började i lördags sin speltermin under hr Albert Ranfts ledning. Nyfikenheten på de nya styckena och tillfället att få återse fru Håkanson och hr Svennberg som nu för första gången äro fast anstälda vid en stockholmsscen — hade fylt salongen med en publik, där det literära elementet var starkt representeradt.
Aftonens program bestod af en liten dram och en pariserfars. Den förra — Ugglan, af norske författaren Gabriel Finne — utkom på trycket för två år sedan, men tyckes hittills ej ha blifvit uppförd på någon scen. Gabriel Finne — född 1866 i Bergen — betecknas af norska kritici som den mest kraftiga talangen bland de yngre norska naturalisterna. Hans arbeten omtalas som ojämna, brutala, hänsynslösa ibland, men i hög grad liffulla och bärande inom sig många möjligheter till utveckling. Hans böcker — »Filosofen», »Doktor Wangs Börn», »Unge syndere» och »To damer» — ha alla gjort intryck af att vara tillkomna under en tid af jäsning hos en obändig och begåfvad ung författare af ett starkt utprägladt temerament.
»Ugglan» — hvars ämne och hållning äro mera novellistiska än dramatiska — skildrar samvetskvalens förödande makt hos en ung äkta man, som i ett otillräkneligt ögonblick låtit bedåra sig af en kokett kvinna — hustru till en af hans vänner, — och svikit sin plikt mot sin unga hustru, som han älskar och som älskar honom.
Förseelsen antager i hans fantasi en helt annan betydelse än de egt i verkligheten. Då han hör att denna kvinna, som han sedan aldrig återsett, sjunkit steg för steg och ödelagt sin makes lif, anklagar han sig som skyldig till hennes fall och all däraf härflytande olycka. Samvetskvalen äro den uggla, som ropar till honom i nattens tystnad och hvars skri bådar ofärd, han är nära vansinnets gräns, han har hallucinationer, hans bedragne vän visar sig för honom om natten som en hämndens ande än i skepnad af en utsvulten landsstrykare, än i sin rätta gestalt, hotande och gäckande. Först när den marterade mannen slutligen flyr i sin hustrus armar och hos henne möter endast hängifvenhet och ömhet, vika skräckbilderna och där öppnar sig utsikt till fred och upprättelse.
Teckningen af samvetskvalens växande och ädeläggande makt är gjord med en intensitet och en väl beräknad stegring, som ej lemnar åskådaren oberörd; slutscenerna, då den marterade mannens inbillning framkallar bilden af hans offer, äro af mycken verkan. Men som helhet verkar stycket tungt och släpigt, de upprepade redogörelserna för hvad som före ridåns uppgång händt styckets personer och öfven andra personer, som åskådaren ej får se, verka tröttande. Det dröjer alt för länge, innan det hela får dramatisk rörlighet och innan man börjar intressera sig för den själssjuke mannen. Och motiveringen af det ögonblickliga omslaget i styckets slutscen är otillräcklig. När ridån faller, är åskådaren icke rätt öfvertygad om att »ugglans» röst hädanefter skall vara förstummad, den sjukes själskval borta för alltid.
Stycket skulle säkert vara bättre att läsa än att se på scenen, i fall det ej fått ett så altigenom förträffligt utförande. Såväl hr Svennbergs som fru Håkansons spel i »Ugglan» tillhör det mest förstklassiga, vi ha tillfälle att se på en svensk scen — två prestationer, utmärkta lika mycket för konstnärlig smak, intelligens och karakteriseringsförmåga som för enkel, osökt naturlighet. Herr Svennberg gaf mannens uppjagade själskval lika illusoriskt och gripande som fru Håkanson hustruns stillsamma sorg och längtan innerligt, känsligt och beherskadt. Hr Lavén var fullt på sin plats som det sunda, nyktra förståndets målsman, och hr Eliasson var förträfflig som spöket, hvars uppträdande och sätt att tala var stämdt i den alldeles rätta tonarten. Späkscenen är svår att framställa, den kan lätt slå öfver i det parodiska — utförd så väl som här var fallet af de båda medverkande, gjorde den fullt afsedd verkan.
»Ugglans» framgång kan knappast sägas var annat än half. Men det applåderades lifligt efter ridåns fall — och det är långt ifrån alltid våra skådespelare äro så förtjenta af bifall som fallet var denna gång.
Efter den dystra norska dramen följde så ett »lätt» efterspel, Maskeraden af Bisson och Carré. Lustspelet — »La veglione» — gafs på Palais Royal teatern i Paris i januari 1893 och vann en rätt anständig men alls ingen lysande framgång — det spelades summa 48 gånger. Kritiken fann stycket lustigt men dess upptåg alt för gamla och vanlig. Första akten är bäst — dialogen är här späckad med kvickheter, den ena repliken lustigare än den andra. Äfven de följande akterna hålla humöret uppe, om de också ej i osökt komik kunna mäta sig med styckets bärjan. Det hela är gjort med lika mycken liflighet som skicklighet och reminiscenserna efter Dumas’ »Francillon» i sista akten mycket fyndigt anbragta.
Också detta stycke spelade i den rätta tonarten, raskt och genomgående uppsluppet. Hrr Eliasson, Ranft och de Wahl voro alla i sitt esse, fröken Rustan — förträffligt maskerad som en fruktansvärd fransk borgarfru — altigenom hägkomisk och fru Eliasson nätt och treflig.
Publiken var vid mycket glad stämning, och bifallet var liffligt.
Det är naturligtvis alt för tidigt att nu söka ställa något horoskop för Vasateatern under dess nya ledning. Af ett så godt och jämnspelt sällskap som eliten af det Ranftska — nu tilläkadt med ett artistpar, sådant som fru Håkanson och hr Svennberg — bör publiken kunna fordra prestationer af ganska framstående slag.
G—g N.
[Texten hämtad ur Aftonbladet 9/9 1895.]