Af GUSTAF UDDGREN.
En man, hos hvilken lifvet flödade så våldsamt att det alltid beredde honom smärta.
Undersätsig, bredaxlad kom han en till mötes. Första intrycket var: kraft, energi. Men när man så lade märke till detta afblekta anlete med markerade, röda veck öfver panna och kring mungipor, eller när han började tala och de första orden kommo som från en människa, hvilken just öfvervunnit ett svårt lidande, då kunde man ej undgå att undra, om icke ens dessa jättekrafter räckte fullt till för den strid han hade att utkämpa.
När han kom på besök till sina vänner, kunde han sitta länge utan att få ett ord öfver sina läppar. Yttrade han någon enstaka anmärkning, var det med låg röst.
Men plötsligt kunde han bli som förvandlad. Någon hade kanske framkastat ett ord, som snuddat vid honom. Han var med ens eld och lågor. Hans anlete spändes af en våldsam energi, hans tal flöt skarpt och gnistrande med en öfverväldigande logik, som kullkastade alla andra uppfattningar än hans egen, och han beseglade sin absoluta seger med ett uppklarnande småleende...
I sådana ögonblick framträdde hos Obstfelder detta lätta, ljusa, den äkta skaldens särmärke, som är en följd af hans underbara förmåga att tänka alla tankar till slut, att låta allt utmynna i den skönhet, som emellanåt hägrar för hans ögon.
*
Det var, särskildt första tiden af min bekantskap med Obstfelder, som trycktes han emellanåt ned af ett deficit, hvilket han ej förmådde fylla upp. När han var ute bland människor, fick han öfver sig ett drag af den djupaste hjälplöshet, liksom vore han totalt renons på allt, — han den kraftige, hvilken redan beherrskade vidder, dit de andra i hans omgifning ännu ej satt sin fot — en hjälplöshet, som väckte intresse för honom bland männen, och hos kvinnorna framkallade denna hungrande medlidsamhet, som kännetecknar dem så snart de tro sig höra blod rinna.
Att förklara detta deficit skulle vara detsamma som att relatera hela hans lifs historia. Då jag känner endast några spridda drag ur densamma, hämtade ur antydningar under de stunder vi voro tillsammans, delvis kompletterade af ett och annat uttryck i hans skrifter, vågar jag alls inte pretendera, att den bild af Obstfelder jag här söker ställa samman är hvarken fullständig eller absolut korrekt. Den är i alla fall framsprungen ur hvad jag känt vid de tillfällen, då han öppnade sin rika skattkammare för mig.
*
Obstfelder talade ogärna om sitt förflutna. Någon gång kunde man få honom att — som en förklaring öfver ursprunget till hans tungsinthet — berätta om sitt barndomshem, där såväl han som hans syskon ledo under den våldsamma tyngden af föräldrarnes pietistiska religiositet. Denna var dessutom parad med en stränghet så stor, att då en af bröderna drifvits till vansinne af denna vrånga lifsuppfattning, tvungo föräldrarne likväl Sigbjörn att en tid dela bädd med den stackars sinnesförvirrade.
Att dylikt skulle lämna outplånliga ärr i hans väsen, är ju ej att förvåna sig öfver. Och jag har mina skäl för att tro, att broderns vansinne gjutit en droppe gift i Sigbjörn Obstfelders ådror, där den rasade utan att någonsin kunna assimilera sig.
Alla hafva vi ju haft, när vi skulle träda ut i lifvet, dessa »barnauppfostrans» små sura lögner att bekämpa och befria oss från. Men knappast någon torde väl ha haft en sådan frigörningsperiod att genomkämpa som Obstfelder. Den tycktes ha varit så hård och lång, att han ej ens vid 29 års ålder hunnit annat än i tankarne befria sig från de falska »sedlighetskraf» man inpräntat hos honom som ung.
*
Obstfelder nödgades ju också välja sig ett yrke, liksom alla andra måste det i våra dagar. Han valde att bli: brobyggnadsingeniör. Han måtte ha valt det fullkomligt instinktivt såsom den praktiska motsvarigheten till den inre värld som just vid samma tid höll på att taga fast gestalt i hans spirande konstnärsdrömmar. Detta hans ungdomsyrke är nämligen en symbol af hans kommande diktning, där han alltjämt i sina stora ögonblick slår broar mellan nuet och evigheten, mellan individen och universum, mellan lifvet och döden, och från döden tillbaka till lifvet igen.
