Vasateatern började på lördagen sin säsong under den nya regim, af hvilken man väntar sig så mycket.
Af aftonens yttre förlopp att döma var början så lycklig som möjligt. Fullt hus och en belåtenhet hos publiken, som gaf sig uttryck i ett ofta rent af stormande bifall.
Man bjöds på en profbit af hvardera af de två genrer, som hr Ranfts sällskap enligt förljudande kommer att odla: ett stycke karaktärsskådespel och ett stycke uppsluppet lustspel.
Karaktärsskådespelet var från Norge och endast — man kunde vara frestad säga lyckligtvis — i en akt. Stycket hette »Ugglan», var författadt af Gabriel Finne och gick naturligtvis i Ibsenstil.
Det skildrar en äkta mans samvetsqval öfver ett äktenskapligt snedsprång, ett onekligen ganska originelt tema. Jernvägsingeniören Arthur Höjer lefver i lyckligt äktenskap med sin gemål Gunhild. Emellertid har han varit henne otrogen en gång tillsammans med sin vän Mosjöens koketta fru, som han tillfälligtvis träffat, då han gjorde besök i Kristiania. Detta tyckes dock icke synnerligt gräma honom, förr än han hör, att fru Mosjöen efter den betan sjunkit så djupt, att hon inlåtit sig äfven med andra herrar. Då får han så häftiga samvetsqval att han börjar dricka konjak och bränvin som en borstbindare — en butelj om dagen berättas det — och så går han omkring som en Osvaldsfigur af svåraste slag, ser syner och väntar olycka och håller på att göra sin hustru så olycklig som möjligt. Hans delirium går så långt, att han en qväll skjuter till [måls] med revolver på en hallucination af vännen Mosjöen, som fram[kallats] af hans sjuka hjärna. Hans fru [rusar] till vid skottet, får hans bekännelse, förlåter och tröstar honom. Ridå.
Styckets titel »Ugglan» är symbolisk — ugglan som berättas skrika om qvällarna utanför ingeniörherrskapets fönster, skall symbolisera mannens samvetsqval.
Den Ibsenska mystiska och pessimistiska tonen är på det hela icke illa imiterad, men slår någon gång — som ju förresten hos mästaren sjelf — öfver i det parodiska, synnerligast i de repliker, som äro lagda i munnen på en [biperson], fröken Jordan, som spelar ett slags moderlig väninna till frun i huset.
Hufvudrollerna spelades af hr Svennberg och fru Håkansson, hvilka värderade artister på det varmaste hyllades af publiken. Hr Svennberg lyckades väl icke få ut någon sympatisk figur af sin omanliga Osvaldsroll, men det torde svårligen ha lyckats någon skådespelare, hur utmärkt han än månde vara. Deremot gaf fru Håkansson en mycket [sann] och mycket betagande framställning af fru Gunhild.
Fröken Jordans roll sköttes af fröken Magnusson, som der hade ett otacksamt och tråkigt göra. Framställingen blef platt och som sagt, [en bit] parodisk. Hr Lavén spelade redbart och torrt husets vän, doktor Grimsgård och hr Eliason spelade spöke, hvilket väl är den sista roll, man väntat få se denne jovialiske skådespelare utföra.
Var det en smula högtidligt under förpjesen så var det en desto gladare stämning under den derpå följande, ett franskt treaktslustspel, »Maskeraden», av Bisson och Carré. [...]
[— — —]
Programmet kommer otvifvelaktigt att få en lång lifstid.
L. L.
[Texten hämtad ur Svenska Dagbladet 9/9 1895. Textkällan har på vissa ställen varit otydlig, och ord satta inom klamrar är gissningar.]