Förstasida Böcker Författare Butik Kontakt
Sigbjørn Obstfelder

LIV.

Novellett af SIGBJÖRN OBSTFELDER.

Öfversättning från norskan för »Ord och bild».

DET finnes i en stor stad dunkla vrår, undangömda gator med besynnerliga namn, namn som väcka aningar om ett lifvets skumrask, hvari mycket försiggår, som icke en gång böcker veta något om.

Jag bor nu vid en sådan gata. Det är så tyst i den. Det kan hända att en mjölkkärra kör förbi eller en kolvagn eller att en skärslipare går från hus till hus. Men efteråt blir det dubbelt så tyst.

Inga rika eller »fina» människor ser jag, ingen af dem som stå i tidningarna eller i statskalendern. Och likväl hafva de, som jag möter, så mycken adel i ögonen. Hvem vet? Kanhända hafva de däruppe i de stora mörka stenhusen en hemlighet: ett ljust hörnrum, en kanariefågel, en katt bland blommorna i fönstret, en ärfd teservis af gammalt porslin.

När jag om kvällarna kommer hem och från storgatorna svänger in i min gränd, begifva sig mina tankar in i en ny, egendomlig värld. Det finnes intet som öfverröstar dem här.

Icke långt från min bostad finnes det ett källarkafé, som jag ofta besöker, när det skymmer. Det är då vanligtvis tomt. Jag trifs så väl med att sitta där. Jag kan blifva sittande där så länge, så länge.

Jag vet knappast, hvarför jag tycker om det. Jag tror att oftast tänker jag icke en gång, har blott en känsla af fred, af att alltsamman är tyst nu, att de stora, tunga spörsmålen och de förfärliga tviflen och allt det där patetiska, det finns icke där, af att jag andas stilla och människor gå omkring mig och syssla och lefva så ljudlöst, utan klagan och utan att fordra att just jag skall taga del däri.

Så kan det också komma bilder och minnen, något liksom långt bortifrån, skogssus, hafssus, barndom i sol. Det gör icke ondt. Det är icke mera något som rifver upp inom mig. Nej, det är som laternamagica-syner, som mjukt glida förbi mig där nere i källaren, under det att jag långsamt dricker kaffet.

Det är visst något af det samma som man känner, när man en sommardag sitter i en liten landtkyrka. Dörrarna stå öppna. Hödoft smyger sig in. Och bortöfver golfvet här mot altaret flyta färgade solstrimmor. Dem sitter man och ser på, och allt annat blir som dröm.

Ja, allt annat blir dröm.

*     *     *

Jag känner ju några få människor i denna stad, men det är sällan jag besöker dem. Och jag gör det med en egendomlig rädsla. Det är som vore jag rädd för att man skall röfva något ifrån mig. Jag står länge nedanför fönsterna, ser hufvudena afteckna sig på gardinerna, vet icke om jag har mod att komma dit upp i allt det ljuset.

Är det en inbillning, när jag tycker att de se så underligt på mig? Eller har det kommit något i min gång, i min blick, något — — ja, något från min undangömda gata, min källare? Jag har fatt sådan lust att gå tyst och tala sakta. Det är mig pinsamt, när någon väsnas eller storskrattar.

Icke heller kan jag taga del i samtal. Men det roar mig att sitta och höra på. Icke så att jag uppfattar sammanhanget. Jag förstår icke längre det, som det talas om. Jag kan icke fatta, att allt det där intresserar dem. Jag tycker att det har så litet med det hufvudsakliga att göra, med det som vi lefva och dö för.

För mig är det blott en konsert af människoröster. Jag ser huru deras hjärnor arbeta för att finna det rätta ordet, jag hör deras röster höja sig och sänka sig. Stundom blifva de onda. Då kan jag ofta vara mycket nära att brista i skratt.

Jag sitter där och lyssnar, jag ser deras ansikten blifva glödande, händerna höja glasen, hör dem svärja, skratta, slå i bordet.

Det gör mig till slut så vemodig.

*     *     *

Jag förstår inte hvad som går åt mig. Jag sitter om kvällarna och lyssnar efter allehanda ljud, som icke finnas. Jag måtte väl ha hört de stegen förr. Jag har redan bott här en månad, och så vidt jag vet hafva inga nya flyttat in. Jag har sålunda först på sista tiden lagt märke till dem.

Förbi hörnet — på sista tiden misstar jag mig aldrig på dem —, förbi mitt fönster, in genom gatdörren, uppför trapporna, Hvad de äro lätta! Hon måste vara ung.

Jag längtar efter att höra dem äfven i kväll. Och kjolens prasslande.