Detta hans yrke förde honom ut i världen. Först till Kristiania, där han en tid studerade ingeniörvetenskap — samtidigt med att han skref sina första dikter. Efter att ha anförtrott dessa till en god vän, hvilken skulle försöka få ut dem på tryck, bar det så af med honom själf till Amerika. Här återfinna vi honom i juni 1891 i Milwaukee, där han tycks ha genomgått början till den svåra slutkris, ur hvilken han utgick som fullmogen konstnär, men som också var nära att för alltid försänka honom i sinnesförvirringens natt.
Om denna märkliga period af sitt lif har Obstfelder själf skrifvit några intressanta Dagboksblad, hvilka publicerats efter hans död i hans »Efterladte Arbeider», utgifna af den danske skalden Viggo Stuckenberg. Han hade under sin vistelse där ute i Amerika plötsligt gripits af en rent af vild passion för musik. Han tyckes för första gången ha fått höra Beethoven, Wagner, m. fl. utförda af stor orkester och han fattades af ett obetvingligt begär att liksom dessa omdikta sitt inre lif i toner. Han börjar denna sin dagbok med den förklaringen att
»De besynderlige forholde, hvorfra min musikalske udvikling har udarbeidet sig og under hvis band den endnu må gjaere, nøder mig til at begynde disse optegnelser.»*)
[Fotnot: *) Jag citerar Obstfelder på norska på grund af den fasa han alltid uttalade öfver att blifva öfversatt, särskildt till ett så närliggande språk som svenskan.]
Han har gång på gång försökt sig på med något större arbete. Han ville skrifva en roman, men blef snart trött af det. När han så får höra de stora musikverken, vaknar den tanken till lifs inom honom, att det är som tondiktare, som komponist han bör utöfva sitt konstnärskap.
Han skrifver i sin dagbok:
Jeg vilde bli menneskelivets skildrer i musik. Jeg vilde bli realistisk komponist, impressjonist. Jeg vilde oplöse sjælens veer i toneovergange. Åndedragets musik. Alt dette, som gynged, som var rhytmisk — i glæde og pathos — som fyldte mig selv med indre gyngen, og jeg kunde ikke gi det udtryk, og jeg fortviled tilslut om at kunne gi det udtryk. Høifjeldsstilheden, sån som den virked på mig.
*
Hvad kan jeg for, at jeg er orddigter på samme tid? Det gjør mig jo bare så meget dybere og mer istand til at lægge øret til.
Hvad kan jeg for at jeg er orddigter på samme tid? — når det, som jeg intensest føler, som bringer min hele organisme i svingning og fylder mig med skjaelven om natten, — når det ikke kan udtrykkes i ord.
Jeg må ha det udtrykt, så sandt jeg lever.
*
Jeg vil la solen få lov, få lov till at skinne mig lige ned i hjertebunden, så det blir så inderlig varmt og lyst derinde — ned i hjerteroden, så gutten kan få noget saft til vekst igjen, og bli mand engang, og gi folkene »verker».
Jeg vil atter tro — på det vakre...
Dig — strenge, ubønherlige, tugtende liv — dig — strålende, tilslørede, farvedøende, blussende liv — dig — nynnende vuggesang, brusende oratorium — du, som risler i det tilværelsens blodårenet, som omspinder alle myriader af småverdener, som vugger om sit centrum — dig, som jeg forhåner ved disse affekterte, dunkle ord —
knæler jeg for og ofrer mig til.
Tag mig.
Jeg har lidt for at lære dit væsen at kjende.
Han flyr från sitt yrke, han kan ej längre förmå sig till att gå på ingeniörskontoret och arbeta med cirkelbestick och siffror, han stannar hemma hos sin kära fiol och han spelar, spelar nästan dag och natt tycks det. Han är förtviflad öfver att han inte studerat kontrapunkt, inte vet hur han skall bära sig åt för att kunna komponera. Melodi efter melodi rinner fram under hans stråke, men harmonierna? Hvar skulle han ta dem ifrån? Efter några fåfänga försök lyckas det honom dock till sist att komponera någonting som han kallar för »en novellette» så att den hängde samman — ända till pauserna.
