Ett apropos till ett sensationellt mord.
Meddelandet om fru Przybyszewskis mord har föranledt en synbarligen väl underrättad insändare att i »Neues Wiener Tageblatt» lämna en skildring af det lif, som under 1890-talet rörde sig på »Svarta grisen», en liten vinstuga i Neue Wilhelmsstrasse i Berlin, hvilken de skandinska litteratörer, som uppehöllo sig i den tyska rikshufvudstaden, gjort till sitt hufvudkvarter.
Strindberg — berättar insändaren — var medelpunkten i detta sällskap, till hvilket också polacken Stanistas [sic] Przybyszewski slöt sig. Den senare fru Przybyszewski var i regeln den enda närvarande kvinnan och intog högsätet vid gillena, som voro talrika och varade till fram mot morgonen. Hon gick under namnet Aspasia.
Hon såg ut, som var hon på förhand bestämd till ett förunderligt lifsöde och en våldsam död. Alls icke vacker och dock förförande som ingen annan. Högväxt, mager, smidig, med mörk panna och ljusa ögon under de halfslutna, trötta ögonlocken. Torrt, styft krusigt, brunrödt hår, som knastrade vid hvarje beröring som mogna rågstrån före ett oväder. En allt för stor mun med helt smala läppar, som lyste så starkt purpurröda öfver de spetsiga bländvita, äkta nordiska vässletänderna, att enhvar, som icke kände »Aspasia», kunde svära på, att de voro färgade, hvilket de icke voro.
Hvad hon lefde af, visste ingen. Ingen frågade häller om den saken. Man antog, att hon sof bort det mesta af dagen, hvilket var det rimligaste antagandet med hänsyn till att hon tillbragte hvarenda natt på »Svarta grisen». Hon talade endast föga, när hon intet hade druckit, men längre fram på natten hufvudsakligen allt slags strunt. Det lyste emellertid själ i hennes ögon, hennes leende, i hvarje rörelse af hennes smidiga lemmar, som om[slötos] af en löst nedhändande klädedrägt, och alla, som hon talade vid, blefvo själ[fulla] för ögonblicket. Hon behöfde blott se på en, lägga sin hand på ens arm, och man fick strax uttryck och form för ett eller annat, man länge gått och våndats med. Hon var »tankeförlöserskan» för [dessa] i smärta födande skalder. Men treflig till mods var ingen i hennes närhet, [inte] ens de, som häftigaste åtrådde henne.
[Då] Przybyszewski, polacken, som han [nämn]des i kretsen, senare äktade henne, skakade äfven de mest fördomsfria kamraterna på »Svarta grisen» på hufvudet. Att vara denna modärna Aspasias laglige Perikles, skulle ingen annan ha vågat än denne idéelle, mången sade förryckte, realist, som predikade rätten till val äfven efter frivilligt ingånget äktenskap, och som också i praxis realiserade sina teorier, i det han själf några år senare förde sin hustru till den man, hon längre fram valde. Denne siste har icke besuttit sin företrädares själfförsakelse. Då Aspasia ännu en gång gjorde ett nytt val, grep han till revolvern. Men den äkta mannen har, enligt tidningarna, hastigast möjligt rest till skådeplatsen för dramat för att erfara de hittills oupptäckta detaljerna vid mor[det] och för att begrafva sin fortfarande älskade hustrus jordiska lämningar.
Utom Strindberg och Aspasia möttes på »Svarta grisen» ett betydande antal kända namn. Närmast dörren satt vanligtvis Gunnar Heiberg, känd och skattad i alla tre nordiska landen på grund af sin sprudlande, elaka kvickhet. Dessutom Kristian Krogh, en i hemmet mycket läst författare, som senare (!) öfvergick till de bildande konsterna. Nästan hvarje afton syntes äfven Edvard Munch, skaparen af besynnerliga måleriska fantasibilder, honom som Björnson kallar färgsymfonikern och som Thaulow två gånger skaffat det största [stats]stipendiet. Musik fattades icke heller i kretsen. Przybyszewski var Chopinspelare af första rang. Det hör till de oförglömliga minnena att ha hört honom på [sitt] instrument föredraga Chopins sorgmarch eller hans ballader. Till polackens [...] litterära arbeten hör för öfrigt också »Individens psykologi», en karaktärstudie [öfver] Chopin, hvari denne musikers [...] framställes så uttömmande som icke [tillnärm]elsevis någon annanstans.
Holger Drachmann improviserade, medan han ackompagnerade sig själf på gui[tarr] eller piano, de mest hänförande dik[ter], vackrare än han någonsin nedskrifvit, [dess] värre försvunna och glömda — borta [med] den stämning, hvarunder de skapades. [Var] Strindberg en afton särdeles melankolisk, kände han, att förföljelsevanvettets [...] [ande], som hotat honom i så många år, [höll] på att få öfvermakten, grep äfven han till [lutan]. Han hade aldrig lärt spela, och det kom aldrig till mer än ett par varierande grepp. Men hvilken märkvärdig, nästan andäktig stämninga kunde han ej framkalla! Det var ingen rytm eller melodi däri. Det kunde knappast kallas musik. Dock tonade däri tusende utlösta musikaliska förnimmelser och svängningar.
Gabrielle Tavaststjärna, den finska skaldens hustru, som icke stod på god fot med Aspasia, kom ibland, när den andra uteblef, och med henne den sköna, gyllenblonda norska damen, Kristian Kroghs hustru. I deras närvaro gick det så något lugnare till, de två damerna bundo sig kransar af röda kräftstjärtar, satte dem på hufvudena och lekte hafsmör, medan Drachmann improviserade »Näcken», och de andra åstadkommo böljebrus genom att blåsa i sina tomma glas.
[Texten hämtad ur Arbetet 19/6 1901. Textkällan har på vissa ställen varit otydlig, och ord satta inom klamrar är gissningar.]