Varför lever inte människorna i fred över gränserna? Är det helt omöjligt? Jag tror inte det är så mycket folkens krig det är fråga om, när det skall bli krig, som politikernas krig. Underbart detta att så få kan ha så stor makt! Men vad jag vill komma fram till är att jag anser att världen kan göra en fred nu. Vi är mogna för det. Trots allt har vi en fred i våra händer, såvida vi vågar. Satsen i spelet är våra liv. Vi har dem att vinna i förgyllda skick eller vi har dem att förlora i det skick de befinner sig nu.
Är det helt omöjligt att få till stånd en uppgörelse, en internationell överenskommelse, där samtliga stater, samtliga länder och områden vid ett visst klockslag, ett visst datum stoppar all fortsatt tillverkning av krigsmateriel och total nedrustning sättes i gång under kontroll? Polismakt blir nödvändig — polis och inte arméer. Vi behöver inte arméer längre. Vi skall våga satsa på våra inre krafter, de outnyttjade vita fält vi har! Visst skall vi våga sitta vid förhandlingsborden utan vetskapen om att vi har vätebomber till vårt förfogande, att vi har folkarméer!
Det är inte något betryggande sätt att uppnå fred genom att vara rustad till bristningsgränsen och sedan resonera om att ingen vågar börja. Om jag lägger mig i en enorm fysisk träning, övar min kropp med hantlar och viktstänger och genomför ett strängt gymnastikprogram, så fordrar dessa muskler en utlösning, de pockar på att användas. Ju bättre tränad jag är, ju mer vill jag slåss.
Våld kan vara pockande på starka kroppar, och ”dalt” är icke ”manligt”. Ändå skall ingen muskelknutte i sitt hjärta förneka hur han älskar det det som är mjukt och vekt. Det är fundamentala ting jag pratar om. Jag vill bevara liv och därmed allt som jag anser vara värt att finnas till för. Våld bör vi avhålla oss ifrån. Vi vinner enormt och vi har en liten chans att i nu levande generationer få uppleva den trygghet icke väpnad aggression kan innebära. Vi har en enorm chans att skriva människohistoria. Inga arméer från och med vår tid!
De gigantiska pengar vi då spar bör gå till de hungriga, de frysande, de sjuka, hemlösa. Vi kan få varenda individ på denna jord att leva en dräglig tillvaro!
Vad jag här har framlagt är naturligtvis varje människas dröm. Låt oss inte drömma längre då, utan göra det! Vi kan. Låt oss visa varandra att det går att umgås utan gevär eller handgranater. Låt oss våga våra liv till detta.
Naturligtvis har vi en möjlighet att inskränka oss till bara en nation — vår — ifall det hela skulle misslyckas internationellt. Ett land bör då visa den övriga världen att det vågar leva en människas liv på en högre nivå. Vågar vi detta eller skall vi fortfarande i många år hålla oss på ett primitivt stadium? Tänk inte bara nationellt med Du gamla du fria och blå-gult, flytta ut gränserna och omfatta allt! Liv är för värdefulla att användas som spelmarker på en döds bord.
[Ur en bildtext:]
Skådespelaren Per Oscarsson har övergivit Thalia och bosatt sig på en gård i Torpa, där han ägnar sig åt allvarlig meditation. Under midsommarhelgen skrev han detta inlägg om behovet av total nedrustning och hjälp åt underutvecklade länder.
[Texten hämtad ur Stockholms-Tidningen 3/7 1960.]