Nu är han genast på det klara med att han ej längre kan stanna kvar i Amerika. Han måste hem igen, hem till Stavanger för att få hänge sig åt sin nya konst och — för att få studera den. Samtidigt får han underrättelse om att hans förstlingsdikter funnit en förläggare och nu finns det ej längre något som kan hålla honom tillbaka.
Denna hans musikpassion utmynnar slutligen efter hans hemkomst i en svår själskris. Jag vet ej om några yttre missräkningar vid hemkomsten bidragit till att framkalla densamma. Själf förklarade Obstfelder alltid, att han vid denna tidpunkt fått idén till en stor ny världsförklaring och att han var så ifrigt sysselsatt med att reda ut densamma, att man tog honom för vansinnig. Just när han lyckades få den ena stora systemkedjan efter den andra att knyta sig samman, när han satt i sina allra vackraste tankar, hände det som oftast att han öfverfölls af en brutal dårhusvaktare — man hade inspärrat honom på ett hospital — hvilken slog honom tills han ej längre förmådde röra sig.
Men Obstfelder hörde till dem som kunde stirra in i det mystiska öga, bakom hvilket det stora okända döljer sig, utan att för alltid fascineras af detsamma. När han sett hvad han ville, vände han åter ut i lifvet, lastad med rikedomar, som ej hans återstående lefnad räckte till att utmynta.
— Alt hvad jag numera skrifver har jag tänkt ut under den tid, då man trodde mig vara vansinnig, förklarade Obstfelder.
*
Redan hösten 1892 har Obstfelder börjat skrifva igen. Det första jag kan finna af honom i tryck efter hans svåra kris är en liten vacker prosadikt kallad »Hustru» och daterad Brüssel nov. 1892.
Obstfelder hade redan tidigt haft en ständigt gnagande reslusta. Han hade en gång som ung med endast hundra kronor på fickan och förklädd till arbetare företagit en hel liten forskningsresa rundt norra Europa. Jag vet ej allt hvar han hade varit, men han hade öfverallt i Tyskland rest uteslutande på 4:de klass, hade bott på de billigaste logementen och slutade sin resa i Stettin, därför att en arbetare där öfverföll honom med okvädningsord för det »han såg ut som arbetare, men bar pincenez.»
Från och med hösten 1892 var han också jämt och ständigt på resande fot. Men till en början under de mest enkla ekonomiska förhållanden. Med ett belopp så litet att de flesta andra skulle ha svultit på detsamma, redde han sig bra hvarhelst han kom.
Och från denna tid slog hans diktning ut i full blom. Han skref inte längre vers utan hade funnit den nya prosastil, som han sedermera allt mer och mer utvecklade. Några större arbeten kunde han då ännu inte samla sig till, men han diktade en mängd af dessa små härliga prosabitar, af hvilka de flesta publicerats lite här och hvar i tidskrifter och tidningar.
*
När man emellanåt fick honom på riktigt godt humör, kunde han draga upp ur innerfickan på sin kavaj en hel packe med små papperslappar, hvar och en fullskrifven med tät nästan mikroskopisk stil: det var hans prosadikter. Och han tog någon i högen, som han tyckte passa för tillfället och läste upp med sakta röst. Men han läste — han deklamerade inte, ty all deklamation var honom vederstygglig — så att hvarje ord kom till sin rätt genom sig själf och så att rytmen, musiken bakom orden, — det viktigaste af allt — skänkte åhöraren alltjämt nya uppenbarelser af skönhet.
Man fick en djupare förståelse af Obstfelders dikter, när man så hörde honom själf framsäga dem. Många af dem hafva en anstrykning af improvisation, men detta utplånades och blef till en bisak, när man märkte hur väl afvägdt hvarje ord var, hur fast hvarje sats var komponerad så att den ej tillät den minsta ändring, ej ens att man uteglömde ett enda komma eller streck. Men han tycktes ge dem denna improviserade form, därför att han ville att de skulle komma fram som ett utbrott, någonting som han ej längre kunde hålla tillbaka utan som han nödgades sägas så att alla skulle höra det.
