Minna Canth, den finska författarinnan, hvars dram, ’Arbetarens hustru’, torde lefva i Stockholmspublikens minne, har fått ett nytt skådespel uppfördt på finska teatern i Helsingfors.
Om det nya stycket, hvars titel är ’Kovan onnen lapsia’ (De vanlottade), yttrar Helsingfors Dagblad bland annat:
Ett sammanfattande omdöme om pjesen är svårt att fälla inom ramen af några rader och innan de nervskakande intryck, man ett efter annat erhållit, hunnit i någon mån jämna ut sig. Ett torde dock genast kunna konstateras: hufvudintrycket var icke gynsamt, dels och i främsta rummet för de många gräsligheter, författarinnan fört fram på scenen, dels emedan den tillspetsade form, hon gifvit vissa tendenser, låter en misstänka, att hon vill förfäkta dem i hela deras vidd. De hemska scenerna — af styckets personer återstå vid slutet endast två, som icke dött i sotsäng, i kramp eller genom mord, alt på scenen, eller som icke häktats dersammastädes — medföra dessutom särskilda obehagliga longörer, hvilka säkert utan afsaknad hade kunnat undvikas. Detta gäller i synnerhet sista akten, hvars pinsamma långdragenhet icke afhjelpes genom att mördade begynna spöka och dylikt.
Att författarinnan i alla dessa saker skjutit så vidt öfver målet, verkar derhän, att hennes arbetes förtjenster icke få rum att träda fram. Sådana finnas dock, som man kan vänta, i mängd. Första akten är ypperligt skrifven — en dialog, som flyter som vatten, kvicka, lätt fallande repliker och en raskhet i kompositionen, som gör, att man dubbelt märker trögheten efteråt. Några typer äro förträffliga och flere situationer värdiga den skarpsyntaste folkskildrares penna.
Nya Pressens dom öfver stycket lyder som följer:
Detta stycke visade sig vara af utmärkt dramatisk verkan. Med realistisk kraft har författarinnan här teckn[a]t de hungrande och arbetslösa arbetarnes bittra lif, hvilket mången gång slutar i fängelset. Det är tvänne stora drag, som äro utpräglade hos de personer, författarinnan för fram på svenen, den fromma rättskaggenheten och sammanhålligheten i olyckan. Det är för att få pengar till mat och läkemedel åt en dödssjuk gosse, sedan fadern mist sin arbetsförtjenst, som styckets hufvudperson, sjelf en brödlös arbetare, anstiftar mordbrand och gör inbrott, och det är på egen angifvelse, att han misstänkte pengarne vara stulna, som den sålunda hulpne föres i fängelse.
[Texten hämtad ur Aftonbladet 1888.11.15.]
Finsk naturalism. Som vi förut nämt, har ett skådespel, kalladt »De vanlottade», af fru Minna Canth, väckt betydligt uppseende i Helsingfors, der det uppfördes en enda gång på finska teatern. Finsk tidskrift lemnar i sitt senaste häfte en skildring af innehållet och tendensen i det märkliga stycket, som äfven hos vår svenska allmänhet måste kunna påräkna intresse.
