ”å så vidunderlig, hjertstyrkende sagte”. Och nu strömmar livet mot honom, det är friska, läkande vindpustar som fläkta, när han går dit ned till människorna. Det är spirande liv, där han går, ”furu og birk, hassel og blomst og bäk, og til sist det alt, altsammen, skov og haver og roser og dug og dis og sommer”.

Storslagen är ”En prästs dagbog” i sin formlöshet. Men ändå — jag har inte kunnat värja mig för en jämförelse med en annan dagbok, den schweiziske professorn Amiels egen ”Journal intime”. (På svenska: ”En drömmares dagbok.”) Och då får Obstfelders bok ge vika, ty här är det livet självt som skriver. Man märker genast: detta har tillkommit som konstprodukt under jämförelsevis kort tid, detta är hjärtats egna ord, som det talar till sig självt utan lyssnare, och det har erfordrat ett liv för att formas till slut. Men kanske är det orätt att anställa jämförelser, kanske är det alltför inkommensurabla storheter det gäller.


Det är rätt egendomligt. I ”En prästs dagbog” går prästen efter visionen på höjderna ner till människorna och livet, som jublar kring honom. Men Obstfelder gick mot döden.

Vad han lämnade efter sig? Ett fåtal färdiga böcker, en myllrande mängd av utkast, som i framtiden skulle utformats, och minnet av en personlighet, så barnsligt hängiven, så hjärtevinnande innerlig.

Det är bittert att se en avbruten livsgärning, det är bittert att se den livsfamnande famnas av döden. Ung dog Obstfelder — 34 år gammal. Jag vill inte citera det gamla ordspråket om dem som gudarna älska, men Obstfelder — Obstfelder var älskad av alla.




[Texten hämtad ur Arnold Norlinds Skapande Liv (1929), s. 82–95.]