Jag vill ej göra mig till någon vägvisare i Obstfelders diktning. Den som ej besitter nog andakt att på egen hand söka sig väg in genom deras säregna labyrint, han har alls inte där att göra. Men skulle det finnas någon som ej känner Obstfelder och som någonsin hyst en åstundan att få lyssna till en röst kommande så nära från själfva ursprunget till allt hvad diktning heter som möjligt, till honom skulle jag vilja säga: är ditt hjärta och din själ tomma, finns här nya rikedomar att fylla dem med!
*
Obstfelder sökte ofta i sina dikter att med osynliga länkar knyta evighetsringen i tillvaron.
Han sade själf en gång:
— Jag har nog ändå skrifvit ett och annat ord som de där hemma inte ska glömma utan som skall bli bestående.
Och som exempel härpå anförde han ur skildringen af en julafton ute i Amerika, där han setat i ensamhet och tänkt på sin döda moder, hurusom:
Sådana dubbelmeningar som denna, där han med så enkla medel plötsligt låter fantasiens eldstråle göra ett språng ut i oändligheten, finner man många i hans dikter. Men man måste då läsa dem med varsamt öga, ty det kan hända, att man går dem förbi utan att märka dem.
*
Det var vintern 1894–95 jag träffade Obstfelder här i Stockholm. Han hade då endast publicerat sin första lilla samling »Digte», utgifna på John Griegs förlag i Bergen 1893. På hösten 95 utgaf han endast ett par små noveller, af hvilka särskildt den ena, »Sletten», är något af det vackraste han skrifvit.
Redan i början af samma år hade han emellertid lämnat Stockholm. Han företog under maj månad en fotvandring från Berlin till Paris, d. v. s. han vandrade först genom en del af de vackra bergstrakterna i västra Tyskland, så reste han ett stycke på järnväg, — så långt pengarne räckte — och så slutligen vandrade han fram till Paris, dit han ankom en afton just som hans landsmän firade sin 17-de-maj-fest på Café de la Regence.
Denna vår i Paris botade honom för hans värsta tungsinthet. Dessa lätta, glada, grunda människor han här träffade befriade honom från det som tyngde honom mest af allt och han gick en ny framtid till mötes, full af förtröstan och medveten om att han ännu egde alla sina krafter i behåll.
När jag mötte honom här i Stockholm en gång längre fram på sommaren, var han upprymd och glad. Han beklagade visserligen att han ännu infe kunnat samla sig till att skrifva något stort och afgörande, men nu låg lifvet öppet för honom och nu skulle det nog snart komma.
Det kom emellertid inte förr än cirka ett år senare. Sommaren 96 mötte jag Obstfelder en dag på Boulevard St. Michel i Paris. Vi nickade åt hvarandra, men han gick skyndsamt förbi. En vecka efteråt mötte jag honom ånyo på precis samma plats. Nu stannade han och jag kunde förstå, att han denna gång kommit för att söka upp mig.
Han berättade att han lefvat en hel månad i Paris utan att ha umgåtts med en människa. Han hade sökt ut åt sig ett okändt litet hotell bakom Pantheon, alldeles nere vid Jardin des Plantes, och där hade han nu börjat på sitt första större arbete, en roman. Men nu började han känna sig alltför ensam.
Jag måste gå med honom till hotellet och se hur trefligt han bodde. Men jag fann tvärtom att han höll till i ett det ogemytligaste lilla gårdsrum man kunde tänka sig. Det var i alla fall här de första bladen af »Korset» kommo till världen.
Han flyttade visst redan dagen därpå öfver till det lilla »Hotel des Americains» vid rue de l’Abbé de l’Epée, där en mängd skandinaviska författare och konstnärer haft sin varelse före oss. Här skref han nästan dag och natt på »Korset», så att han på fjorton dagar hade både fullbordat och renskrifvit denna berättelse samt afsändt manuskriptet till Gyldendalske i Köpenhamn.
Dessförinnan hade han en natt läst upp hela boken för mig. Den var så helgjuten, så skrifven i ett enda andedrag, att man ej kunde annat än ryckas med af densamma. Dock kunde jag då ej göra mig en föreställning om att den skutte blifva en så stor litterär succes som den blef, genast den utkommit i tryck.
Några dagar efter dess afsändande kom Obstfelder in till mig med ännu ett fullbordadt arbete. Det var manuskriptet till ett drama, »De Röde Draaber», hvilket han skrifvit hösten förut och som han nu fått tillbaka från den norska skådespelerskan fru Dybwad. Hon kritiserade det och fann att det borde delvis omarbetas för att lämpa sig för scenen.
