— „Unga syndare“ är titeln på ett litet häfte, innehållande noveller af norske författaren Gabriel Finne, hvilket äfven sedan någon tid funnits att tillgå i vår bokhandel. Den genomgående tanken i dessa noveller synes vara att ådagalägga, huruledes män genom kvinnor inledas i erotiska extravaganser. Framställningssättet är särdeles omsorgsfullt.
I norska tidningen Aftenposten läses följande om hr Finnes bok:
Från hr Alb. Cammermeyers förlag ha vi mottagit följande skrifvelse:
„Hr redaktör! Vi tillåta oss härmed att fasta er uppmärksamhet på medföljande cirkulär angående återkallandet af Finnes bok „Unga syndare“, som skall utgå ur vårt förlag, och vi beklaga att denna bok genom ett misstag utkommit hos oss eftersom den är så föga överensstämmande med vår uppfattning af literaturens fordringar och vår firmas gamla traditioner. Vördsammast Alb. Cammermeyers förlag“.
I det medföljande cirkuläret uppmanas bokhandlarne att inställa försäljningen af „Unga syndare„ och återsända de exemplar, som de ännu kunna ha af boken.
Med anledning af ofvanstående vände sig tidningen Politiken till hr Gabriel Finne, som för närvarande uppehåller sig i Köpenhamn. Hr F, hvilken var lika uppbragt som öfverraskad öfver detta tillkännagifvande, yttrade:
Jag är som slagen af åskan öfver att se denna förklaring. Den nuvarande innehafvaren af Cammermeyers förlag erbjöd sig af sig själf, utan att jag tagit det minsta steg därför, att förlägga novellsamlingen „Unga syndare“. Egentligen skulle jag ha sändt arbetet till hr Hægel, men då jag själf fann att det var för obetydligt för en så stor förlagsfirma, lät jag Cammermeyer få boken. Den utkom på hans förlag i midten af april och framkallade genast ett häftigt angrepp i tidningen Aftenposten, som bland annat hotade den nya förlagsfirman med evig förföljelse, om den fortsatte med utgifvandet af dylika böcker. Dessa hotelser äro väl orsaken till att Cammermeyer annonserat alla andra böcker i Norge utom mina.
[Texten hämtad ur Åbo Tidning, nr 142, 29/5 1891.]
Bref till H:bl.
Det sker underliga ting nu för tiden.
Det ser ut som om reaktionen riktigt wille samla sina sista krafter och uppbjuda dem till energisk opposition emot allt framåtskridande. För att riktigt låta detta århundrades afslutning kontrastera skarpt emot det föregåendes revolutionära.
I ett afseende kan det ju wara fördelaktigt. Ty stora, wåldsamma företeelser behöfwa stora kontraster för att riktigt med effekt blifwa inbankade i de hjernor, hwilka annars icke fatta dem i deras fulla wärde.
Men det skadar genom att fördröja dem, hwilka arbeta och werka för framåtskridandet.
Att dessa måste wara före sin tid ligger i sakens natur. Liksom att de måste wara i kamp med sin egen tid. Men att den tid, hwari de lefwa kommer och gör wåld på dem, på deras personlighets rätt att wara och werka efter sin öfwertygelse, det bewisar endast att den nuwarande tiden är en tyrann, som endast kan lefwa på onaturliga wåldsåtgärder.
Till dessa höra owilkorligen censuren. Såwäl den på embetets wägnar, som i synnerhet den friwilliga som utöfwas af wissa sjelftagna auktoriteter. Ty den gör icke blott wåld på den fria yttranderätten, utan upphäfwer sig till förmyndare för publiken på ett sätt, som förolämpar denna, låter den känna att den intet kan förstå, — intet får förstå, annat än genom de auktoriteter, hwilka fått sitt förstånd oförändradt nedärfdt från medeltiden.
Den skandinawiska litteraturen wisar detta mera än tillräckligt.
Först bröt Norge igenom och swor frihetens fana. Och med det Danmark. De fingo för mycket frisk luft och fria impulser utifrån, de kunde ej längre hålla tillbaka hwad som jäste i deras inre lif. — Sist af de tre kom Swerige. Men det kom med August Strindberg. Och det står ännu och gapar af förwåning deröfwer och kan ej begripa denna egendomliga företeelse, ehuru wisst oqwädingsordet „smuts-literatur“ småningom tystnat och man för skams skull ej mera söker frånsäga en Strindberg rätten att åtminstone yttra sig.
Och i Finland — der tycks man afsigtligt wilja missförstå en konstnär som Juhani Aho, om hwars allwarliga och ärliga afsigter intet twifwel borde kunna finnas. Men man gör det lyckligtwis ej obehindradt.
Och hwad will då hela denna unga litteratur? Hwilken rättighet är det man will frånsäga den?
Helt enkelt rättigheten att fritt tala om kärleken.
Den moderna literaturen anser sig ej hafwa rätt att i sin produktion icke tala om kärleken, anser sig ej kunna sant skildra en enda karaktär, med bortlemnande af denna i hwarje lefwande wäsende förhandenwarande och djupt ingripande sedliga egenskap, hwars rent fysiska uttryck, driften, tryggar slägtets fortbestånd i kommande generationer.
Det bör betonas, att denna unga litteratur i motsats till de författare som skildrat lånebiblioteksliteraturens eteriska kärleksplåga, icke ansett det förenligt med samwetets kraf på sanning att glömma att de menniskor den skildrar ej äro könlösa.