*     *     *

Det förargar mig, men jag rår icke för det: När jag möter en eller annan ung kvinna, frågar jag mig själf: Är det hon? Och jag tror mig säkert veta, att det icke är någon af dem jag mött. Är det icke underligt?

Jag kunde ju helt enkelt gå ut och liksom tillfälligtvis möta henne i gången. Men det är som om något hölle mig tillbaka.

När hon går där utanför i trappan, kan jag icke hindra att mitt hjärta börjar slå. Det förargar mig.

Jag har haft bref från Albert. Det påminner mig om sommarens dagar. Ja de dagarna!

— — Då det gröna vattnet låg och ångade upp emot fjällbrösten, klart så att vi sågo bottnens skogar, — därute mellan holmarna, — hennes blottade arm med snöret, jag ser framför mig den grå skuggan af densamma på vattenspegeln.

Han säger, att hon har talat om mig.

Talat om mig — —

Det har kommit så långt bort ifrån mig. Hennes röda, muntra kind, hennes skrattöga med dess öfverströmmande lust att hoppa midt in i lifvet, hvad det än gällde, antingen det gaf glädje eller sorg, — de ljusa nätterna där hemma, — det har blifvit mig så underligt främmande. Som ett lätt barndomsminne.

Magda. Magda. — — Nej, jag vill icke in i det igen. Jag vill icke komma hem på många år.

Det djupa lugnet här, det är likväl ädlare och skänker mig mera. Många ögon finnas inuti det, klara och brustna, — som hafva lidit och veta. De se på mig om nätterna, och jag känner att jag är deras.

Nej, Magda, du skall le i sol och fri luft, — jag — jag går i skola.

— När hon kåkade där upp emot Rindalsnuten, hvad hennes röst var frisk! Naturen sjöng med, när hon sjöng.

*     *     *

Sent på kvällen — ja, så sent som klockan ett understundom — hör jag nakna fötter trippa på golfvet öfver mig. Hon hoppar upp i sängen. Så släcker hon ljuset eller lampan, tänker jag mig, och lägger sig att sofva. Då lägger jag mig också. Ty när hon har lagt sig, då blir jag liksom så gränslöst ensam, och då kan jag icke arbeta mera. Vi stiga också upp vid samma tid på morgonen. Och kanhända hafva vi på en gång samma tankar.

Skulle hon skratta ut mig, om jag gick upp till henne och sade, att också jag är en ensam människa och att om jag är man och främling, så har jag dock samma glädje och sorg och längtan som hon?

Men hvem säger att hon är så ensam? Hon är borta hela dagen, förmodligen träffar hon en eller annan. Och till och med om hon vore det, hvem säger att hon är blek? — att hon har tankfulla ögon och fina händer?

— — Klockan är redan elfva. Hon är väl ute på fest då. Jag är icke på fest. Hvarför skall hon då vara det?

Så kommer det förmodligen någon och följer henne hem, en älskare, kanhända en fin student.

— — Steg. Det är hon. Hon är ensam. Asch! Hvad är det för mig att bli glad åt?

Kanhända har hon i afton varit sorgsen, gått ute i väder och vind, gått där ute och gråtit och tänkt på flydda dagar.

— Hon lägger sig strax. Jag kan icke tydligt höra det, men det är något annat än eljest som försiggår. Hon är där borta vid sängen, det är jag säker på, men hon har icke lagt sig ännu.

Stackars barn! Jag förstår det nu:

Hon ligger på knä, gömmer hufvudet i sängkläderna, frågar sig själf om igen och om igen: Hvarför är jag till?

*     *     *

Jag har varit hos den halte målaren i dag. Ett gammalt hus med sneda, förfallna trappor. Ett par vindskupor med sneda tak. Så förlägen han blef då jag kom! Stod och stammade och rodnade och stammade och rodnade!

En liten skrynklig mor gick omkring och sysslade. Hon var så oskyldig, hon log åt allt, kysste sonen så vackert på de sorgsna ögonen.

På bordet stå porträtt af ryska skalder och tyska socialister. Rundt omkring på väggarna hänga målningar med mörka himlar, öknar, svart haf i natt, tungsinta, drömmande ansikten.

Jag blir så beklämd, när hans ögon hvila så där ängsligt på mig. Jag kan ju icke gifva svar på hans frågor och sjuka hopp.

Sitta där långa grå dagar igenom, stirra ut genom takfönstret, glida hän i halfljusa bilder, som icke höra det arbetande, dagens lif till — —!

Sitta och fråga sig själf dag efter dag: Hvarför lefver jag? — —

*     *     *

Hvad kan det vara? Hennes steg äro icke längre lätta och raska. Och jag själf blir så orolig, kan icke arbeta.