Obstfelder läste upp det. Ju mer han läste dess mer häpnade jag. Hvarje replik, hvarje scen hade en fulländning och ett djup, som ingen samtida uppnått efter Ibsen. Här var Obstfelder mästaren, här hade han äfven på den dramatiska diktningens område nått fram till den stora konst som man väntat sig af honom.
Jag bad honom ej bry sig om skådespelerskans kritik. Därför att hon på ett öfverlägset sätt lyckats tolka en del moderna dramatiska figurer och fastän hon var den enda — förutom honom själf — som kunde framsäga hans dikter, var det ju icke sagdt att hon ägde förutsättningar för att kunna förstå detta hans nya drama.
Men han stod fast vid, att han skulle omarbeta det. Han förklarade att han hade en så ovanlig smidighet i att sätta sig in i samma stämning som då han första gången skref en sak — och jag har verkligen många gånger sett honom med mästarehand göra retuscheringar — att det var, förklarade han, alls ingen fara för att han skulle spoliera det han redan åstadkommit.
Jag återsåg aldrig Obstfelder efter den sommaren i Paris. Men när jag efter ett par år fick läsa »De røde draaber» i tryck, kände jag tyvärr ej igen dem. Den mäktiga stämningen, detta djup med den egendomliga klarheten öfver sig, hela den med fulländadt konstnärsskap utförda dramatiska byggnaden, af allt detta som så entusiasmerat mig i originalmanuskriptet kunde jag endast återfinna några få spillror i det tryckta verket.
Har han förstört sitt första manuskript? Eller finns det måhända kvar?
*
Efter denna tid förlorade jag Obstfelder ur sikte. Han begaf sig från Paris direkt till en liten dansk fiskareby, Thurö utanför Svendborg. Härifrån skref han till mig ett bref, fullt af sprudlande fin humor, däri han skildrade sin omgifning på ett glänsande sätt — såsom en motsats till hans egen dystra, gnagande ensamhet.
Jag beklagar att detta bref förekommit eller måhända brunnit upp, ty jag skulle ha velat anföra det som exempel på det sprittande goda humör Obstfelder i riktigt ljusa stunder kunde vara i.
— Det är måhända dumt af mig, förklarade han en gång, att jag inte skrifver »humoristiskt», då skulle jag bestämdt ha det mycket bättre ställdt för mig. Ty jag började ju som »humorist» och det ligger för mig så nära till hands.
Men han var i alla fall stolt öfver att han aldrig försyndade sig mot sitt konstnärssamvete genom att skrifva någonting »humoristiskt» — han uttalade alltid det ordet med ett hånskratt i stämman. Jo vars, han skulle gärna vilja göra någonting med den konstnärliga humor som kännetecknade några af de tyska nyromantikerna, där skrattet hela tiden hölls tillbaka, såsom i Peter Schlemyl, mannen som förlorat sin skugga.
Men någon sådan kom Obstfelder sig aldrig för med att skrifva. Han hade andra och viktigare uppgifter att fylla.
*
Det är mig obegripligt, hur den eldmänniska jag skildes från 1896 endast tre år efteråt blifvit förvandlad till en åldring, hvilken — medveten om att han låg på sin dödsbädd — uppbjöd sina sista krafter för att afsluta det verk som han betraktade som sitt litterära testamente: »En præsts dagbog». Men trots sjukdomen äro hans själskrafter oförminskade, de tyckas snarare ha ökats, hans eld glöder våldsammare än någonsin och han frågar sig själf:
»Hvortil har jeg al denne glød, der er, som den vilde brænde mine porer til kulstøv?»
När han så fullbordat detta sitt testamente, detta sitt glada budskap till folken, när han själf nått fram till den stora klarheten och stiger ned från sitt Sinai för att förkunna den, då faller pennan ur hans hand och hans själ lämnar stoftet.
Har han månne redan förkunnat den? Jag tycker mig höra mäktiga vingslag i rymden, då jag läser dessa sista blad af den döende skalden. Är det en ny själ för ett nytt århundrade han manat fram? Han dog just då morgonrodnaden tändes.
[Texten hämtad ur Varia, nr 5 årgång VII (1904), s. 289–295.]