Man tillåter förfiningen att söka och winna det ena resultatet efter det andra. Men man tillåter ej att litteraturen söker och finner exemplen på dessa wetenskapens segrar ur lifwet, lika litet som att publicera eller att populärt demonstrera dem.
Ty publikum är icke „moget“ — „kan så lätt komma på willogat“!
Nu har denna omtänksamma wishet igen att anteckna en momentan framgång. Och det egendomligt nog i Norge — Norge, som gick i teten. Men också endast en momentan framgång. Ty det war ej en direkt seger, utan en riktig Pyrrhus-seger — en seger som bebådar nederlagen.
— Ty den wans af en förläggarefirma — en som wille göra reklam för förlaget.
Det kan ej wara twifwel om att ej firman lyckades göra sitt förlag kändt — fastän ej precis så som den hade önskat.
Snarare twärtom.
Förlagsfirman nämner sig „Alb. Cammermeyers förlag“.
Och författaren hwilken den sökte träffa nämner sig Gabriel Finne.
Finne hör till det yngsta Norge, men har att wisa tillbaka på de wackraste segrar, hwarför han äfwen är den på hwilken man ställer de största förhoppningar för framtiden. Han har också wågat skrifwa om kärleken. Och han har ej glömt sina åsigter bakom fagra ord och slingrande fraser, utan sagt ut dem. Och der går genom hela hans produktion ett sedligt allwar, en sanningssträfwande ärlighet, som endast afsigtlig illwilja skall wåga förwränga till skandallystet lättsinne. Han har också wunnit det bästa erkännande af kritiker som Georg Brandes, Herman Bang och Erik Skram, många andra att förtiga. Och detta ej minst för sin sista novellsamling „Unge Syndere“, hwilken utkom för en månad sedan hos Cammermeyer.
Annars åtnjuter Finne den af många afundade förmånen att wara den enda af de unga, hwilken kan utgifwa sina böcker hos „Gyldendalske boghandel“, det gamla aristokratiska förlaget, med hwilket ingen maecenat kan täfla i anseende hos unga författare.
Men det begaf sig att herrar Wullf et Biegler köpte Cammermeyers förlag i Kristiania och wille göra det till dansk-norskt, hwilket de också gjorde.
Och de båda herrarne talade om sin litterära bildning och förklarade, att de wille wara de ungas wän, och förlägga de ungas arbeten, blott de unga wille komma till dem.
Gabriel Finne kom till dem — men ej i eget namn utan med ett debutarbete af en annan.
Herrar Wullf et Biegler begagnade tillfället att öfwertala Finne att lemna dem ett manuskript, manuskriptet till „Unge Syndere“. Antagligen i förhoppning att detta skulle medföra brytning mellan Gyldendalske boghandel och Finne, honorerade de boken så högt att de öfwerwunno alla betänkligheter från författarens sida.
Det hade ej till följd någon brytning af åsyftadt slag. Och det wärda förlaget blef ej innehafware af Finnes framtida produktion.
Twärtom är hans nyaste bok under tryckning hos Gyldendalske boghandel.
— Då slog bladet om.
Det wärda förlaget begagnade en ogynnsam kritik: Norska „Aftenposten“, som anledning att, trots att det sjelf utbedt sig att få lof att utgifwa Unge Syndere — låta ingå i norska „Morgonbladet“ följande:
En återkallad skandalbok.
Till Morgenbladets redaktion.
Wi tillåta oss härmed leda eder ärade uppmärksamhet på inlagda cirkulär angående återkallandet af Finne: Unge Syndere, som skall utgå af wårt förlag och beklaga wi blott, att denna bok af ett misstag har utkommit hos oss, då den stämmer så litet öfwerens med wår uppfattning om litteraturens kraf och wår firmas gamla traditioner.
Wördnadsfullt.
Alb. Cammermeyers förlag.
Cirkuläret lyder:
„Herr bokhandlar ........
Wi bedja eder härmed stanna försäljningen af Finne: Unge Syndere emedan denna bok skall utgå från wårt förlag, och återkallar wi derför allt, hvad ni måhända haf [sic] qwarstående deraf.
Med aktning
Alb. Cammermeyers förlag“.
Kommentarier behöfwas ej. —
Händelsen som wäckt det största uppseende i både Danmark och Norge har framkallat och kommer helt wisst att framkalla de lifligaste protester mot den oursäktliga hänsynslöshet hwarmed den unge författaren blifwit behandlad.
Och de ärade herrar Wulff et Biegler få nog mer än en gång tillfälle att bittert ångra det „misstag“ de begingo — ej när de så enträget båbo om att få lof att utgifwa Finnes Unge Syndere, — men när de så brådt återkallade den. *)
A. P.
*) Wår korrespondents skildring torde kunna förfullständigas derhän, att det icke allenast war den oförmånliga kritiken i „Aftenposten“ som föranledde Cammermeyer till indragningen utan påtryckningen från det norska klerikala partiet, som hotade med att beröfwa firman det indrägtiga skolbokstrycket m. m.
[Texten hämtad ur Hufvudstadsbladet, 31/5 1891.]
— Literär process. Författaren Gabriel Finne i Norge har börjat rättegång mot Cammermeyers bokförlagsaffär, för att densamma inhiberat försäljningen af „Nya Syndare.“ [sic] Han fordrar en ersättning af 8,000 kr.
[Texten hämtad ur Nya Pressen, nr 285, 20/10 1891.]