inledde i lördags sin första säsong under direktör Albert Ranfts ledning inför en — naturligtvis — alldeles fullsatt salong, bland hvars publik ej många torde ha fattats af premièrernas förstående och intresserade habituéer och ännu färre af de pligtskyldigast närvarande ordinarie och extra ordinarie teaterbedömarne.
Premièren blef — detta kan genast med nöje konstateras — ett lyckosamt omen för den företagsamme och mångfrestande direktören, hvilken i närvarande stund förfogar öfver resurser som ingen annan teaterledare i vårt land. Icke mindre än tre olika sällskap arbeta nemligen, som man ver, i detta nu samtidigt under hans spira i Thalias tjenst, två här i Stockholm; på Vasa- och Djurgårdsteatrarne, ett i landsorten. Han kan, om han vill, och vi antaga att viljan här vid lag icke brister, under den nu så lyckligt började säsongen erbjuda hufvudstadspubliken en sällsynt omvexling, i det hans repertoar, i följd af ofvan antydda gynsamma förhållanden, förmår omfatta både det moderna skådespelet, komedien, farsen och operetten. Och när den sistnamda konstarten åter uppenbarar sig på den scen, det den i så många år varit som barn i huset, har han i sin kapellmästare, hr Björn Halldén, en man, som förut visat sig vuxen att i detta hänseende fortplandta och vidmakthålla de gamla, goda traditionerna.
I lördags framfördes en bit modernt skådespel i Ibsens manér och ett helt stycke äkta parisisk fars. Båda slogo våldsamt an på publiken, dett förra stycket dock mindre för sin egen skull än genom det förträffliga utförandet, det senare genom bådadera. »Ugglan» och »Maskerade», representerade två hvar andra himmelsvidt morsatta dramatiska rigtningar, bildade till sammans ett introduktionsprogram, hvilket antagligen ej på länge skall behöfva utbytas mot ett nytt.
»Ugglans» författare, norrmannen Gabriel Finne, är, som förut anmärkts, starkt påverkad af sin verldsberömde landsman och vandrar mera oförfäradt än framgångsrikt fram på den symbolismens stråt, som denne, Hauptmann, Maëterlinck och andra moderna dramatiska författare före honom slagit in på. I Finnes stycke är det samvetsqvalet, det naggande, tärande, till vansinnets eller sjelfmordets afgrund drifvande samvetsqvalet, som symboliseras.
Arthur Höjer (hr Svennberg), en ung norsk ingeniör, sedan tre år gift med den intagande, rena och högsinnade Gunhild (fru Håkansson) blir, efter att i början af sitt äktenskap ha varit den lyckligaste och gladaste äkta man under solen, på en gång sorgbunden, häftig, nervös och säker till och med att dränka sina bekymmer i glaset. Hemligheten med detta för Gunhild alldeles oförklarliga förhållande är, att Arthur, i följd af omständigheter, för hvilka det är onödigt att här redogöra, begått ett brott både mot den äktenskapliga troheten och mot vänskapen — det är hans vän, pedagogen Mosjöens lättsinniga maka som inledt honom i frestelsen — och detta plågar honom nu med så gräsliga samvetsqval, att han aldrig, hvarken natt eller dag, har någon ro och, i ordets fulla mening, ser spöken, om icke just midt på ljusa dagen så åtminstone när mörkret faller på. Hemskt och dystert ör det också i den ödsliga fjellbygd, det de båda makarne och deras lilla barn slagit upp sin provisoriska bostad i en — i förbigående sagdt »forbausende» [=överraskande] luxuöst och konfortabelt inredd — vaktstuga vid den jernvägsanläggning, hvilken ledes af den unge ingeniören.
Den olycklige mannens hallucinationer, sist antagande den bedragne, på scenen lifs lefvande framträdande äkta mannens gestalt, leda slutligen till ett skakande utbrott, hvilket utgör styckets kulmen och efterföljes af ett ögonblickligt lugn och en förklaring samt en försoning med Gunhild, hvilka visserligen verka välgörande på både de uppträdande och åskådarne, men likväl inträda så plötsligt, att icke säga omotiveradt, att salongen vid ridåns fall erbjuder åsynen af en ganska aktningsvärd samling — lefvande frågetecken, hvilka ej förminskats genom förekomsten i slutscenen af ett dundrande åskslag, hvars mer än allt annat omotiverade uppenbarelse just då, efter hvad sedermera upplysts, berott på mankemang i teatermaskineriet.
Dock — frågetecknen förvandlas snart till utropstecken! Det alldeles utmärkta sätt, hvarpå hr Svennberg återgifvit Arthurs svårspelta och vanskliga roll, den finhet, det qvinliga behag och den hängifna ömhet, som karakterisera fru Håkanssons hela framträdande, ha försonat åskådarne med styckets dramatiska brister och låtit dem i stället klart se de förtjenster det eger. Den åska af bifall och de fyra inropningar, som egnades de uppburna konstnärerna, äro för öfrigt utan tvifvel att betrakta ej blott som en hyllning åt deras talang, utan äfven som ett ärligt menadr: »Välkomna hit — på allvar!»
Hr Lavén splar i stycket en vigtig biroll, doktor Grimsgård, dess resonnör, med god och måttfull karakteristik samt öfvervinner ganska skickligt de många stötestenar, som författaren lägger ut för de uppträdande i de uttänjda samtalen på tu man hand. Fröken Magnusson är, i trots af alla bemödanden, ej fullt på sin plats i en annan biroll, och hr Eliason, i öfrigt verkningsfull som spöke, bör dock komma i håg, att när så sällsynta fenomen uppenbara sig är åhöraren mer än någonsin nyfiken på att få resa på, hvad de kunna ha på hjertat.
Den så lyckligt började, animerade stämningen i salongen steg under föreställningen af »Maskeradbalen» till en höjd, som endast kan jemföras med de allra gladaste högtidsaftnar af yster munterhet, som publiken förut genomlefvat i Vasateaterns hemtrefliga salong.
[— — —]
V. S.
[Texten hämtad ur Dagens Nyheter 9/9 1895.]