I Politiken läses följande bref från en af de unga norska författarna:
Det är en sak, i den Ibsenska historien som har väkt löje i Köpenhamn, — men — och detta med rätta — vrede i Norge, specielt bland de unga norska författarne, hvilka anse Thomas P. Krag för en af de noblaste och finaste i deras krets.
Hvad har han då gjort? Han har genom en slump kommit att läsa Ibsens korrektur och har meddelat detsamma åt en vän, hvars fru åter berättat hemligheten åt Ignotus [=pseudonym för Henrik Cavling]. Hvad gör nu Ibsen af denna lätt begripliga händelse? Han uttalar offentligt, att det måste undersökas, huruvida Thomas P. Krag icke mottagit pengar af „Politiken“ Detta väker med rätta bestörtning och vrede bland alla dem, som i Norge känna Thomas P. Krag och hans högt ansedda familj. Ty Thomas P. Krag har, utöfver det namn han förvärfvat sig i den unga norska literaturen, ett namn som han mottagit i arf, och man förstår visserligen inte här ner [sic], hvilken harm det har väkt, att Ibsen i sin komiska vrede icke har ryggat tillbaka för att sätta en fläck på detta namn. Jag har hört ett rykte om, att Thomas P. Krag eller hans familj ämnar stämma Ibsen inför domstol för hans yttranden. Jag vet icke om det är sant, men jag skulle finna det mycket naturligt, att Krag toge ett dylikt steg. Det ligger visserligen fjärran från estetiken men Ibsen har ju själf visat vägen, i det han — utan att känna närmare till saken — offentligt har uttalat, att han icke kunde låta Krag gå fri för rättslig undersökning. Nå — det får bli Krags ensak. Hvad jag här har velat, det är: att offentligen i ett danskt blad uttala, att Krag i socialt hänseende har ett namn, hvilket är lika så godt som Henrik Ibsens, och när någon försöker fläcka detta namn, så vilja vi, Krags unge vänner, icke vänta till dess löjet får tid att bryta fram öfver Ibsens hufvud, nej, vi vilja genast möta ett dylikt försök med den allvarligaste protest.
Den 22 november.
Gabriel Finne.
[Texten hämtad ur Nya Pressen, nr 323, 27/11 1894.]