*     *     *

Här har blifvit så tomt, — inga kända steg, intet prasslande af en kjol! Det är som om alla människorna hade gått bort och husen stode tomma. Stundom tror jag mig höra klagan och halfkväfda skrik. Jag har suttit för mycket för mig själf, har blifvit nervös.

*     *     *

Hon hade stora, tankfulla ögon — och blekt ansikte — och fina, magra händer.

Hon heter Liv. Ett egendomligt namn. Äkta norskt är det också. Jag ser ännu hennes ögon för mig, då hon sade det. Det var som om hon såg långt hän mot ett land, som ligger i en hemlig solvärld och till hvilket namnet var nyckeln.

I fem dygn hade hon legat sjuk ofvanför mig utan någon till att hjälpa och vårda sig. Hon är främling här, föräldralös, och har visst inga vänner heller. Hvad nätterna måtte hafva varit långa och fulla af ångest!

*     *     *

Hemma tro de nu att jag är på god väg att blifva en underlig figur. Jag förstår det af brefven. De beklaga att jag har försjunkit i osunda, ofruktbara drömmerier och gått förlorad för det förnuftiga, ordentliga lifvet.

Godt. Då får det vara så. Det är ju alls icke säkert att jag duger till något af det, som människorna finna stort.

Jag är nöjd med min tillbakadragna tillvaro. Och det finns en människa som jag är något för. Jag sitter hos Liv om dagarna. Hon är glad åt att ligga och hålla min hand i sin, hennes ögon hänga uppmärksamt fast vid mig, när jag talar.

Låt dem då roa sig, låt dem då sjunga fosterländska sånger!

*     *     *

Det har kommit något rent och kyskt omkring mig. Livs tankar. De svepa sig omkring mig som en hvit klädnad.

*     *     *

Skall hon dö? Just nu, då blommorna knoppas och då också hennes egen knopp mognar och allt det, som kommer kvinnobröst att vagga, skulle komma.

När jag har varit ute, har hon så många spörsmål: Om svanorna hafva släppts ut, om violerna blomma, om himmelen är klar eller betäckt af skyar, om de ljusa dräkterna hafva börjat, om jag har hört staren?

Och hon vill höra talas om allt det vackra, som jag känner. I skymningen sitter jag och berättar om nordens ljusa nätter, silfverglansen öfver fjällen, som stå och vänta på den första solkyssen.

Hon har berättat mig huru hon, när hon gick till och från arbetet, tyckte om att gå och se på skyarna, se dem drifva och splittras och fyllas med mångfaldiga skiftande färger, — och på högarna af vissna löf, huru de växte för hvar dag, under det att trädkronorna blefvo naknare, deras grenverk finare och luften omkring dem hvitare. Om sommaren tog hon ofta vägen om parken för att andas in litet doft från blomsterrabatterna och för att stanna ett par minuter vid dammen och se på svanorna, huru de i stolt behag gledo hän öfver vattenytan.

*     *     *

Jag känner hur hon blir större och större och hennes själ reser sig upp i mäktig renhet. Det är ofta något hos henne som gör mig så rädd och ömkligt liten. Mitt bröst drager sig samman. Det tyckes mig att icke heller jag kan stanna längre här i denna larmande värld, i allt detta skrammel af järnvägar och riksdag och teater. Jag sjunker ned och griper ödmjukt hennes händer.

Hon låter mig fatta dem, — och ser långt ut, — förbi mig.

*     *     *

Liv är från Island. Hon, den fina, hvita gestalten, hvars hand glider som en skugga hän öfver täcket och i hvars öga det finns en glans af det allra mjukaste, har några skorrande, främmande r, som framträda så underligt tungt i hennes eljest veka mål.

Långt där uppe i norr, där en liten hvit fixstjärna flammar, säger hon att hennes mors och fars själar vänta på henne bland de norrsken, som vi här icke kunna se.

*     *     *

Hon låg och såg på mig med ett af de leenden som man ofta ser hos de sjuka. Så började hon plötsligt darra, kinderna blefvo småningom blekare, upp på pannan under det blanka svarta håret trädde ådrorna fram, armarna och hufvudet föllo matt tillbaka, och ögonen slötos. Upplöst i långa smärtsamma skälfningar sjönk hon i mina armar. Så kom det — blodet.