Denna première — yttrar artikelförfattaren, Raphael Hertzberg — var en succès, som lofvade en lång rad af föreställningar. Det är också icke af dramatiska skäl stycket blifvit nedlagdt, utan af religiösa och sociala. Det parti, som har inflytande öfver finska teaterföretagets ledande män, har nämligen stämplat stycket såsom en skamfläck för landet och den finska teatern, emedan det altigenom skulle vara en predikan til förmån för nihilism och socialism. Så förhåller det sig emellertid ej. Den förmenta nihilistiska och socialistiska tendensen är nämligen ingenting annat än en kringstrykande österbottnisk arbetares hätska och vildsinta vredesutbrott med anledning af, att ett pågående järnvägsarbete, af hvilket en mängd arbetare väntat arbetsförtjenst under vintern, plötsligt skall afbrytas. Han har förgått sig mot arbetsbefälet och gjort sig lös ur polisernas händer samt måste derför dölja sig med några andra arbetare i skogen. Alt detta, men i synnerhet nöden och eländet i en fattig arbetares, Antti Waaranens, hem, hos hvilken han rönt vänlighet och godhet, förmår honom att först tända på en lada, tillhörig en [r]ik bonde, och sedan, då folket är ute för att släcka, stjäla pengar. Redan för denna gerning fasar han inom sig, men hans samvetskval stiga till gräslig förtviflan, sedan han med österbottningens urgamla snabbhet att taga till knifven dödat en af religionsgrubbel galen arbetare, som hotat att angifva honom. Han söker tysta sitt samvete med bränvin och stormodiga ord om den fattiges krig mot de rika, men förgäfves, och det samhälle han hotar tar i kronobetjeningens skepnas hand om honom. Att tro, att Minna Canth velat låta denne kringstrykande österbottning vara bärare af en samhällsomstörtande lära, som hon hyllar och för hvilken hon vill göra propaganda, är så naivt, att man sannerligen ej vet hvad man skall säga derom.
Styckets tyngdpunkt och kärna är att sökas i Antti Waaranens hem. Ehuru härjadt af olycka och nöd och på det bittraste pröfvadt, fasthåller dock detta hem vid de tänkesätt, som utgöra det finska folkets lifskraft: att redlighet och ett godt samvete äro lifvets högsta goda, och att olycka och det tunga ödet äro något, som menniskan i undergifvenhet måste bära, såsom pålagdt af en högre makt. När Antti fått de stulna pengarne, förebrås han af sin hustru för att han tagit emot dem, och hon hotar att sjelf ange honom för länsmannen, om han använder något af dem. Och detta gör hon, fastän hon ej på flere dagar smakat en bit. Vid undersökningen uppmanar hans hustru honom att öppet tillstå, att han visste penningarne vara stulna, ehuru hon vet, att fängelset väntar mannen för en sådan bekännelse. Och den redlige Antti, som för ett ögonblick låtit nöden förmå sig att tysta samvetets röst, lyder sin hustrus råd. Han föres bort med de andra, och hans hustru blir ensam kvar i det sköflade hemmet, der ett litet barn ligger i vaggan, ende sonen nyss dött efter långa lidanden och den af svält och uppskakning våldsamt andripna halfvuxna dottern vid faderns bortsläpande fallit i kramp. Men den svårt pröfvade kvinnan faller i ångest på sina knän. Vore det icke förklarligt, om hon efter alt detta skulle tvifla på en allgod försyns ledning? Men hon räcker upp isna händer och ropar: »Herre, herre, herre! Jag tror! Hjelp du min otro!»
Totalintrycket af stycket är gripande och vore det än mer, om ej österbottningen med sina stortaliga anarkistiska fraser stundom skulle förefalla något enformig. Men just denna öfverdrift behöfves, för att deras ihålighet skall blifva tydlig för alla och att de ej må få ens det sken af sanning och berättigande, som deras måttfulla och sansade användning i ett stycke, som har till uppgift att framhålla sociala skuggsidor, eljes nödvändigt skulle få. Hvad styckets tendens för öfrigt beträffar, så är denna att söka blott i det intryck stycket gör på hvarje åskådare: att det ges mycket oförskyldt lidande bland de arbetande, hvilket det vore samhällets och de förmågnares menskliga pligt att söka förekomma och lindra; att hårdhet mot nödlidande blifvit en tradition, äfven der en ringa hjelp skulle medföra verksam lindring; att mången i grund och botten redlig menniska genom brist och nöd drifves in på brottets bana, samt att lagens straff i många fall och i synnerhet dödsstraffet är onödligt strängt, emedan det brottslige med mycket lindragare medel skulle kunna återföras till det rätta. Att författarinnan skjutit öfver målet genom att i ett för verkan från scenen beräknadt arbete hopa så mycken fasa och gräslighet, kan deremot ej förnekas.
[Texten hämtad ur Aftonbladet 1888.11.30.]