Därefter blef hon lugnare. Hon låg utan att röra sig upp emot mig. Så började hon tala, först hviskande, kippande efter luft, därpå högre. Hon kunde icke mera hålla det tillbaka, det som hon hade varit för stolt för att någonsin vidröra. Ut ifrån hennes bäfvande bröst pressade sig brännande ord om hvad hon hade saknat: vänner och väninnor, kärlek, lifvets jubel, huru hennes kropp hade väntat på kyssens första regndroppe, huru hon i mörka kvällar hade stått utanför fönster, där det var ljus och musik, och längtat efter att vara med, dansa och famnas och älskas, älska.

Försiktigt tryckte jag hennes sjukdomsbräckliga kropp intill mig. Det var så tyst. Intet bullrande ljus.

*     *     *

Jag älskar hennes själ, den vemodiga, som har saknat. Den blomstrar nu i hennes ögon och i hennes hands rörelser, gör hennes ord genomskinliga.

Jag älskar de vissnande armarna och de tärda kinderna, från hvilka det skiner allt klarare, ju hvitare de blifva.

Kanhända bäst att hon icke lärde känna lifvet. Kanhända bäst att hon dör, innan hon har fått se, att människornas glädje icke är frisk, att deras jubel bakom strålande fönster är fullt af förtviflan och skam.

*     *     *

Det finnes mera omkring oss af det som blomstrar och andas än våra ögon se och våra öron höra. Liksom ljud finnas, som vi icke kunna förnimma, finnas ljus och färger, som vi icke blifva varse. För en finare själ blifva de färger grofva, som synas oss utsökta, de ljud, som synas oss mjuka, blifva vilda och råa.

Då jag i dag gick utmed sjön, kändes det som om världen hade blifvit ny. Det hördes röster inne i luftens töcken. De talade icke mitt språk, icke heller fåglarnas eller vindarnas. Äfven färgerna hade röst och ord. De voro större och rikare, och det fanns flera än eljest, trädens grönska hade tusen tungor.

Och som det sjunger och jag lyssnar och sången växer, kommer det i fortissimo hän öfver gräs, hän öfver sjö och boklöf ett ord, i hvilket alla trådar i min kropps väfnader klinga med och som kysser mig från all luft och doft: Liv!

Och alla de osynliga, fladdrande, spirande, rinnande rösterna, de möta mig i en mäktig, jublande världsröst: Liv!

*     *     *

Jag ligger nu uppe på hennes rum om natten för att vara henne nära.

Jag sofver icke mycket. Det är så underligt, när jag så där vaknar upp ur halfslummern och ser bort emot det lilla takfönstret: Himmelen synes mig närmare. Och jag ser annorlunda på den än förr. Det är som funnes det något som jag känner där.

Stundom väckes jag ur dunkla drömmar, ur sällsamma, stora aningar af en röst — den ljuder så oändligt mjukt i nattens tystnad: Sofver du?

Stundom hviskar det: Fader vår, som är — — Jag känner en önskan att gömma mig undan då. Det finns någonting däri som på en gång drager mig till sig och stöter mig ifrån sig, och det tynger mig.

*     *     *

Jag låg vaken. Jag trodde att hon sof. Men så sade hon knappast hörbart:

— Skulle du tro på Gud, om du kunde?

Hvad skulle jag svara? Hvem var Gud? Ett begrepp. En sjukdomsfantasi. En hallucination för de heliga jungfrurna på gamla målningar.

— Vet du hvarför jag tror?

Jag hörde henne resa sig upp i sängen och andas tungt.

— Jo, käre. Jag tror att Gud finns till, — — därför att — därför att — det skulle vara så bittert, om han inte fanns till, därför att det skulle vara så bittert, om jag, som ju inte har haft det så godt, och många andra, som ha haft det mycket värre, — då vi nu tro det, då jag nu tycker jag ser honom, ser honom komma mig närmare med hvar dag och hvar natt, — å nej, det skulle vara så gränslöst bittert, om det bara vore inbillning och lögn.

Jag kan icke tro, att allt skulle vara så förfärligt meningslöst. Jag måste få veta sanningen, det måste finnas något mera än detta här på jorden, och någon måste veta det. Alltid har jag hoppats, att jag skulle få se och veta mera och inte vara så okunnig och enfaldig som nu, jag har ju ingenting sett och vet ju ingenting, — och då jag alltid har varit så säker, så säker på det, — så skulle det vara inbillning! — så skulle det (jag kände att hon lyfte upp sina händer) vara så grymt, så svekfullt, — — om detta lilla slaflif vore alltsamman.

Jag kände, — jag kunde icke se det, det var för mörkt, — att hon föll utmattad tillbaka på kudden.

Jag steg upp och gick hän till henne. Hon låg med ögon, som — — hafva gjort mig till en främling bland de lefvande.

*     *     *

— Tror du att snön har smält hemma på dina fjäll nu?

— Om det har töat i ditt land, töar det nog också snart på Island.

— Drömmer du, Liv?

— Ja.

— Hvad drömmer du?

— Jag drömmer att Island flyttar sig i hafvet en tum hvar natt. Och småningom smälter isen på nordsidan. Om ett par tusen år hafva kusterna blifvit så varma som om de doppade sig i sydhafvet. I stället för renmossa växa där klungor af röda och violetta klockor på höga, stolta stänglar, och det vimlar af fåglar och insekter, som blänka som silfver och guld. Stenuren och isblocken äro borta, och där växa tjocka, ulliga skogar, som sluta gårdarna inom sig och hålla vinden och frosten ute.

Jag är där också, och du. Men jag är inte längre sjuk och spottar inte blod och behöfver inte arbeta för födan. Nej, jag är stor och stark och behöfver inte skämmas för att låta mig smekas af dig. Och du sitter hos mig och berättar mig allt hvad du har tänkt och sett, och inga vagnar störa oss, men en fors vaggar oss i sömn under det att norrskenen dansa.

*     *     *

— Det var i natt omkring klockan två. Jag hörde henne röra sig. Jag kunde icke tala, en obestämd ångest hade gripit mig.

Hon vacklade upp ur sängen. Långsamt, steg för steg, famlade hon sig fram mot fönstret. Hon lade båda armbågarna på karmen och stod och såg ut.

Därpå kom hon hän dit, där jag låg. Hon lade sig ned vid sidan af mig. Hennes hår snuddade vid mitt ansikte. Jag höll mina ögon krampaktigt slutna.

Länge låg hon så. Så kunde jag till slut icke stå ut med det. Jag hviskade: Liv! Hon svarade icke. Jag lade armarna omkring henne och såg henne in i ögonen. Jag såg i halfmörkret, att de voro brustna.

Jag låg med armen omkring hennes hals. Jorden gick sin gång. Människorna sofvo alltjämt.

Jag är åter ensam, mera ensam än förr.

*     *     *

Jag går omkring som en sömngångare. Människor gå omkring mig, men de äro som skuggor från en annan värld.

Jag borde resa bort. Men någonting håller mig tillbaka, — dessa gator, dessa hus, dessa lyktor, — jag går bara upp och ned emellan dem i stället för att resa. Jag stirrar på allt det där, som om det hade människoögon. Går det någon bakom mig?

Jag tycker om broarna ute i utkanterna. Jag kommer dit utan att veta af det, innan jag står där, och jag blir stående där i timvis. Det kan gå upp för mig att det är en båt, som ligger där nere, som jag ser på, eller ett träd, som lutar sig mot vattnet. Så händer det att jag med ens blir varse himlahvalfvet öfver mig: det är månen som glider fram eller en vindfläkt som far hän öfver mitt hufvud. Så kommer en och annan som ser mig så underligt in i ögonen: det är någon som tillfälligtvis går förbi.

Det är som om jag hade mitt hem där ute i arbetarekvarteren. De sänkta ansiktena med djupt liggande ögon och utstående kindben, som lefva och dö liksom ljusskygga troll under stenarna: jag känner mig i släkt med dem.

Boulevarderna göra mig sjuk. De böljande brösten, de höjda hufvudena, dräkterna som gunga på läckra, smidiga höfter, leendena, — allt detta som skriker: kyss, lef, njut, — damer lyfta på smeklystna herrhänder in i lockande mörka vagnar, ljud af kyssar bakom portièrer, klang af duskålar i dåligt vin, saftiga handtryckningar af svansande vänner — — å det blir så kvaft! En tyst, förstenad gråt sammansnör min strupe, öfver att människoglädjen är en sköka, som fyller hela atmosfären med stanken af sin billiga parfym.

Ja, jag måste bort, långt, långt bort, till ett ställe, där endast jordens och hafvets ande stiger mot himmelen.

*     *     *

Ja, jag måste bort. Jag måste hafva mycket tyst omkring mig. Jag måste komma så långt bort från spårvagnar och asfaltgator och teatrar, som jag kan. Ty det är något som jag måste hafva reda på.

Om nätterna vid det stora hafvet, skall icke där gåtans ord komma och sänka sig hviskande ned i min ande, väl i början svagt och osäkert, som en svängning som ej blifvit ton, men så starkare, efter hand som allt blir tystare och tystare?

När alla de larmande ljuden hafva förstummats, när man har glömt mig och jag själf har glömt, skall det då komma och allt blifva klart och min själ vakna?




[Texten hämtad ur Ord och bild, nionde årgången (1900), s. 609–615. Ett tryckfel har rättats: »jag såg« → »Jag såg«.]